Skatter & Välfärd 4/1998

                    

Vilka är argumenten för ekonomisk utjämning?

 

Utjämning kan motiveras med både nyttomaximering och lön efter förtjänst. Vi kan i förväg bestämma att de sämst ställda skall garanteras socialbidragsinkomster eller nästan medelinkomst. Danne Nordling, utredningschef på Skattebetalarnas förening, ger här en översikt av debatten.

_____________

 

Danne Nordling

 

 

Diskussionen om ekonomisk utjämning handlar om distributiv rättvisa: hur man enligt någon etisk eller moralfilosofisk princip omfördelar de inkomster som spontant uppstår hos samhällets individer. Det är inte fråga om att argumentera för omfördelning i syfte att därmed öka den totala produktionen eller åstadkomma förbättringar för alla. Sådana frågor handlar om effektivitet och hushållning vilka är nationalekonomins grundläggande ämnesområde. Invändningarna mot olika utjämningsidéer tar dock gärna fasta på vilka skadliga effekter på produktion och tillväxt som kan bli följden. Mera sällan väljer man ansatsen att utjämningskraven skulle kunna vara resultat av en inkorrekt normativ analys. Om de fattiga är i majoritet och saknar rättrådighet är det kanske lönlöst att argumentera i rättvisetermer. Då låter det bättre att kunna visa att för mycket utjämning slår tillbaka på de fattiga själva genom att hela kakan blir mindre.

 

Den normativa nationalekonomiska och samhällsfilosofiska litteraturen har till stor del präglats av olika läror till förmån för visioner om ett samhälle med full ekonomisk jämlikhet. När dessa läror har kunnat visas vara förenliga med mindre egalitära fördelningar har de en efter en förkastats. Forskarna förefaller att ha varit behäftade med ”egalitaristiska fördomar” [Söderström 1977]. Under senare tid tycks emellertid en förändring till ett mer vetenskapsliknande förhållningssätt ha inträffat. Sannolikt är detta den amerikanske filosofen John Rawls´ förtjänst när han 1971 återlanserade teorin om ett ursprungligt samhällskontrakt.

 

En vanlig medborgare och de flesta politiker kommer emellertid i praktiken inte i kontakt med mera principiella, forskningsbaserade uppfattningar om distributiv rättvisa. På detta område är det mycket vanligt att rent känslomässiga uppfattningar kan framföras som om de vore resultat av ingående överväganden och prövningar. Den okunnige tyckaren brukar ofta enbart kunna acceptera skillnader i arbetstid och fysisk ansträngning som  grund för olika ekonomiska utfall för skilda individer. Möjligen kan också skillnader baserade på utbildning och ansvar få komma in i rättviseuppfattningen, men då på ett mera perifiert sätt. Däremot är det inte ovanligt att man tycker att arbeten som man själv finner mindre lockande borde betalas högre för att kompensera olägenheterna med dessa: t ex under obekväm tid, tråkiga eller repetitiva uppgifter och hantering av avfall eller liknande ”motbjudande” aktiviteter. Ens egna preferenser antas gälla för alla andra. Att tillgång och efterfrågan skulle ha någon betydelse är man helt ovetande om.

 

I den något mera kvalificerade debatten kan man utskilja tre olika principer för en rättvis inkomstfördelning:

1.   Inkomsterna skall vara jämnt fördelade. Det kan vara en grundläggande princip eller en följd av den moralfilosofiska lära som kallas utilitarism.

2.   Inkomsterna skall fördelas efter förtjänst. Den som arbetar mera och med rätt saker utifrån vad andra tycker är viktigt, skall förtjäna mer än den som arbetar mindre och  med vad andra tycker är mindre viktigt för deras välfärd.

3.   Inkomsterna skall fördelas efter behov. Denna princip är till betydande del överspelad eftersom den då den lanserades främst tog fasta på sådana behov som uppstår vid arbetsoförmåga på grund av hög ålder, sjukdom, handikapp, arbetslöshet eller som uppstod till följd av ovanligt många barn (med dagens mått mätt). En mycket stor del av dessa försörjningsproblem går att lösa med effektiva socialförsäkringar och medborgarkonton.

 

Utjämning som ett i sig självt något gott har efter utilitarismens tillbakagång fått ett uppsving som diskussionsämne men något tydligt resultat har inte framkommit [Arneson R. et al 1996]. Den nyutsedde nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen har postulerat ett ”svagt jämlikhetsaxiom” [Sen 1973]. Det går ut på att en individ som upplever lägre välfärd vid en given inkomst alltid skall tilldelas en högre inkomst än den som har hög välfärd vid samma inkomst. En person som råkat ut för tråkigheter av något slag skall tydligen få kompensation från övriga skattebetalare för att han eller hon inte kan känna samma välfärd som medelsvensson. Gäller detta också när man haft oturen att huset brunnit, man har kvaddat bilen, barnet skolkar eller när man fötts med en melankolisk läggning? Nobelpristagare Sen förefaller inte ha tänkt igenom sitt förespråkande av jämlikhet riktigt ordentligt.

 

Den utilitaristiska moralläran som ursprungligen lanserades av engelsmannen Jeremy Bentham (1748-1832) har tidigare ofta använts för att motivera en utjämnande omfördelning. Som bekant är syftet med utilitarismen (nyttoläran) att göra summan av all mänsklig välfärd så stor som möjligt. Man kan göra analogin med att det ”regnar manna från himlen” (den som inte vet vad manna är för något kan ersätta ordet med ‘mat’). Eftersom vi har anledning att tro att alla i relevant läge har ungefär samma nytta av manna är det enkelt att matematiskt visa att den största välfärden för alla ihopsummerat uppstår när var och en får lika mycket manna. (Marginalnyttan av manna är då lika stor för alla.)

 

Mannagryn framställs numera av vete som måste odlas. Liksom all mat måste välståndet produceras innan det kan fördelas. Eftersom den som producerar något gör sig föreställningar att han eller hon äger detta måste en omfördelning ske av det producerade. Även om alla fortfarande får lika mycket kan den som ändå berövas t ex 2/3 av vad hon producerat anse att detta är orättvist och att själva berövandet minskar hennes välfärd, som då skulle bli mindre än välfärden för den som producerar genomsnittligt. Utilitarismen har utan närmare eftertanke förutsatt att alla, som skall avstå från en del av sin välfärd, är altruistiska. Detta är inte korrekt - i synnerhet som man inte ens kan hävda att alla icke-altruister är egoister [Lyttkens 1998].

 

Det avgörande argumentet mot utilitarismen som grund för utjämning är emellertid att alla inte kan utvinna lika mycket välfärd av samma mängd pengar i inkomst. Samma mängd manna till den som avskyr manna som till den som är mannakonnässör ger uppenbarligen inte den största tillfredsställelsen till resultat. Den sensible livsnjutaren med smak för exklusiva vanor, estetisk konst, litteratur, teater och konserter framförda av symfoniorkestrar kan synbarligen utvinna mer välfärd ur pengar än den som  nöjer sig med en flaska ”rödtjut”, svensktoppen och en ishockeymatch. En utilitaristisk regim måste därför kanske fördela mer pengar till vissa rika och ta dem från vissa fattiga.

 

Utilitarismen bryr sig egentligen inte om hur välfärden är fördelad eller vilken väg detta skett så länge samhällets maximala välfärd är uppnådd. Ändamålet helgar medlen. Några kan ”kastas åt vargarna” för att övriga skall klara sig undan utan större besvär [Söderström 1977]. Tron att utilitarismen kan motivera utjämning är överspelad och har till och med börjat överges av de skatteteoretiska systemtänkarna [Gunnarsson 1995]. Det är utilitarismens ojämnhetsprincip som kommit att dominera scenen.

 

Om vi övergår till att betrakta den andra principen - inkomst efter förtjänst - kunde man tycka att den inte kan motivera någon utjämning utan snarare tvärtom. Detta beror dock på vilken utgångspunkt man väljer. Den uppåtstigande borgarklassen på 1700-talet vände sig mot feodal exploatering och ansåg inte att de stora jordägarna gjort sig förtjänta av sina höga inkomster. Utgångspunkten kan också vara en fördelning som bygger på monopolförhållanden eller rentav stöld och bedrägeri. Den marxistiska socialismen vänder sig sålunda mot att arbetstagarna inte får lön efter förtjänst på grund av att arbetsgivarna har en monopolställning som möjliggör för dem att hålla lönerna nere. Om denna monopolanalys vore riktig skulle den reformistiska socialdemokratin ha ett välunderbyggt rättviseargument för höga skatter på kapitalägarna och låga skatter för löntagarna.

 

Även den klassiska liberalismen och den nya rättighetsorienterade liberalismen kan inordnas under förtjänstprincipen. Här är det dock mera fråga om att samhällssystemet som sådant, med rättssäkerhet och marknadsekonomi, leder till att medborgarna blir belönade efter sin marginalproduktivitet - än att det är den direkta avsikten med systemet. I ett fritt samhälle kan man också komma överens om andra avlöningskriterier.

 

Socialismens grundläggande fördelningsprinciper är däremot mera oklara. Många ser en total utjämning som målet utan att kunna motivera det på annat sätt än känslomässigt. (I realsocialismens hemland Sovjetunionen såg man dock på sin tid lika inkomster som en ”småborgerlig” princip och införde mycket kraftiga löneskillnader med ackord för att stimulera produktionen.) Andra går till lärofäderna Karl Marx, Louis Blanc och Henri de Saint-Simon som menat att den grundläggande fördelningsprincipen är ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. I ett framtidssamhälle där de sociala problemen har kunnat bemästras ligger det nära till hands att tänka sig att denna princip sammanfaller med utilitarismens ojämnhetsprincip: de habila livsnjutarna skall tilldelas större resurser än de mera fyrkantiga odalmänniskorna.

 

I den mest kvalificerade debatten, som bedrivits på vetenskapliga grunder, frågar man sig hur en viss syn på fördelningsrättvisa egentligen skall kunna underbyggas. Hittills har principerna förutsatts fastställas av något expertorgan, ”grundlagsfäderna”, någon auktoritativ samhällsfilosof eller samhällsgrundare etc. Vad forskarna då försökt med är att låta individernas egna värderingar avgöra vilken fördelningsprincip som skall föreskrivas för hela samhället. Här finns en omfattande teoribildning om hur man skall forma kollektiva beslut som är rationella och konsistenta. Dessvärre har man inte lyckats visa att det ”omöjlighetsteorem” som nobelpristagaren K.J. Arrow [1951] uppställde inte skulle gälla. Slutsatsen är därför att det inte går att med hjälp av majoritetsprincipen eller andra kollektiva beslutsregler härleda en fördelningsprincip från medborgarnas individuella omdömen.

 

Det finns forskare som menat att konventionell representativ demokrati med majoritetsval har en nästan lagbunden tendens att gynna de väljargrupper som befinner sig i mitten av välfärdsfördelningen. Ett exempel är nobelpristagaren G. J. Stiglers ”Director’s Law” [Stigler 1970]. Man skulle alltså kunna hävda att valet av kollektiv beslutsmetod leder till att man också väljer den inkomstfördelningsprincip som verkar på något längre sikt. Det blir särskilt tydligt om man i stället väljer ett demokratiskt system som rigoröst respekterar de klassiskt individuella rättigheter som den amerikanske filosofen Robert Nozick [1974] byggt sin rättviseteori på. Någon möjlighet att göra kollektivt beslutade välfärdsomfördelningar föreligger inte alls enligt vissa tolkningar [Nordin 1998]. Enligt min egen tolkning kan dock en garanti upp till socialbidragsnivå vara förenlig med Nozicks rättighetsansats [Nordling 1998 a och b]. Denna ”miniomfördelning” motiveras av att medborgarna är berättigade att skydda sig mot att få utslagna nödlidande på halsen.

 

Det mest grundläggande problemet blir därför att hitta principerna för att välja det samverkanssystem vars regler sedan på sikt genererar en viss typ av välfärdsfördelning. Detta brukar kallas proceduriell rättvisa till skillnad från rättvisa a priori  ( t ex att man tycker att ”inkomstfördelningen 1980 var bättre än 1990”) som tidigare var det vanligaste förhållningssättet i den fördelningspolitiska debatten. Hur finner vi då de rättvisa spelreglerna?

 

Om vi skall dela en kaka i ett antal likvärdiga bitar kan vi bestämma att den person som gör uppdelningen får välja sin bit sist. Han vet då inte vilka bitar de andra kommer att välja och riskerar att själv få den sämsta biten om alla inte är likvärdiga. Detta folkliga knep för att göra en person opartisk i en viktig fördelningsfråga illustrerar det problem forskningen om rättvisa spelregler har att lösa. Spelreglerna antar man skall fastställas i en situation när alla samhällsdeltagarna skall ingå ett kontrakt med varandra.

 

Tanken på ett samhällskontrakt är mycket gammal och lanserades redan av den holländske folkrättsjuristen Hugo Grotius (1583-1645) som ett sätt att på förnuftets grund komma förbi de dåtida religiösa stridigheterna. Andra som varit inne på samma tankegång är J. Locke och J.J. Rousseau. I modern tid har nobelpristagaren W.S. Vickery [1961] lanserat tanken i form av en expedition av kolonisatörer som före avresan skall besluta hur de framtida inkomsterna skall fördelas. Men det är ändå den amerikanske filosofen John Rawls som med sitt verk A Theory of Justice [1971] har kommit att bli den som återlanserat teorin om samhällskontraktet som grund för fastställandet av ett rättvist samhälles fördelningsprinciper.

 

För att medborgarna i ursprungspositionen opartiskt skall kunna bedöma olika fördelningsprinciper introducerar Rawls ett konstgrepp som han kallar okunnighetens slöja. Ingen av de kontraktsslutande parterna vet i förväg vilken position och vilka egenskaper han eller hon kommer att ha i det kommande samhällslivet. Likaväl som man kan dela en tårta i likvärdiga delar borde man opartiskt kunna bestämma vilka regler som skall gälla i framtiden. Speciellt gäller detta principer för inkomstfördelningen.

 

Nu kan vi å ena sidan betänka möjligheten att man kan lyckas med det mesta och bli ekonomiskt framgångsrik. Men man kan också å andra sidan bli oföretagsam och trögtänkt. Inkomsterna efter det att man erlagt premierna för socialförsäkringarna kan bli mycket blygsamma. Det är därför inte självklart om man skall välja låg skatt och inga bidrag till de misslyckade eller hög skatt och stora bidrag till låginkomsttagarna. Rawls menar att personer med normal rättskänsla som har ett visst egenintresse och motvilja mot risktagande kommer att välja en inkomstfördelningsprincip som han kallar maximin.

 

Maximin-principen innebär att om man råkar hamna bland de sämst ställda i det framtida samhället skall man välja den inkomstfördelningsregel som ger gruppen ”sämst ställda” en så hög ekonomisk standard som möjligt. Det kan t ex konkret betyda att marginalskatterna på medborgare som tjänar mer än en industriarbetare blir 70-90 procent medan de som tjänar under betalar mycket litet skatt och får stora sociala bidrag.

 

De sämst ställda kan i detta exempel med två grupper ha en inkomst inklusive bidrag på 95 procent av industriarbetarlönen i genomsnitt och ingen  ”tjänar” under 90 procent. De som ligger över snittet får bara erhålla litet mer så att de i medeltal tjänar 5 procent mer än industriarbetaren. Men ett fåtal kan fortfarande få miljoninkomster om det behövs för att produktionen skall kunna hållas uppe. Skatten för de bäst ställda får däremot inte bli så hög att hela produktionen störs så mycket att de sämst ställda, trots omfördelningen, får det sämre än med lägre skatter för höginkomsttagarna.

 

Rawls´ maximin-princip är uppenbarligen mycket radikal i fråga om ekonomisk utjämning. En svensk företrädare för Rawls´ radikala syn är den socialdemokratiske idédebattören Sven Ove Hansson vid Uppsala universitet - se sid.  XX i detta nummer [Hansson 1993 och 1998]. Endast den ”oupplysta” utilitarismen [se Sandmo 1998] som kräver total inkomstutjämning går längre. Däremot finns det åtminstone två möjliga modifieringar av Rawls´ teori som ger mindre respektive betydligt mindre ekonomisk utjämning till resultat. Den ena har framförts av nobelpristagaren John Harsanyi. Den andra har framskymtat i diskussionerna om hur praktiska experiment skulle kunna tolkas som stöd för maximin-principen.

 

Harsanyis kritik [1975] går ut på att en strikt tillämpning av maximin-principen i visa fall ger absurda resultat. Sålunda skulle begränsade sjukvårdsresurser i första hand satsas på obotligt sjukas marginella förbättringar hellre än att de skulle ges till något lindrigare sjuka men som hade stora möjligheter att bli botade. I stället vill Harsanyi använda det förväntade genomsnittliga nyttovärdet som princip för att bedöma olika inkomstfördelningar - alltså en sorts reviderad utilitarism där de negativa effekterna på produktion och tillväxt beaktas på liknande sätt som i Rawls´ teori. Harsanyis teori är matematiskt mera sofistikerad och därför svårare att förstå för statsvetare och  moralfilosofer varför den fått föga anslutning. Dessutom medger Harsanyi att skillnaderna mot Rawls´ teori inte är särskilt stor: om exempelvis en analys av marginalskatterna för de högsta inkomsttagarna säger att dessa skall vara t ex 50 procent kan utilitaristen vara säker på att de inte borde vara högre.

 

[O]m studien hade baserats på den genomsnittliga nyttoprincipen i stället för maximin-principen, hade marginalskatten på toppen förmodligen utvärderats till något lägre än 50 procent, dock kanske inte mycket mera lägre. [Harsanyi 1975, sid. 606]

 

Den andra modifieringen av Rawls´ teori går ut på att maximin byts ut mot ett golv som garanterar existensminimum - dvs socialbidragsnivån men inte mer. Praktiska experiment och en rimlig moralisk ödmjukhet talar enligt min mening för att folk i allmänhet väljer en miniminivå för inkomsterna om man skulle råka hamna bland de sämst ställda [Nordling 1998 a]. Maximin-principen kan sålunda hävdas vara alltför egoistisk.

 

Slutligen återstår de rent pragmatiska motiven för ekonomisk utjämning. Med många fattiga ökar kriminaliteten och risken för revoltstämningar eller liknande. Detta synes dock mera vara en följd av hög arbetslöshet än låga arbetsinkomster. Svaret på hur det egentligen förhåller sig borde kunna ges av sociologerna.

 

Danne Nordling

 

 

 

 

 

Referenser:

Arneson, R. et al [1996]: Idéer om jämlikhet. Volym 8 i Tidens idéserie, Rabén Prisma, Stockholm;

Arrow, K.J. [1951]: Social Choice and Individual Values, Wiley, New York;

Gunnarsson, Å. [1995]: Skatterättvisa, Iustus förlag, Uppsala;

Hansson, S.O. [1993]: Vad är rättvisa? Samtal om rättvisa nr 5, Utbildningsförlaget Brevskolan;

- [1998]: Intervju,  Skatter & Välfärd nr 4, sid. XXXX

Harsanyi, J.C. [1975]: Can the Maximin Principle Serv as a Basis for Morality? A Critique of John Rawls´s Theory; The American Political Science Review, vol. 69, sid. 594-606;

Lyttkens, L. [1998]: Fripassagerare och vakthundar. En essä om moraliska strategier;

Nordin, I. (1998]: Rättigheter och rättvisa , Skatter & Välfärd nr 3, sid. 20-24;

Nordling, D. [1998 a]: Två teorier om distributiv rättvisa Skatter & Välfärd nr 2, sid. 20-27;

- [1998 b]: Rättigheten att skydda vår integritet, Skatter & Välfärd nr 3, sid. 25-29;

Nozick, R. [1974] Anarchy, State and Utopia, Basic Books, New York (svensk översättning 1986);

Rawls, J. [1971]: A Theory of Justice, Oxford University Press, tionde tryckningen 1990;

Sandmo, A [1998]: Ekonomisk teori och inkomstutjämning, Skatter & Välfärd nr 1, sid. 70-72;

Sen, A.K. [1973]: On Economic Inequality, Clarendon Press, Oxford;

Stigler, G.J. [1970]: ”Director’s Law of Public Income Redistribution”, Journal of Law and Economics, Vol 13, No 1, April;

Söderström, H. Tson [1977]: På jakt efter en rättvis fördelning av välfärden, Ekonomisk debatt nr 6, sid. 386-407.

 

Danne Nordling