S&V 3/97

Danne Nordling:

VARFÖR MÅSTE VI UNDERKÄNNA EXTERNA PREFERENSER?

Svar till Per Molander S&V nr 3/97

Externa eller "näsvisa" preferenser om hur andra bör ha det brukar vi underkänna i ett civiliserat samhälle. Det är därför ologiskt att undanta preferenser om t.ex hur mycket pengar andra skall få behålla från detta underkännande, skriver Skattebetalarnas utredningschef Danne Nordling i ett svar till Per Molander som menar att preferenser om inkomstomfördelningar är legitima.

Det är möjligt att Per Molander på ett logiskt riktigt sätt kan komma fram till att t.ex inkomstomfördelning kan ses som produktion av en kollektiv nyttighet. En sådan analogi förutsätter dock att omfördelningen är paretoeffektiv. Även de som får behålla mindre inkomster i fortsättningen skall antas uppskatta den utjämnade inkomstfördelningen ännu mera. De som får betala för andras högre utbildning kan kanske till nöds antas uppskatta detta. Men det förefaller föga sannolikt att något liknande skulle gälla dem som måste betala t.ex höga marginalskatter som ett offer för en abstrakt statistisk fördelning.

Logisk härledning

Eftersom Molander och Thurow har vänt på resonemanget är det lätt att hamna fel med slutsatserna. De explicita premisserna ser ut ungefär som följer:

(1) Alla legitima preferenser om kollektiva nyttigheter bör kunna bli uppgifter för staten.

(2) Det finns inget uppenbart förhållande som ger anledning att anse några preferenser som icke-legitima.

(3) Hur andra har det påverkar vissas välfärd och är därmed en kollektiv nyttighet.

Slutsats: Staten bör påverka hur andra har det.

Vad är kollektiva nyttigheter?

Om man koncentrerar uppmärksamheten alltför mycket på den tredje premissen (3) inser man kanske inte att den första premissen (1) ingalunda är självklar. Exempel är Stålverk 80, långtgående näringspolitik, socialistisk planhushållning eller varför inte förslaget att alla fastighetsägare i städerna måste bygga tak över trottoarerna för att folk inte skall behöva använda paraplyer. Detta lanserades av utopisten Edward Bellamy redan 1888.

Anti-sociala preferenser ej legitima

Inte heller den andra premissen (2) är så oproblematisk som Molander antyder. Ronald Dworkin, professor i Oxford, föreslår att endast "personliga" preferenser skall räknas, medan "externa" preferenser skall lämnas utan avseende (Taking rights seriously, 1978, kap 7 och 8). Andra benämningar på sådana värderingar är "näsvisa" preferenser och anti-sociala preferenser. En personlig preferans är det jag för egen del föredrar att göra eller motta - en extern preferens är vad jag har om vad andra gör eller mottar. Dworkin nämner att en vit rasist t.ex kan önska sig en stor, glänsande bil (personlig preferens), men han kanske också önskar att svarta inte har stora, glänsande bilar (extern preferens).

Jag finner det uppenbart att bevisbördan ligger på dem som vill beakta externa preferenser i varje särskilt fall. Det är de som måste anföra, enligt mitt förmenande, någon allmänt acceptabel värdepremiss som motiv för att det i ett civiliserat samhälle bör bli en uppgift för staten att i vissa fall sänka standarden för någon viss minoritet. I brist på sådana måste vi som ekonomer underkänna preferenser som innebär att staten godtyckligt skall inta en partisk hållning till vissa medborgargrupper. Vi sätter en ära i att inte inta en moraliserande inställning till vissa grupper - speciellt om det inte ens finns några sakliga skäl till det. Det är därför ologiskt att undanta preferenser om t.ex hur mycket pengar vissa skall få behålla från detta underkännande.

Danne Nordling, SBF

Se även "Vad bör staten inte göra?" S&V nr 1/98