2004-04-26
Danne Nordling:
(Ronald Dworkin, f 1931, är professor i juridik och filosofi vid NY University, USA. Han är känd för tesen om ”rättigheter som trumf” och som företrädare för en egalitär liberalism.)
Ronald Dworkin har i sin bok Sovereign Virtue. The Theory and Practice of Equality (2000) genom ett tankeexperiment försökt visa att man kan skilja mellan förtjänta och oförtjänta ekonomiska skillnader och skapa ett rättvist fördelningssystem. Detta experiment tillgår så att ett antal personer tar i anspråk ett obebott område med rikliga naturgivna tillgångar (typ söderhavsö). Dessa fördelas till inbyggarna efter ett system som skall möjliggöra ett optimalt utnyttjande av tillgångarna. Dworkins tanke är att man håller någon sorts auktion.
Genom auktionsförfarandet (eller någon annan form av byteshandel) menar Dworkin att en fördelning utan avundsjuka kan uppnås, trots att fördelningen inte är likformig för var och en. Den som har mer bananer har istället mindre potatis efter eget val. Detta tillstånd säkras genom att alla tilldelas samma möjligheter vid den ursprungliga fördelningen av grundläggande resurser (”valuta” i form av snäckskal i exemplet).
Dworkin syftar till att skapa en fördelning som karaktäriseras av moralisk jämlikhet. Alla skall ha rättvisa chanser att göra sig själva tillfredsställda till skillnad från utilitarismen som i sig syftar till att göra människor tillfredsställda. Om vi tolkar exemplet bokstavligt är skillnaden mellan utilitarismen och Dworkin att han överlåter åt individerna själva att bedöma vilka nyttigheter som ger just dem mest nytta. Utilitarismen förutsätter någon överordnad instans som gör mätningar och talar om (alternativt dekreterar) vilka nyttigheter var och en skall ha.
Utifrån detta tillstånd kan individerna utsättas för olika påfrestningar. Någon förlorar sitt parti bananer i ett oväder. En annan får sitt hus uppätet av termiter. En tredje blir allvarligt sjuk osv. Dessa påfrestningar är orättvisa eftersom man inte kan rå för dem själv. De bör därför utjämnas genom ett (socialt) försäkringssystem. Jag förstår det som att alla regelbundet får betala ett antal snäckskal till samfälligheten som försäkringspremie. Det som inte är orättvist är däremot påfrestningar som man själv är upphovet till. Den som köper bananer i spekulationssyfte för att kunna sälja dem med vinst och misslyckas skall inte få kompensation.
Ren otur skall alltså utjämnas och det kan vara fråga om olyckor, sjukdom, funktionshinder. Däremot skall inte spekulationsotur utjämnas. Den kan vara en följd av att man inte tar en försäkring och då får man stå sitt kast trots att man kan bli ruinerad (eller rentav avlida i brist på sjukvård?). Den som genom låg riskaversion kan realisera ambitionen att tjäna mycket pengar skall få tillgodogöra sig vinsten av sin satsning. Livet för att få en guldkant blir ett lotteri där alla har lika chanser genom att förutsättningarna (de grundläggande resurserna) är lika stora.
Dworkin har med denna modell kommit runt den egalitära kritiken av utilitarismen. För en utilitarist är det besvärande att tvingas tillstå att stora inkomstskillnader är motiverade för att ge dem med en dyr smak ett lika värdefullt liv som de som klarar sig med enklare nöjen. Nu får den som måste byta några ton bananer mot en flaska årgångsvin själv stå sitt kast och ta den uppoffring som den dyara smaken medför. Det går ju inte att försäkra sig mot dyr smak…
Förvisso är Dworkins modell en sofistikerad äreräddning av egalitarismen när utilitarismen sviktat och fallit. Men särskilt realistisk är hans tankebyggnad dessvärre inte. Syftet har tolkats som att Dworkin vill skapa en fördelningsprincip som är okänslig för olikheter i förutsättningar men känslig för ambitioner (Halldenius 2003). Förutsättningarna är med Dworkins synsätt utjämnade på samma orealistiska sätt som i den naiva utilitarismens form: det regnar manna från himlen. Hur produktionen åstadkoms och incitamentsproblemen härvidlag lämnas därhän. Vi har en färdig kaka att fördela och Dworkin fördelar den nästan jämnt med pretentionen att detta sker rättvist.
En rad ’förutsättningar’ är utjämnade i Dworkins modell. Detta gäller givetvis arv, uppväxtmiljö, utbildning, vuxenstöd, hälsotillstånd, funktionshinder och liknande. Men hur är det med talanger, intelligens, framåtanda, fysisk styrka, social kompetens etc? Strikt tolkat hör alla dessa egenskaper till förutsättningarna eftersom de inte är en följd av individuella val med olika ambitioner. Vad som då återstår är skillnader i riskaversion. Man kan uppenbarligen välja hur stora risker man vill ta. Den riskbenägne som satsar hårt arbete på ett osäkert projekt som han tror på, men som misslyckas, skall få gå under. Den som satsar på något som slår in skall få bli omåttligt rik. Men den svage och oförnuftige som satsar subjektivt lika mycket ”hårt” arbete, hur skall han få chansen att bli rik? Är han inte på förhand dömd att misslyckas och gå under om han tar risker?
Det förefaller omöjligt att på ett rättvist sätt utjämna alla ’förutsättningar’ så att det bara är individuella val av risknivå och slumpen som styr inkomstskillnaderna. Den enda möjligheten verkar vara att staten planerar produktionen och reglerar vad var och en skall arbeta med. Därefter får alla köpa lotter för mer eller mindre stor del av sin lön i olika riskabla lotterier, vilket avgör inkomstskillnaderna. Det blir emellertid svårt att se vad dessa lotterier skulle ha för syfte. Något belägg för att människan blir lyckligare av att få spela på lotterier i ett i övrigt ganska ofritt samhälle finns knappast. I varje fall är lotterimöjligheten en bisak som inte kan användas mot utilitaristerna som hävdar att lyckan blir större om inkomstskillnaderna delas ut efter behov av dyrbara nöjen.
För att Dworkins tankeexperiment skall ha någon fruktbar mening måste Dworkins första förutsättning upphävas. Samhället flödar inte av resurser som kan fördelas – de måste först produceras. De människor som tar i anspråk det obebodda området får hålla auktion på de landområden som finns att fördela och som därefter genom arbete kan avkasta nyttiga produkter. De svaga lägger sin ”valuta” på små lättodlade jordlotter och de starka på tyngre jordar som till ett lägre pris kan omfatta stora arealer. De allra svagaste skaffar enbart en trädgård och hyr sedan ut sin arbetskraft på lättare göromål till de starkare. Och de som inte alls kan arbeta fortsätter att försörjas av de övriga precis som tidigare.
Genom att alla har samma sociala förutsättningar och ingen har monopol kommer var och en att få en inkomst som står i proportion till personens marginalproduktivitet. Ett fåtal personer kommer genom risktagning att få inkomster som är dikterade av mera slumpmässiga faktorer.
I viss mening kommer dessa fortfarande att vara en avspegling av marginalproduktiviteten i satsningen. Är det inte dessa slumpinkomster som, tvärtemot Dworkins intentioner, borde något utjämnas? Den som satsar på ett företag som kunde ge stor utdelning skall väl inte behöva gå under om satsningen slår fel? Och den som blir omåttligt rik till följd av en lycklig slump skulle rimligtvis kunna avstå något för att garantera existensminimum golv för den olycklige. (Detta avspeglas i Rawls´ fördelningsprincip med både ”golv och tak”.)
Inkomsterna kommer i detta samhälle att fördelas efter fyra principer: 1) Den potentiella marginalproduktiviteten, 2) Valet av realiserad marginalproduktivitet, 3) En genom beskattning modest utjämning av de lägsta och högsta inkomsterna, 4) Ett försäkrings- och omsorgssystem för de icke-arbetande såsom barn, åldringar och funktionshindrade.
Ett problem har denna reviderade modell gemensamt med Dworkins ursprungsmodell: de som blir rika kan ge bort sina pengar till andra som då med Dworkins terminologi blir oförtjänt rika. Man kan tänka sig att de som då kan ”köpa fler lotter” får större vinstchanser och en andel av dessa blir då ännu rikare osv. Om vi med Dworkin kan acceptera detta är det väl möjligen bara en gradskillnad om vi hävdar att i livets lotteri kommer några att födas till tennisstjärnor, popsångare, filmskådespelare eller entreprenörsgenier (ex Bill Gates) och att detta också måste accepteras trots att deras egenskaper inte är moraliskt förtjänta.
- - -
Till en del liknar Dworkins resonemang socialdemokraternas under Per Albin Hanssons tid och även partiprogrammet från 1960, men Dworkin är radikalare. Detta framgår av en kommentar av Stig-Björn Ljunggren (länk, gå till mars 04).
Se även min sida om rättvisebegreppet, Vem är förtjänt av högre välstånd? och En orättvis betraktelse över socialliberalismen
Sist och slutligen har Dworkin hamnat i en besvärlig avvägning mellan avund, rättvisa, frihet och välstånd. Läs fortsättningen på sidan Mer om Dworkin.