Skattebetalarnas förening 1999
Argumentationen för en stor skattereform - en översikt
Sänk skatterna
och gör dem proportionella
Sverige har orimligt höga skatter. En vanlig löntagare betalar
faktiskt nästan två tredjedelar av vad han eller hon tjänar ihop (inkl
arbetsgivaravgifter) i skatter som inte bara består av inkomstskatterna (
Sverige har högst skattetryck i världen. Skatterna motsvarar 53 procent av den totala produktionen i landet (BNP). Det är nästan fyra procentenheter högre än i Danmark som ligger på andra plats. Sverige hade på 1950-talet ungefär lika högt skattetryck som övriga industriländer (25 procent). Men idag har Sverige 45 procent högre skattetryck. (1998 53,0 procent mot 36,6 i OECD). Även i förhållande till Europa har Sverige drygt 33 procent högre skattetryck. Det är rimligt att Sverige som ett litet land långt norrut i Europas utkanter har ett skattetryck som snarare är lägre än högre än det europeiska genomsnittet.
Varje arbetsvecka jobbar man fram till torsdag förmiddag för att få ihop till skatten. Torsdag eftermiddag och fredag arbetar man åt sig själv. Det innebär en ganska betungande frihetsinskränkning att ha en så lång skattevecka. Många åläggs alltså att utföra 3,5 dagsverken åt staten varje vecka. Det måste vara bättre att man själv får bestämma över mer av frukterna av sitt arbete och staten över en mindre del. De sociala systemen borde ha större inslag av frivillighet och självbestämmande. Det är fullt möjligt att uppnå detta idag med hjälp av avgifter, försäkringspremier och välfärdskonton.
Socialstatens generella bidragspolitik är en förlegad idé. Politikerna kommer aldrig att kunna hålla jämna steg med olika intressegruppers ständigt ökande krav på nya förmåner och tillrättalägganden. Resultatet blir istället ett alltmer utbrett politikerförakt. I nästan alla västländer har medlemstalet i de politiska partierna gått ner kraftigt (enl Economist). Den representativa demokratins politiska processer är inte skapade för att förse medborgarna med service på "detaljistnivå". Politiska lösningar var ursprungligen framsprungna ur behovet att fatta gemensamma beslut om så kallade kollektiva nyttigheter. Dessa är försvar, polis, rättsväsende, elementär utbildning, socialbidrag, stadsplaner, gatubelysning och liknande varor och tjänster som inte kan konsumeras individuellt. Det fria näringslivet borde kunna sköta resten.
Det finns ingen moralisk princip som motiverar ett högt skatteuttag. Skatternas humanitära funktion att bidra med hjälp till de sämst ställda kostar bara några få procent av den totala produktionen. Sålunda motsvarar socialbidragen bara ca 0,5 procent av BNP. Det är inte för att hjälpa dem som har det svårt som vi betalar så höga skatter. Men eftersom många tror detta försöker alla särintressen som är på privilegiejakt att framställa sig själva som "svaga" eller "eftersatta". Då blir det också politiskt korrekt att dela ut skattepengar till olika intressegrupper, och detta har under årens lopp ständigt ökat skattetrycket. (Se även Dick Erixons bok Svaghetens moral.)
Argumenten mot sänkta skatter håller inte
Sänkta skatter skulle öka inflationen, påstås det
Två ekonomiska "skolor" hävdar detta: den kamerala och den keynesianska.
Den kamerala skolan menar att om en skattesänkning ger upphov till budgetunderskott (i statsbudgeten) blir det inflation oavsett konjunkturläge. Om skatterna däremot sänks under åren framöver i takt med det ökande budgetöverskottet kommer det inte att uppstå ökad inflation enligt det kamerala resonemanget.
Den keynesianska skolan menar att en skattesänkning, som ökar den totala efterfrågan i ett konjunkturläge där fullt kapacitetsutnyttjande och full sysselsättning råder, leder till överhettning och efterfrågeinflation. Om skatterna sänks under åren framöver samtidigt som utbudsstimulerande åtgärder vidtas kommer någon "upphettning" inte alls att inträffa. Dagens utgångsläge är dessutom knappast präglat av full sysselsättning.
Det sägs att sänkta skatter skulle rasera välfärden?
Sänkta skatter som motsvarar ett överskott i statens finanser kommer inte att leda till att välfärdsproduktionen påverkas negativt.
Sänkta skatter som motsvaras av en privatisering av den offentliga produktionen "raserar" inte välfärden. Istället för skatter betalar man avgifter, försäkringspremier och gör insättningar på sitt välfärdkonto så att man, om man så vill, får exakt lika mycket välfärd som vid skattefinansiering. Skillnaderna mot dagens system är i huvudsak tre:
-Man är inte tvingad att betala skatt på
extrainkomster.
-Marginaleffekterna blir
mycket mindre vilket ökar friheten och den ekonomiska effektiviteten.
-Möjligheterna att fuska minskar
när det finns en direkt koppling mellan betalning och erhållen förmån. Minskat
fusk sänker kostnaderna.
Sänkta skatter som finansieras med effektiviseringar och rationaliseringar medför inte att välfärdsproduktionen försvinner - bara att den ser annorlunda ut. Barntillsynen kan t ex bli effektivare om man tar betalt per utförd tillsynstimme istället för enligt ett stelt schema. Det är inte nödvändigt att få gratis barntillsyn när man kanske skall gå och handla.
Sänkta skatter som finansieras med nedskärningar medför att denna del av välfärdsproduktionen upphör. Om det endast är fråga om vissa kvalitetsförsämringar går det kanske ändå att leva med dem - välfärden försvinner inte helt och hållet om t ex två karensdagar i sjukförsäkringen införs. Liknande gäller om a-kasseersättningen sjunker efter några månaders arbetslöshet. Argumenten mot sänkta skatter verkar riktade mot hjärnspöken som tänkes vilja lägga ner sjukvården eller avskaffa pensionerna. Enkelhet och sparsamhet med andras pengar är däremot alltid en dygd.
Progressiva skatter är omoderna och orättvisa
Progressiv skatt är i själva verket orättvis. En skatt som tas ut med en större procentsats ju högre upp i inkomstskikten man kommer, är orättvis enligt modern rättsfilosofi som ersatt den nyttofilosofi (utilitarismen från 1800-talet) som tidigare användes för att principiellt motivera progressiv skatt.. (Detta gäller alldeles särskilt enligt den revidering av den amerikanske filosofen John Rawls´ teori om rättvisa som diskuteras under 90-talet. Rawls själv förordade också proportionell skatt.)
Proportionella skatter är mer rättvisa. En skatt som tas ut med en enhetlig procentsats ("platt skatt"), är rättvis enligt den fundamentala rättviseprincip som kräver att "lika fall skall behandlas lika". Om alla människor i en stat är lika mycket värda och har lika stor relativ potentiell användning av den offentliga sektorn, är det rättvist att alla betalar relativt lika mycket i skatt (samma skatteprocent, vilken medför högre skatt i kronor ju mer man tjänar). Några menar att man i vissa fall skulle betala samma skattebelopp. Denna princip "för en rättvis beskattning" lanserades redan 1896 av den radikale ekonomen Knut Wicksell. Genom nobelpristagaren James Buchanan har Wicksells princip fått ny aktualitet.
Proportionella skatter medför att familjer med samma totala inkomst men med olika fördelning mellan makarna kan behandlas lika. Oavsett om båda tjänar lika mycket eller om den ena har mycket högre inkomst än den andra kommer skatten att bli lika hög.
Nyttojämförelser är omöjliga. Den progressiva skatten i tidiga välfärdsstater motiverades med att finansieringen av oundgängliga kollektiva nyttigheter skulle ske med skatter som fördelades med hjälp av den utilitaristiska "minsta offerprincipen". Den olägenhet som det innebar att belastas med skatt skulle läggas på dem som upplevde den minsta uppoffringen per krona avstådd inkomst. Därför finansierades försvaret med progressiv skatt men den kommunala verksamheten med proportionell skatt. Utilitaristiska idéer om nyttojämförelser mellan individer har numera övergivits av skattesystemkonstruktörerna. Det framgår av Åsa Gunnarssons
doktorsavhandling Skatterättvisa (Iustus förlag 1995).
Den kommunistiska fördelningsprincipen är oacceptabel. Den progressiva skattens försvarare hänvisar ofta till den socialistiska principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" när de försöker motivera hög skatt för andra än sig själva. Devisen formulerades ursprungligen 1839 av den utopiske statssocialisten Louis Blanc och förordades därefter av Marx och Lenin. Vi har ingen anledning att i vårt moderna samhälle acceptera en kommunistisk fördelningsprincip - allraminst som denna lära både har havererat mänskligt och moraliskt.
Argumenten mot proportionella skatter är förlegade
Övergång till proportionell skatt ger mer pengar ju mer man tjänar. Ja, än se´n. Är det ett argument mot proportionell skatt? Det är en naturlig konsekvens av att man får ett mer rättvist skattesystem med lägre marginaleffekter och större produktion och tillväxt som resultat. Att vissa får större sänkning än andra är en helt automatisk följd av att staten genom sitt våldsmonopol kan tvinga av vissa mer pengar än andra. Det är inte alls något hållbart argument för att avstå från att införa proportionell skatt.!
Inga undersökningar visar att proportionell skatt skulle öka tillväxten. Det är fel argument. Vad som brukar påstås är att inga undersökningar visar att höga skatter (skattetryck) har negativa verkningar på tillväxten. Inte heller detta är korrekt. Av 13 relevanta undersökningar visar 11 på ett negativt samband. De mera osäkra resultaten får man när också u-länder tas med i sambanden. Det kan bero på att låga skatter i sådana länder är kopplade till att det nästan inte finns någon skola, sjukvård eller vägar över huvudtaget - och inte till att allt detta finns men finansieras med avgifter.
När marginalskatterna sänktes i den stora reformen blev det inga dynamiska effekter. Det är fel. Kommittén för utvärdering av skattereformen (KUSK) fann att det trots det ogynnsamma konjunkturläget förekom vissa positiva effekter: arbetsutbudet för män ökade med några procent. - Kommittén visar också att skatternas dödviktskostnad (excess burden) som är ett mått på störningskonsekvenserna av höga marginaleffekter är 20 procent utöver skatteintäkten för en marginaleffekt (skattekil) på vanliga 63 procent. Tillämpas dessa resultat på arbetsinkomsterna (856 miljarder plus arbetsgivaravgifter) blir skatternas extrabörda ovanför 50 procents skattekil omkring 36 000 kr per sysselsatt.
Proportionell skatt sägs öka de redan stora inkomstklyftorna ytterligare. Det är fel att påstå att vi i Sverige skulle ha inkomstklyftor. Vissa bedömare (t ex Per Molander som arbetat på finansdepartementet) menar att vi har en "långt driven utjämning" som för ett utvidgat livsinkomstmått anger ojämnheten till mellan 7 och 10 procent ( mätt med den sk Gini-koefficienten, som kan anta värden mellan 0 och 1, där 0 betyder lika stor inkomst för alla och 1 att en person får all inkomst, som i Sverige ligger mellan 0,07 och 0,10). - Ett annat ojämnhetsmått anger höginkomsttagarnas relation till medianlönen efter skatt och bidrag (disponibel ink för den mittersta personen). Höginkomsttagarna i den s k 90:e percentilen låg 43 procent över medianen år 1996. Med proportionell skatt skulle höginkomsttagarna i den 90:e percentilen fortfarande bara tjäna 60 procent mer än Medelsvensson. Vi måste acceptera att inkomstskillnaderna ökar så att det lönar sig att arbeta och göra bättre insatser.
Slutsatser
Det totala skattetrycket borde sänkas så mycket som bara är praktiskt möjligt med hänsyn till vilka andra möjligheter det finns att ombesörja produktionen av välfärdstjänsterna.
Återstående skatter borde göras proportionella för de flesta. Endast för verkliga låginkomsttagare skall det finnas möjligheter att slippa betala skatt.
Hälften kvar - efter alla skatter. Sänk till europanivå
Ett förslag till hur de första stegen skall tas mot ett framtida lågskattesamhälle lades fram av Skattebetalarnas förening i slutet av oktober 1999. Detta förslag bygger på principen 'Hälften kvar - efter alla skatter' och skulle sänka det svenska skattetrycket till något under Europas genomsnittsnivå på 41 procent. Det motsvarar drygt 15 procent av BNP och innehåller följande huvudelement:
· Kompensation för egenavgifterna
· Slopad statsskatt och värnskatt
· Höjt grundavdrag till 15 000 kr
· Hälften av arbetsgivaravgifterna görs om till delvis frivilliga försäkringspremier
· Sänkt moms och andra indirekta skatter med drygt en fjärdedel
· Slopad dubbelbeskattning
· Slopad förmögenhetsskatt
· Halverad kapitalinkomstskatt
Finansieringen sker till hälften med övergång till försäkringslösningar kombinerade med välfärdskonton och till 30 procent med hjälp av det överskott i den offentliga sektorn som prognosticeras till år 2004. Resten täcks dels med minskade utgifter för dagens 11 procent arbetslösa (inklusive åtgärder och kunskapslyftet) genom att många får jobb genom förslaget och dels med effektiviseringar och rationaliseringar i begränsad omfattning.
"Europa-förslaget" är framtaget för att ge sänkt skatt åt alla med bibehållen välfärd, om än i annan form, samtidigt som tillväxten stimuleras.
Grundprincipen är densamma som Skattebetalarna började lansera vid mitten av 1980-talet: Alla borde få behålla minst hälften av vad de totalt tjänar ihop. Det framstår som en rimlig och modest princip. Avsikten är att uppnå detta mål på tio år.
Den tekniska utformningen av Europa-förslaget framgår av bilagan.
1999-11-16 DNg
_________________________________________________________________________________________________________