Skatter & Välfärd nr. 2/99

Danne Nordling

Professor Lars Bergström tar upp två problem i debatten om Rawls’ teori om rättvisa:

Eftersom punkt 2. är intressantast och mest relevant i dagens debatt börjar jag med att kommentera Bergströms skepsis inför denna revidering av Rawls. Det är en värdefull distinktion som Bergström gör när han påtalar skillnaden mellan a) Rawls’ dåligt underbyggda princip att ingen får tjäna mer om det inte ger maximal förbättring åt de sämst ställda ("differensprincipen") och b) principen att den minsta inkomsten skall maximeras utan restriktioner i övrigt ("maximinst" med Bergströms terminologi).

Innebörden av detta är som vi snart skall se att halva vägen mot exmin redan är tillryggalagd. Bergström anser att "Rawls troligen har fel när han säger att differensprincipen skulle väljas i ursprungssituationen". Det är troligt att parterna istället skulle välja maximinst, menar han. Orsaken är att de faktiskt kan höra till dem som lyckas bättre än de sämst lottade. Då är det inte rationellt att välja bort extra chanser att få det bättre - dvs de fall då man kan tjäna mer utan att de sämst ställda får det maximalt bättre.

Rawls däremot utgår från att man skall välja som om det var säkert att det värsta inträffade: "a person would choose for the design of a society in which his enemy is to assign him his place." [Rawls 1971 s. 152] Tillämpa detta på följande exempel som gäller valet mellan tre flygbolag.

Eftersom det enligt Rawls kan betraktas som nästan säkert att vårt flygplan skall krångla (det ser vår fiende till) är det rationellt att välja Pan Am och gratis nattklubb. Vi bör naturligtvis inte välja det uppenbart livsfarliga Banana Air. Och när det ändå skall krångla är det inte rationellt att spara några futtiga hundralappar på att välja det präktiga SAS som sätter oss på ett trist flygplatshotell istället för Pan Ams lyxarrangemang.

Så fort man överger Rawls’ pessimism att ens fiende arrangerar utfallet förefaller det uppenbart irrationellt att betala extra för en flygbiljett med Pan Am bara för att få extra lyx om planet skulle krångla. Det kanske inte krånglar och då är pengarna bortkastade. Grundtryggheten med SAS hade varit bättre. Att däremot ta risken med Banana Air kanske ändå vore väl vågat.

Lars Bergström förefaller inte inse att hans kritik av differensprincipen (a) till förmån för maximinst (b) leder till att det blir svårt att motivera valet av just denna fördelningsprincip. Varför betala mera för Pan Am när SAS ger godtagbar service och trygghet vid krångel?

Detta exempel visar intuitivt att mycket talar för att personerna i ursprungssituationen hellre skulle välja exmin (en sorts grundtrygghet) än maximinst.

Frågan är emellertid huruvida denna slutsats står sig inom den mera snäva, formella ramen för Rawls’ teori. Om man, som en del anser, att Rawls har definierat bort problemet genom en logisk konstruktion av ursprungspositionen som med nödvändighet leder till maximin samt till differensprincipen eller åtminstone maximinst är fortsatt diskussion inte så meningsfull. Men om ett val mellan olika beslutsprinciper fortfarande är öppet leder det också fram till olika fördelningsprinciper.

Lars Bergström skiljer på två valsituationer. I det ena fallet är sannolikheten för olika utfall okända och då kan vi inte uttala oss om det förväntade värdet för någon av fördelningsprinciperna. I det andra fallet är de kända. Men inte ens då är det "självklart att exmin skulle maximera förväntat värde".

När Rawls själv diskuterar beslutprincipen "maximera förväntat värde" (max FV) antar han att kalkylerna görs med antagandet att möjligheterna är "assigned the same likelihood" i enlighet med Laplace’ regel för beslut under osäkerhet. [Rawls 1971 s. 171]. Personerna kan välja olika samhällen med olika omfördelningsprinciper där dessa om de drivs bortom en viss punkt försvagar incitamenten och minskar produktionen.[Rawls s. 164] Med utgångspunkt från detta borde det vara möjligt att diskutera exmin och maximinst på samma sätt.

Jämfört med max FV ger differensprincipen ett mycket lägre förväntat värde och maximinst i relation därtill ett något bättre förväntat värde. Det beror strängt taget inte på hur sannolikheterna för olika möjligheter ser ut. Om strukturen för sannolikheterna är densamma är det skatternas och andra omfördelande åtgärders effekter på incitamenten som ger denna sänkande effekt på det förväntade utfallet - eftersom svaga incitament ger låg produktion.

Den lägsta skatten och minsta försämringen av incitamenten ger fördelningsprincipen exmin. Då blir det förväntade värdet högre än för maximinst och differensprincipen. Rimligtvis blir det förväntade värdet för exmin nästan lika högt som för max FV. Rationella personer med egenintresse och viss riskaversion borde alltså i en ursprungsposition bakom okunnighetens slöja välja fördelningsprincipen exmin som grund för det framtida samhället.

Lars Bergströms skepsis mot valet av exmin har alltså ingen grund om man önskar optimera det förväntade utfallet under rimliga trygghetsvillkor. Låt mig formulera min slutsats med ett citat från handboken Vår tids filosofi: "Hellre ett minimum av säkerhet än möjligheten av att nå det högsta - utan skyddsnät!" [Stefensen 1982 s. 658]

Detta omdöme är ironiskt nog avsett att beskriva "maximinregeln" men saknar den orimliga bestämningen "bästa möjliga" eller "maximalt stora" till ledet "minimum av säkerhet". Utan detta tillägg och dessutom utan Rawls’ förbud i differensprincipen - mot att få det bättre i de fall detta inte maximalt också förbättrar för de sämst ställda - framstår John Rawls’ rättviseprincip som riktigt tilltalande. Lustigt nog beror detta på en förväxling av Rawls’ differensprincip med exminprincipen. Förhoppningsvis kan detta påpekande bidra till ökad förståelse för att det är ett skyddsnät i form av något slags existensminimum som är styrkan i en kontraktsbaserad rättviseteori.

Samtidigt illustrerar denna missuppfattning också hur maximin och andra beslutsstrategier blandas ihop med olika fördelningsprinciper enligt Bergströms första punkt (1). Detta beror dock till stor del på att Rawls själv anser att det är en användbar heuristisk metod att se de två rättviseprinciperna "as the maximin solution to the problem of social justice" [Rawls 1971, sid. 152]. Och särskilt i avsnitt 27 [s.161-166] där han behandlar maximering av förväntat värde som beslutsprincip ser han samtidigt denna regel som en princip för fördelning av välbefinnandet.

Slutligen föreslår Rawls själv i sin lista [s. 124] att differensprincipen kan bytas ut mot t.ex. en maximering av förväntat värde med ett "socialt minimum". Det betyder rimligtvis att maximin som beslutsregel kan leda till att exminprincipen för fördelning teoretiskt skulle väljas istället för differensprincipen. Denna syn på rättvisa menar han "återstår fortfarande att identifiera" [Rawls 1971 s. 317]. Mätmetoderna för att fastställa detta minimum är behäftade med "avdrift" vilket gör uppgiften obestämd, menar Rawls. Detta är dock enligt min mening ett mera trivialt tekniskt problem som den tillämpade socialforskningen förvisso borde kunna lösa.

Danne Nordling

Bergström, L. [1999]: Bakom okunnighetens slöja Skatter & Välfärd 2/99

Rawls, J. [1971]: A Theory of Justice, Oxford University Press, tionde tryckningen 1990.

Stefensen, Niels Christian [1982]: Modern amerikansk liberalism i Vår tids filosofi, Svensk översättning 1987, Forum: Oslo