Skatter & Välfärd nr 4/1998

Lorentz Lyttkens, Akademeja

Under lång tid hade de socialistiska idéerna ett moraliskt övertag i samhällsdebatten.

Många kunde inte se att en lära som krävde oegennyttig självuppoffring - altruism - till förmån för de svaga och eftersatta kanske ändå var moraliskt tvivelaktig. Uppfattningen att socialismen var moralsikt överlägsen byggde till stor del på det förenklade synsättet att alla som inte var altruister måste vara motsatsen - egoister. Och ingen utom Ayn Rand kunde erkänna att man var egoist.

Därför är det viktigt och värdefullt att vi får en nyansering av debatten om våra moraliska intressen. Nu senast sker detta genom Lorentz Lyttkens bok Fripassagerare och vakthundar. En essä om moraliska strategier, Akademeja, 123 s. Författaren börjar med att konstatera att om alla handlingar som styrs av egennyttan förklaras som moraliskt förkastliga - egoistiska (i betydelsen onda) - blir det inte så mycket kvar i det vanliga livet som är moraliskt acceptabelt. Att dricka kaffe, äta när man är hungrig, klippa gräset, pruta hos bilhandlaren och liknande gör man ju inte för att man drivs av ren godhet. Sådant egenintresse kan ändå knappast kallas egoism.

Strävan efter egennytta är rimligtvis ett vidare begrepp än egoism. Ett själviskt handlande har med konsekvenserna för andra att göra. Den som uppenbart skaffar sig fördelar på andras bekostnad (genom att skada andra) är egoist. Frågan är om denna beteckning också i vissa fall kan användas när andra inte kommer till skada eller rentav gynnas av handlingen (oavsiktligt). Här skulle författaren ha behövt klarlägga sina ståndpunkter ytterligare.

Det är stimulerande att Lorentz Lyttkens tar fasta på den modell för nio olika moraliska situationer som jag utvecklade i början av 90-talet efter en debatt i Svensk Tidskrift med Ayn Rands företrädare i Sverige [Nordling 1990]. Man själv och andra (Ego och Alter i Lyttkens termer) kan beröras på tre sätt av ens handlingar: 1) gynnas, 2) inte påverkas, 3) skadas. Det blir 3 x 3 = 9 olika situationer.

Efter denna mer principiella inledning ger sig författaren ut i dagens Sverige och gör en rad intressanta iakttagelser. Bokens titel avspeglar den tendens som finns sedan en tid att allt fler medborgare blir fripassagerare vid utnyttjandet av kollektiva nyttigheter. Det kan gälla i socialförsäkringssystemen eller i den sociala kontrollen av vardagsumgänget människor emellan (klotter, gatubrottslighet, kökultur etc). Vakthundarna är de medborgare som upprätthåller den sociala kontrollen när polis och myndigheter inte finns till hands. Dessa har under en längre tid trängts tillbaka och de egoistiska fripassagerarna har brett ut sig.

En intressant förklaring till detta är paradoxalt nog att altruisterna kommit att dominera i politiken. Vi vill så väl i ett socialistiskt samhälle och inför därför en rad sociala rättigheter som många finner tilltalande. Men sådana rättigheter är förknippade med krävande plikter för andra. "Mina rättigheter, din plikt" blir då välfärdsstatens slagord. Att utkräva sina rättigheter oavsett konsekvenser i övrigt (i praktiken på bekostnad av andra) blir en form av egoism.

De som tilldelas rättigheterna är främst svaga, utsatta och "underprivilegierade". Om det är samma kategori som stör gatufrid och hemfrid eller är fripassagerare i välfärdssystemen blir det svårt för vakthundarna att med bibehållen moralisk auktoritet angripa egoisterna eftersom det blir ideologiskt fel. När "snällismen" breder ut sig väljer många i stället åskådarens strategi. Men utan vakthundarna och med enbart en nedrustad polis att tillgå kommer samhällslivet kanske att bli olidligt.

Danne Nordling, SBF

Nordling, Danne [1990]: Sund själviskhet - och osund; Marknadsekonomisk tidskrift, nr 4.