Danne Nordling:
Frihet med klyftor eller tvång för utjämning?
Några rubriker:
Utjämning är inte rättvisa
Nivellering är inte omtanke
Egalitär jämlikhet är inte solidaritet
Utilitarism är inte humanismVanliga inkomstskillnader är inte katastrofala klyftor
Belöning efter förtjänst är frihetens ekonomiska fundament
Rättvisa är raka rör mellan insats och belöning
Frihet är frihet från tvångMånga är benägna att åtminstone säga att frihet är ett värde – dvs något viktigt för ett samhälle. Det beror delvis på att frihet kan betyda minst fyra olika saker. Då finns det alltid någon betydelse som man kan hålla med om i ett ytligt samtal. Frihet kan betyda 1) nationell suveränitet, 2) politisk frihet, 3) individuell frihet och 4) materiell frihet.
Tvång bättre än frihet?
Emellertid är det mycket vanligt att många inskränker starkt på sitt förordande av 3) individuell frihet: - "Frihet är inte det enda värdet", säger vissa. "Frihet får inte bli en frihet enbart för de starka", säger andra. Syftet med dessa reservationer är ofta att legitimera ekonomiska eller rättsliga frihetsinskränkningar riktade mot välsituerade i samhället för att tillskansa sig förmåner för den egna gruppen eller andra röststarka väjargrupper. Mera sällan är syftet paternalistiskt (förmyndarmässigt) eller att genuint svaga skall få det bättre. (De verkligt svaga – socialt utslagna och handikappade – är helt enkelt för få för att deras behovi en seriös debatt skulle kunna motivera högskattesamhället.)Att hävda att det behövs frihetsinskränkningar för att vissa grupper skall kunna lägga beslag på en del av andra gruppers pengar är emellertid inte något legitimt argument. Ingen vill framstå som så naket egoistisk och cyniskt hävda att makt är "rätt". Syftet att berika de egna anhängarna på andras bekostnad brukar därför döljas med hänvisningar till högre och mer ädla syften.
Idealistisk retorik försvårar seriös debatt
Några av dessa högre mål är abstrakt idealistiska och svåra att ifrågasätta i en konventionell debatt. Vem vill inte ha rättvisa och solidaritet? Vem vill inte bekämpa sociala och ekonomiska klyftor? Vem är emot humanism och omtanke om andra? Med denna typ av idealistisk retorik (som den nyligen bortgångne fd miljöministern Kjell Larsson var en mästare på, främst som Olof Palmes talskrivare) kan en mera djuplodande debatt om omfördelningsproblematiken undvikas. Här nedan skall därför några korta invändningar exemplifieras, som borde kunna bidra till en mer problematiserad behandling av utjämningsfrågan.Utjämning är inte rättvisa
Varken kibbutzernas 5-procentiga anslutning eller valet av rättviseprinciper vid experiment med Rawls´ ursprungsposition visar någon verklig uppslutning bakom påståendet.
Ett mycket vanligt moraliskt argument för utjämning är att det befordrar rättvisan i samhället – eller åtminstone den "sociala" rättvisan. Hur kan vi då veta att rättvisan ökar? Risken är ju stor att alla som tjänar på ekonomiska utjämningsåtgärder låter sig korrumperas av sitt egenintresse och därför är beredda att av egoistiska skäl instämma i påståendet. Ett sätt att testa vanliga medborgares beredvillighet att acceptera en likabelöningsprincip, som är oberoende av individuell prestation, är att studera staten Israels system med jordbruksbyar (med viss småindustri) organiserade som kibbutzer. Från att ha omfattat 5 procent av befolkningen är anslutningen nu nere i 2 procent. Dessutom sägs missnöjet med kibbutzernas likabelöningsprincip bli alltmer utbrett.
Vid de experiment med studentgrupper i olika länder, som skulle enas om belöningsprinciper för arbeten som de inte i förväg visste svårighetsgraden av, framkom att ingen grupp valde likalöneprincipen. Inte heller valdes Rawls´ differensprincip (att inkomstskillnader enbart kan tolereras om de höjer inkomsten för den sämst ställde). Vissa grupper valde att maximera det förväntade utfallet utan alla restriktioner och andra att betala för ett trygghetsgolv som garanterade dem som misslyckades en viss inkomst. Se Frohlich, N & Oppenheimer, J A: Choosing Justice. An Experimental Approach to Ethical Theory, University of California Press, 1992.
Ta del av fler argument i kommentaren "Rättvisa är inte utjämning" (-98).
Nivellering är inte omtanke
För att sörja för de verkligt behövande räcker 4 procent av BNP. Det kan klaras utan progressiv skatt.
Skatter eller andra regleringar som är så långtgående att de ger alla lika stora inkomster (nivellering) behövs inte av omtanke om dem som har det svårt. Socialbidragen i Sverige kostar 0,5 procent av BNP. Stöd till handikappade och socialt utslagna mfl kräver i själva verket skatter som motsvarar ca 4 procent av BNP. I Sverige betalar den givande delen av skattebetalarna (ca 37 %) nästan 2/3 av alla skatter – det är över 30 procent av BNP. Av dessa skatter går motsvarande 13 procent av BNP till den tagande delen av befolkningen. Även om enbart den givande delen av skattebetalarna kan åläggas att betala för de mest behövande går inkomster motsvarande ytterligare nästan 10 procent av BNP från de givande till den del av de tagande som inte hör till de mest behövande.
De givande betalar inte bara 20 procent extra skatt i kronor (4/19) av omtanke med dem som har det svårt utan 50 procent extra skatt ytterligare (9/19) som ett steg mot nivellering. Totalt 13/19 procentenheter av BNP eller nästan 70 procents extra skattepåslag för de givande.
Sålunda: Skatterna motsvarar 51 procent av BNP.
De givande betalar 63 % eller 32 procent av BNP.
De givande är 37 % av alla.
De skall betala 37 % av 51 för att göra rätt för sig (blir 19 procent av BNP).
De givande betalar 32 istället för 19 procent av BNP i total skatt.
Alltså betalar de givande 70 procent högre skatt (32/19=1,68) för omfördelning.Egalitär jämlikhet är inte solidaritet
Tvånget att underkasta sig egalitära principer ger inget utrymme för individuella solidaritetshandlingar på moralisk grund.
Jämlikhet och solidaritet är i sin ursprungliga betydelse relativt okontroversiella värden. Ståndsamhällets feodala privilegier vill de flesta inte ha tillbaka. Medborgarna skall vara jämlikar i sin relation till staten och lagarna. Det betyder inte att de är likadana i sin personliga framtoning. Först med egalitär jämlikhet införs kravet att alla skall vara individuellt likartade och leva under lika materiella förhållanden.
Ett schematiskt argument för denna likriktning är "solidariteten med de svaga". De som ligger under genomsnittet (utan tvångsingripanden) skall få det bättre genom att de över snittet tvingas avstå från en del av sina tillgångar därför att osjälviskhet är ett så ädelt värde.
Ett första fel är att solidaritet i gängse mening inte betyder absolut osjälviskhet. Solidaritet innebär en viss uppoffring i nuet för att hela gruppen skall få det bättre på längre sikt. En fackförening kan uppmana de anställda att solidariskt gå ut i strejk och ta en inkomstminskning just nu i utbyte mot en mycket större löneökning om stridsåtgärderna lyckas genom enig solidaritet.
Ett andra fel är att någon som tvingas till att uppträda som om hon var osjälvisk inte behöver vara det i sitt sinne. En påtvingad solidaritet där individen inte har något verkligt val är ingen riktig solidaritet. Den påtvingade "solidariteten" saknar ädelhet och moraliskt värde.
Utilitarism är inte humanism
"Största möjliga lycka åt största möjliga antal" är en inhuman princip eftersom en minoritet kan berövas all värdighet för att genom sin misär bidra till majoritetens maximala lycka.
Idealistiska teoretiker menar att nyttomoralen (utilitarismen) kräver nästan total inkomstutjämning för att summan av lycka minus summan av anti-lycka skall bli så stor som möjligt. Genom att beröva en högre medelklassfamilj i Täby en del av dess inkomster för att ge dessa pengar åt en lägre medelklassfamilj i Kumla så ökar lyckosumman i samhället, enligt denna morallära. Täbyfamiljens anti-lycka är nämligen enligt denna etik något mindre än den extra lycka familjen i Kumla erfar när den får en del av täbyfamiljens pengar.
Detta argument för utjämning bygger på en teori att man kan göra nyttojämförelser mellan individer. Modern forskning har övergett denna uppfattning. Dessutom finns det ingen enighet kring målet att samhällsnyttan skall maximeras på bekostnad av individernas rättigheter och värdighet.
Nyttomoralen kan motivera många gräsligheter. En gladiator kan åläggas plikten att slitas i stycken av vilda lejon om det finns en tillräckligt stor publik på arenan som i viss mån uppskattar "skådespelet" . Men ett civiliserat samhälle accepterar inte principen "ändamålet helgar medlen" och måste därför avvisa utilitarismen. Nyttomoral är inte humanism.
Vanliga inkomstskillnader är inte katastrofala klyftor
En lågavlönad tjänar 7 procent mindre än genomsnittsinkomsten efter skatter och bidrag – en höginkomsttagare 62 procent mer.
Sverige har en inkomstfördelning som är den mest utjämnade av alla länder. Inkomstskillnaderna har visserligen ökat under 1990-talet men det beror mycket på ökad arbetslöshet och att fler studerar. Enligt en undersökning för 1998 var inkomsten för en heltidsarbetande lågavlönad (gränsen för den nedersta tiondelen av alla heltidsarbetande) efter skatter och bidrag endast 7 procent lägre än medianinkomsten (hälften under, hälften över av alla). För en höginkomsttagare (gränsen där nio tiondelar ligger under) var den disponibla inkomsten 62 procent högre än den disponibla medianinkomsten. Socialbidraget för en ensamstående låg 25 procent under medianen.
Höginkomsttagaren har bara drygt dubbelt så stor disponibel inkomst (inkl kapitalinkomster) som den lågavlönade. De stora inkomstskillnader som av och till rapporteras i media berör bara något tusental personer av sex miljoner! Det är inga "klyftor" som leder till social katastrof i Sverige om man inte hetsar fram den.
Belöning efter förtjänst är frihetens ekonomiska fundament
Den som inte får utnyttja sin naturliga begåvning utsätts för ett obefogat tvång. Frihet förutsätter att man får behålla frukterna av sitt arbete.
Den som t ex är musikaliskt begåvad måste för att kunna kallas fri ha rätt att ta lektioner och uppträda mot betalning. Egalitär jämlikhet som hindrar den musikaliske att utveckla sin talang och ger skattefinansierad utbildning åt de omusikaliska måste därför avvisas. Omusikaliska sångare och musiker är inte förtjänta att få samma belöning som musikaliska. Den som genom sitt arbete åstadkommer något som andra uppskattar och vill betala för måste få behålla betalningen om hon inte frivilligt avstår från den. För friheten har det ingen betydelse om förmågan att få uppskattning från andra är medfödd eller inte.
Rättvisa är raka rör mellan insats och belöning
Det är rättvist att alla behandlas lika. Den som gör dubbelt så mycket uppskattat arbete som en annan skall ha dubbelt så stor belöning. Att ge olika insatser samma belöning kan passa för barns veckopengar men inte för vuxna.
Den gängse definitionen av rättvisa är likabehandling. "Social rättvisa" är termen för olika mönster för inkomstfördelningen och liknande. Enligt Rawls är en fördelning rättvis om man satt av en legitim mängd inkomster etc till de sämst ställda. Därefter är rimligen även hos Rawls rättvisa "raka rör" mellan insats och belöning.
Alla skall, för att kunna kallas fria, ha rätt att sätta av en del av sina inkomster för att försäkra sig mot ofärd. Om staten lägger sig i hur detta sker minskar friheten. Men staten kan inte helt avstå från ingrepp eftersom andra statsliknande organisationer då får fritt fram att minska friheten. En liten grad av tvång måste finnas kvar för att garantera rättvisan.
Frihet är frihet från tvång
Egalitär jämlikhet ger upphov till mycket tvångsutjämning. Det kan inte kallas frihet eftersom frihet i vanligt språkbruk är frihet från tvång.
De som vill införa egalitär jämlikhet måste erkänna att de också vill minska friheten. Det är intellektuellt ohederligt att låta påskina att omfördelning är ett sätt att öka friheten. "Älska frihet mer än guld" skaldade biskop Thomas (fler citat). Bevisbördan borde ligga på egalitaristerna att förklara varför de egentligen vill ha utjämning och att detta inte är motiverat av egoism, avundsjuka eller missunnsamhet – varken på egna eller andras vägnar.
---
Hittills har "egalisterna" (ett förslag till mindre krånglig term) inte presenterat något utarbetat argument för att vi alla skall acceptera ganska långtgående tvångsåtgärder i syfte att öka den egalitära jämlikheten förutom den orealistiska utilitarismen. Det enda sakliga "rättfärdigandet" av utjämningen har formulerats av P-O Edin som hänvisar till att denna behövs för att undvika revolter och kriminalitet. Är inte detta ett indirekt sätt att hävda att "makt är rätt"?
DNg 2002-12-23