Danne Nordling:

[ofrihet]

16/2 -07

Vad är frihet och hur motiveras den?

Det finns olika definitioner av frihet som i sin ur genererar olika synsätt på hur viktig friheten är. Den klassiska definitionen, att frihet är frånvaro av tvång för alla, ger till exempel till resultat att frihet ses som ett mycket viktigt värde med stor konsekvenser för samhällets organisation med hjälp av tvingande åtgärder. Men om frihet definieras som t ex förmågan för alla att förverkliga sig själv på ett materiellt krävande sätt blir konsekvenserna helt annorlunda och åtgärder som i det första fallet skulle setts som tvång blir angelägna för staten att genomföra.

torsdag, augusti 25, 2005

Vad är frihet? Fem definitioner

 

Frihet är avsaknaden av socialt tvång. Det är inte liktydigt med ekonomisk förmåga, frihet från hunger eller fattigdom. Frihetsdebatten har blivit snårig därför att många som inte vill ha frihet ändå vill uppträda som frihetsvänner.

Frihet betraktas i allmänhet som ett viktigt värde, även om det ibland finns kritik mot friheten som sådan. Oftast är det istället innehållet i begreppet frihet som ifrågasätts och diskuteras. Under tidens gång har olika ideologiska riktningar försökt inkorporera frihetsbegreppet och därför gett ordet en annan definition än den ursprungliga. Dessutom finns det en mera ontologisk diskussion om sådant som viljans frihet, inre frihet, friheten att göra det goda och liknande som inte berör samhällsproblem. Men på samhällsområdet har jag kunnat urskilja fem helt olika innebörder av ordet frihet:

 

1. Individuell frihet
2. Politisk frihet
3. Suveränitet
4. Materiell frihet
5. Frånvaro av ("frihet från fruktan, nöd, olikheter" etc)

1. Individuell frihet kan definieras på två olika sätt. Utgångspunkten är att individen får göra vad hon vill. Den oinskränkta definitionen anser att alla handlingar, som inte hindras av andra, är fria - alltså även moraliskt förkastliga handlingar som t ex att mörda. Den inskränkta definitionen går ut på att visst tvång inte är frihetsinskränkande beroende på dess relation till det goda eller det rätta. Frihet blir då att göra vad man vill inom vad lagarna tillåter, utan att skada andra eller kränka andras rättigheter och liknande.

2. Att med frihet bara avse politisk frihet utan att samtidigt implicera individuell frihet är kanske inte så vanligt men fullt möjligt. Frihet blir då att det räcker med att ha yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, religionsfrihet, tankefrihet och liknande för att medborgarna skall vara fria.

3. Suveränitet för en stat i meningen nationellt oberoende kan också beskrivas som frihet. Ett land som är ockuperat eller dominerat av en främmande makt kan bli fritt genom en befrielsekamp.

4. Materiell frihet är en mera kontroversiell definition som reser flera komplicerade frågor. Enkelt uttryckt förutsätter frihet i denna betydelse att det skall finnas en faktisk valmöjlighet mellan materiellt attraktiva alternativ. Frihet i denna betydelse kommer i abstrakt mening att likna begreppet förmögenhet (ekonomisk förmåga). Det finns många skäl att ifrågasätta om detta på ett meningsfullt sätt fångar det egentliga frihetsbegreppet.

5. Att frihet skulle kunna betyda "frånvaro av" i samhällspolitisk mening är mera svårsmält. Förvisso kan ordet formellt användas i sammanhang som "vårt territorium är fritt från utländska trupper". Och det är på detta försåtliga sätt USA:s 31:a president Franklin D Rooswelt använde ordet frihet. Denne lanserade som bekant i ett tal 1941 de fyra grundläggande ”friheterna”: yttrandefrihet, religionsfrihet, frihet från nöd och frihet från fruktan.

Det finns anledning att återkomma till några av definitionerna. När den franska revolutionens avarter började märkas talades det om "frihetselände", "frihetsraseri", "frihetsvansinne" och liknande. Man såg tendenser till att den oinskränkta friheten (enl ovan) skulle hyllas i Frankrike. Rättighetsförklaringens 4:e punkt från 1789 "La liberté consiste à pouvoir faire tout ce qui nuit pas à autrui" kunde man inte förstå. Frihet sågs istället som rätten att mörda och stjäla - åtminstone i kollektiva former. Här fanns en konservativ kritik som dock snart övergavs. Men liknande kritik har återkommit som klandret mot friheten såsom en förmån enbart för de starka, till nackdel för de svaga.

Materiell frihet är en ännu mer omdebatterad fråga. Grunden för denna är Isaiah Berlins analys av varför frihet kunnat bli en legitimering för tyranni och totalitära samhällen. Den görs i termer av "positiv" respektive "negativ" frihet. Berlins analys har förts vidare till MacCallums treställiga schema: X är fri fån Y att göra X. Här tycks frihetsfilosofin inte komma längre. Något riktigt klargörande har inte kunnat formuleras. På denna punkt finns därför intressanta möjligheter att försöka komma vidare.

Jag skall komma in på diskussionen om positiv frihet framöver. Att MacCallum inte löst problemet framgår av följande exempel: "Låginkomsttagaren X är fri från ekonomiska restriktioner att göra en jordenruntresa." Miller har föreslagit att restriktionerna avgörs av vilka moraliska förpliktelser vi har gentemot våra medmänniskor. Och dessa innefattar inte resor, varför X:s oförmåga inte är en ofrihet.
 

Fotnot: Den svenska översättningen av franska nationalförsamlingens rättighetsförklaring 1789 (p 4) lyder: "Frihet består i att kunna göra allt som inte skadar någon annan."

måndag, september 05, 2005

Frihet är en optimeringsfråga

 

 

Frihet för alla betyder lika frihet för alla. Maximal frihet kan bara en diktator ha. Friheten måste begränsas för dem som tar sig större frihet än andra. Friheten bör bara bli optimalt stor. Det kräver i praktiken resurser som är en del av optimeringsfrågan. Utilitarister underkänner att det finns en hållbar princip för friheten.

Individuell frihet är att slippa socialt tvång. För en viss person är alla sociala band på handlingsfriheten en frihetsinskränkning. Det var så både Thomas Hobbes och Jeremy Bentham såg friheten. Det betyder att den enes maximala frihet kommer i konflikt med den andres. Vill vi ta chansen att få leva i ett samhälle där vi själva har maximal frihet? Det är att följa en "maximax-strategi" som är oerhört riskabel, vilket John Rawls använder som argument för en modestare strategi.

I klarspråk betyder önskemålet att få maximal frihet i obegränsad mening att man själv skall ha all offentlig makt i samhället och att denna inte skall vara kringskuren av någon konstitution. Man vill alltså bli en enväldig furste eller någon sorts diktator. Frihet skulle då vara friheten att få förtrycka. En del drar då slutsatsen att friheten är en omöjlig idé. Istället för frihet skall vi regleras av en kunnig och välmenande förmyndare som ytterst för säkerhets skull borde kontrolleras av en konstitution och en demokratisk process.

Men frihetens idé är inte ett sätt att få rätt att förtrycka andra. När någon vill ha "maximal" frihet innebär det vanligen bara ett krav som implicit låter alla andra också få "maximal" frihet. Friheten för en godtycklig person kan alltså inte bli maximal utan bara optimal. Friheten är alltså i vanligt språkbruk förknippad med en jämlikhetsidé. Ingen skall ha mera frihet än någon annan. Jämlik frihet är så långt man kan komma i strävan efter maximal frihet eftersom ingens frihet borde få bli större än någon annans.

Friheten är alltså en optimeringsfråga. Denna ganska komplicerade tanke uttrycks vanligen som att alla får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Detta regleras av lagarna i ett rättssamhälle. Bakom lagarna finns ytterst sanktioner mot dem som vill ta sig mera frihet än sin beskärda del. Skyddet av den optimala friheten hör till den praktiska delen av optimeringsfrågan. Det behövs domstolar och polis för att genomföra optimeringen i praktiken. Och det behövs ett yttre försvar för att garantera frihetssystemet mot intrång av främmande makter.

Eftersom garantin för den optimala friheten kostar pengar som av pragmatiska skäl måste tas ut som obligatoriska kontributioner ("skatter") kommer den teoretiskt optimala friheten inte att kunna uppnås. Den i praktiken optimala friheten blir alltså något mindre än den teoretiskt optimala på grund av det tvång som behövs för att inte ännu större avvikelser från det teoretiska läget skall uppstå.

Detta tvång skiljer sig inte moraliskt från det tvång som behövs för att förhindra att någon skall ta sig större frihet än sin rättmätiga andel. Enkelt uttryckt är detta samma sak i verklighetens värld. Det finns därför ingen logisk motsättning mellan syftet att åstadkomma "maximal frihet" och det faktum att detta syfte kräver vissa frihetsinskränkningar så att alla kan få optimalt stor frihet.

Frihet är en omöjlig idé enligt utilitarismen

Från utilitaristiskt håll har dock riktats allvarlig kritik mot friheten. Frihetsmoralen medger att man har rätt att låta bli att vidta vissa, enligt utilitarismen rätta, handlingar. Man har frihet att låta bli att maximera lyckan för andra, vilket är en plikt enligt utilitarismen.

Torbjörn Tännsjö exemplifierar detta i en artikel från 1984 ("Against Liberty") med den skada som han åsamkar ett antal personer i Sydafrika eftersom han inte säljer sina böcker och skickar pengarna som bistånd till ANC. Allt vad man normalt gör och inte gör kan påverka andra och därmed skada dem. Därför finns ingen hållbar princip för friheten, enligt Tännsjö.

För det första är detta sanarare ett argument mot utilitarismens rimlighet än ett argument mot friheten.

För det andra bygger resonemanget om uteblivna handlingar (nästan) helt på en icke legitim definition av frihet som 'materiell frihet' ("positiv frihet").

För det tredje kan vi använda Tännsjös eget argument, som han anför mot svårigheterna att kunna göra utilitaristiska konsekvensanalyser för alla berörda. Vi får göra så gott vi kan och sträva efter att optimera friheten med de metoder som står till buds. Och då talar vi om den sociala friheten.

För det fjärde är det fråga om ett debattknep av klassiskt slag när man genom att hårdra en definition kan konstatera att det finns en vag gråzon i definitionskriterierna. Det kallas ibland "argumentet med skägget" och går ut på att någon som hävdar att det finns ett begrepp som "skägg" inte exakt kan definiera hur ett skägg ser ut - hur långa måste stråna vara för att det inte skall vara fråga om "skäggstubb" istället. För den skull saknas inte en praktisk hållbar princip för begreppet 'skägg'.

Frihetsdefinitioner

måndag, februari 13, 2006

Ideologier och frihet

 

Av våra fyra ideologier socialliberalism, socialism, konservatism och klassisk liberalism är de tre första emot friheten, ofta till förmån för materiell trygghet för viktiga grupper. Det är dock enbart den äldre konservatismen som ser individuell frihet som ett moraliskt ont.

Den politiska filosofin har upplevt en renässans sedan John Rawls publicerade stin bok "En teori om rättvisa" 1971. Samtidigt fick vi politiska ledare som var intresserade av mera frihet: Gösta Bohman för de svenska moderaterna, Thatcher och Reagan i England och USA. Dessutom föll den praktiska socialismen ihop och dess dominans över den ideologiska debatten försvann. Vi ser idag intresset för politisk filosofi i den TV-serie som UR producerat om politiska ideologier (konservatismen ikväll 20:30).

Länge var "arbetarproblemet" centralt för den ideologiska debatten. Det handlade om varför arbetarna hade så låg levnadsstandard i de nyligen industrialiserade länderna. Konjunktursvängningarna var våldsamma och i lågkonjunkturerna utbröt ren misär på många håll. Men idag har detta problem sjukit undan till doktrinhistoriens mera dammiga avdelningar. Vad som fått mera uppmärksamhet är istället frihet och rättvisa - de två fundamentala utgångspunkterna i Rawls teori.

Kanske är det så att vi måste se på de politiska ideologierna i helt nytt ljus utifrån olika definitioner om frihet och rättvisa. Socialismen är visserligen inte en ideologi som vill öka den individuella friheten (med undantag för tillgången på sex) och som inte erkänner begreppet rättvisa. Men man kan ändå se socialismen som en lära som pragmatiskt vill ha bort orättvisor som uppstår genom monopol och som visionärt vill uppnå det som kan kallas "materiell frihet" till priset av inskränkt individuell frihet - frihetsdefinitionerna nr 4 respektive nr 1 i min artikel om definitioner förra året.

Mot socialismen kan liberalismens två ideologier ställas: klassisk liberalism och socialliberalism. Den klassiska betonar frihetens moraliska aspekter för individen och har inte något att säga om "materiell frihet" - snarare tvärtom: det är inte riktig frihet vi då talar om. Socialliberalismen är traditionellt ute efter att lösa "arbetarproblemet" och förordar därför kraftiga ekonomiska omfördelningar som fordrar betydande inskränkningar i den personliga friheten.

Mot socialismen och liberalismen har också konservatismens politiska ideologi ställts. Den är svårare att få grepp om eftersom konservatism också kan ses som en (politisk) attityd till förändringar. Den äldre typen av konservatism såg samhället gärna som stabilt feodalt. Handel, industrialism, utbredd penninghushållning var man skeptisk till. Samhället skulle bygga på klasser som man föddes till där den individuella friheten inte var någonting av högre värde. Vanligt folk skulle lyda reglerna och överheten. Överheten själv hade andra förpliktelser som inte heller gav så mycket frihet och valmöjligheter. Däremot var reglerna utformade så att överheten åtnjöt ett betydande mått av "materiell frihet" (enligt socialistiska kritiker hade överheten också tillgång till "fri sex").

Tre av fyra emot frihet

Om vi skulle se mer abstrakt på dessa fyra ideologier kan vi konstatera att tre av dessa är fokuserade på "materiell" och inte på individuell frihet. Detta har att göra med arbetarfrågan. För konservatismen borde arbetarproblemet aldrig uppstå eftersom sådana påfund som fabriker, massproduktion och fjärrhandel är artfrämmande och oönskade. För socialismen och socialliberalismen blev industrialisering och urbanisering det som gav dessa ideologier existensberättigande. Antingen återskapar vi ett modernt "feodalsamhälle" i någon sorts statssocialistisk version eller också omfördelar vi kontinuerligt resurser till de grupper av arbetare som så notoriskt tycks ha svårt att få en hygglig levnadsstandard.

Om nu den materiella utvecklingen kommit så långt att arbetarproblemet inte längre är särskilt brännande framstår de tre ideologier, som betonar "materiell frihet", inte längre som lika moderna och aktuella. Den klassiska liberalismen borde därför ha en viss möjlighet att breda ut sig. Den var skapad (av bl a John Locke) för en samhällsgrupp på 1600-talet som redan då hade löst en hel del av de materiella försörjningsproblemen. Det blev därför viktigt att också kunna stå fri mot centralmaktens krav på underkastelse eller liknande krav från feodala småpåvar. Men den historiska bakgrunden bromsar.

Moralisk och pragmatisk frihetskritik

Konservatismen är den ideologi som till stor del moraliskt tar avstånd från individuell frihet. Frihetstendenserna vid den franska revolutionen sågs som ett utslag av "frihetsraseri" som inte hade något positivt värde. Tvärtom hotade friheten den verkliga friheten som då var detsamma som "säkerhet". Frihet var helt enkelt säkerhet för liv och lem och egendeom. Individuell frihet för den stora massan utan visdom och dygd var enligt Edmund Burke "det största av allt ont som tänkas kan; ty det är galenskap, synd och dårskap utan uppfostran eller återhållsamhat".

Socialismen vänder sig moraliskt mot den ekonomiska friheten - främst friheten på marknaden, den fria konkurrensen och "schackrandet". Det är bourgeoisins frihet som skall avskaffas till förmån för ett materiellt bekymmerslöst liv för proletariatet. Detta samhälle måste i praktiken använda medel som är starkt frihetsinskränkande på alla individer, men det får antagligen ses som ett pris man får betala för de materiella fördelarna som socialismen troddes medföra.

Socialliberalismen inklusive socialdemokratin vänder sig också mot den ekonomiska friheten men har betydligt mindre långtgående recept för restriktionerna. Det kan både röra sig om arbetsrättslagstiftinng och konsumentlagstiftning samt under en stor del av 1900-talet en relativt rigorös stabiliseringspolitiskt motiverad reglering. På det sociala området är dock frihetsinskränkningarna mer allvarliga, både i form av tvingande statlig produktion och i form av stora enhhetslösningar som inte tillåter individuella variationer. Även här är en stor del av inskränkningarna pragmatiskt motiverade även om det finns starka inslag av moraliskt motiverad paternalism. Till allt detta kommer också de frihetsinskränkningar som erfordras för att i Sverige åstadkomma en stark omfördelning och utjämna inkomsterna längre än i så gott som alla andra länder.

Slutligen skulle också demokratin som politisk ideologi kunna nämnas som en moralisk motståndare till individuell frihet. Ibland förefaller det som om den demokratiska processen och majoritetsbeslutet har ett egenvärde framför att låta folk bestämma själva. Hur detta mera konkret skulle kunna motiveras moraliskt återstår dock att undersöka.

En kuriositet i sammanhanget är det svenska språkbruket att kritisera olika politiska företeelser med argumentet att de är odemokratiska när man menar att de bygger på godtyckligt utövat tvång utan rationell motivering. Demokrati betyder tydligen ofta "frihet" i vanligt folks språkbruk

lördag, februari 25, 2006

Har liberalismen någon utopi?

 

Skillnaden mellan ideologierna är oklar och förvirrande, som vi sett av TV2-serien. Är det någon skillnad mellan socialism, konservatism och liberalism? Eller är ideologierna egentligen döda och vi alla konservativa? Åtminstone liberalismen har en provisorisk utopi.

Det är en utbredd uppfattning att liberalismen och konservatismen inte har någon utopisk vision om hur det slutliga samhället skall se ut. Men är det så? På bloggen "Utsikt från höjden " 22/2 sätts detta ifråga, men det är inte mycket som då anges som det specifikt liberala i samhället: demokrati, politiska rättigheter, inget förtryck och marknadsekonomi.

Om vi håller diskursen på det principiella planet kan vi fråga oss om inte socialdemokrati, modern konservatism, nyliberalism och folkpartistisk liberalism är samma sak. Det är bara klassisk socialism/kommunism som inte kvalar in på grund av att denna ideologi inte vill ha marknadsekonomi. Den marknadssocialism som diskuterades under 1900-talet skulle också kunna kallas liberal. Tanken var ju att demokrati och icke-förtryck skulle prägla marknadssocialismen, men ekonomin skulle vara planerad. Om vi sätter gränsen för "fri marknadsekonomi" här blir marknadssocialismen inte liberal.

Detta illustrerar behovet av ytterligare kriterier för att kunna kalla en ideologi icke-liberal. Varför är socialdemokrati inte lika med liberalism? Hur skiljer sig dagens konservatism från liberalism? Hur svårt det är att göra distinktioner visas av den serie om ideologier som pågår i TV2. Är det kanske så att ideologierna är döda, som Herbert Tingsten hävdade på 60-talet, och ersatta med pragmatism? Om Fredrik Reinfeldt är någon sorts konsevativ kanske alla i Alliansen är konservativa, plus Göran Persson?

Konservatism blir enligt en definition (som förespråkas av Tännsjö i hans bok om konservatismen) att man vill bevara det faktiskt bestående och bara göra små förändringar så att alla hänger med. Det är här i så fall fråga om att bevara den skandinaviska välfärdsmodellen och Persson är då något mer konservativ än Alliansens ledare. Lars Ohly, som efter vad jag förstår, vill tillbaka till det samhälle som en tidigare socialdemokrati stod för, måste då rimligtvis karaktäriseras som reaktionär.

När socialdemokratin ännu talade om "ekonomisk demokrati" och löntagarfonder talade man också om en provisorisk utopi. Det är kanske på detta mer modesta plan vi skall diskutera politisk filosofi och undvika att hävda att vissa ideologier inte har någon som helst utopisk vision. Det är också detta som utbildningsradions TV-serie försökt att ringa in men som hittills resulterat i ganska oklara besked om de olika riktningarna.

Vad är det som skiljer? Är det regleringen av företagen? Eller regleringen av den offentliga servicen? Eller skattetrycket? Jag skall återkomma med en metod att testa huruvida liberalismen har någon provisorisk utopi. Den behöver för den skull inte vara perfektionistisk.

söndag, februari 26, 2006

En provisorisk liberal utopi

 

Att liberalismen har en grov idé om sitt idealsamhälle framgår av hur man skulle kunna tänkas resonera vid en liberalisering av ett renlärigt socialistiskt samhälle. I perestrojkans förlängning finns en provisorisk utopi om ett samhälle med liten offentlig sektor.

< Hur kan vi i modern mening skilja ett liberalt samhälle från ett kollektivistiskt eller socialistiskt? Det socialistiska tillåter inte marknader, är ett svar. Men marknadssocialism är väl då inte ett exempel på liberalism? Det tillåter sannolikt inte rent privat ägande utan bygger åtminstone på planering och någon sorts producentkooperativ. Vad är då demokratisk socialism? Var Olof Palme en liberal som eftersträvade demokratisk socialism med "privat ägande" kontrollerat av fackföreningarna? Och är Göran Persson en liberal som vill finslipa det perfekta sociala servicesamhället?

Ett sätt att testa hur en provisorisk liberal utopi skulle kunna se ut är att göra ett tankeexperiment med ett stagnerat socialistiskt samhälle som vill liberalisera sig. De styrande grips av perestrojka för att man vill ha "varor på hyllorna i butikerna" som Gorbatjov uttryckte saken. Därför vill man gå över till liberalism och då uppkommer frågan hur den skulle se ut. Vi kan då undersöka två olika förslag.

Två varianter av liberalisering

Det första säger att liberalismen inte har någon utopi utöver demokrati och icke-förtryck. Det socialistiska samhället, som är organiserat som en enorm offentlig sektor, skall nöja sig med att avskaffa censuren och införa yttrandefrihet, rätt att bilda partier, församlingsfrihet och skydd för äganderätten. Den som vill får sedan köpa de statliga tidningarna, eventuellt även radio- och TV-företag, bilfabrikerna, livsmedelsaffärerna och andra statliga företag. Det blir också tillåtet att starta företag. Vi skulle då ha skapat ett "liberalt samhälle".

Det andra förslaget säger att liberalismen är något mer än en 90-procentig offentlig sektor styrd med hjälp av yttrandefrihet och politiska partier. Det offentliga ägandet måste privatiseras i stil med följande: Bilfabrikerna skall ägas av tiotusentals aktieägare, mataffärerna skall ägas av sina föreståndare, mängder av småföretag skall ta hand om annan varu- och tjänsteproduktion, sjukhusen skall ägas av sjukförsäkringsföretag, högskolorna skall ägas av stiftelser som samarbetar med statligt garanterade studielåneföretag, pensionerna handhas av försäkringsbolag, a-kassorna och arbetsförmedlingarna kan ägas av arbetsmarknadens parter och barn- och äldreomsorgen ägs av medborgarkontoföretag.

I det första fallet är skatterna fortfarande 90 procent, men de kallas skatter. Vill man ha en bil ansöker man om detta hos den demokratiskt utsedda "bilfördelningsnämnden" som avgör om man har fullgoda skäl för att tilldelas en bil. När man får barn anmäler man detta till livsmedelsfördelningsnämnden som tilldelar en extra matkuponger i proportion till den ökade försörjningsbördan. Varje år tilldelas man en kavaj och två par byxor/kjol samt nödiga underkläder. Modellerna bestäms genom en demokratisk process som också kan besluta om antalet valmöjligheter av olika varianter. "Demokratisk valfrihet" kallar man det.

I det andra fallet sänks skatterna drastiskt men de som blir kvar är fortfarande till största delen proportionella. Man får fritt köpa och sälja utan att inhämta demokratiskt tillsatta myndigheters medgivande. Här följer man J S Mills princip att det personliga intresset är bättre, även om regeringens tjänsteman någon gång skulle sköta arbetet mera väl. Det demokratiska systemet används bara för att tillsätta dem som styr över försvar, polis, förvaltning, grundläggande skolutbildning och socialbidragssystemet. I övrigt har samhället sådana lagar som ser till att ingen tar sig sådana friheter att man skadar andra. "Franska revolutionens frihet" kallar man det efter nationalförsamlingens deklaration om de mänskliga rättigheterna, punkt 4.

"Demokratisk valfrihet" och "revolutionär artikel 4-frihet" är bara två varianter av den liberala provisoriska utopin, som här naturligtvis målats upp i bjärta färger. Det finns åtminstone två till, som skulle kunna kallas "utilitaristisk liberalism" och "utjämningsliberalism". Den förstnämnda har som bekant börjat överges inom modern politisk teori medan den andra är ganska aktuell, men den tampas med stora teoretiska svårigheter. Kan det måhända finnas ytterligare varianter?

Den som säger att liberalismen inte har någon provisorisk utopi utan är direkt anti-utopisk får förklara sig. Problemet är snarare att det finns flera, distinkt olika uppfattningar om hur ett idealsamhälle ungefärligen kan se ut som alla gör anspråk på att kallas liberala.

Har liberalismen någon utopi? bloggen 25/2

lördag, maj 13, 2006

Diktatur rationellt för envar enligt Hobbes

 

Staten är en organism. Utan staten blir människornas liv i naturtillståndet ett "allas krig mot alla". Därför är det förnuftigt att uppge all frihet och inträda i en stat styrd av en envåldshärskare. Men i praktiken fick Hobbes' teori följden att organicismen som teori gick under.

Organicismen som beskrivning av staten är inte bara en metafor som under lång tid har ansetts som fullständigt självklar. Bilden av staten som en organism med ett huvud - härskaren - och en kropp bestående av undersåtarna fick år 1651 en mycket väl underbyggd och logisk motivering av engelsmannen Thomas Hobbes (1588-1679). Han utgav detta år verket Leviathan där redan titelplanschen visar staten just som en sådan organism (se bild nedan). Hobbes fick en gedigen utbildning i Oxford och verkade därefter som informator mm åt familjen Cavendish, vilket gav honom ekonomiska möjligheter att utveckla sin filosofi på en rad områden.

Också i inledningen till Leviathan 1651 (namnet efter ett bibliskt odjur) beskriver Hobbes staten (civitas) som en organism, en artificiell människa, där suveränen är själen, byråkratin är lederna, straff/belöningar är nerverna, statens stryrka är lemmarnas välstånd, rådgivarna är minnet, lagarna är viljan, endräkt är hälsa, uppror är sjukdom och inbördeskrig är organismens död. Den organicistiska synen var inte något nytt. Redan Platon och Aristoteles såg människan som ett "socialt djur" där individerna föddes in i staten och sedan fick olika funktioner. Det nya för 1600-talets idéklimat var att denna tingens ordning sågs i behov av motivering eller legitimering.

Monarkisten Robert Filmer (1588-1653) skrev ungefär samtidigt som Hobbes en auktoritärt religiös motivering för den enväldiga monarkin i verket Patriarcha: or the natural power of kings (utgavs postumt 1680). Hobbes använde däremot inte alls någon sådan metod. Han baserade sin framställning på en för sin tid uppseendeväckande modern teori grundad i en vetenskaplig strävan att gå på djupet utifrån ett individualistiskt synsätt. Slutsatsen blev dock något av samma modell: styrelse av en obunden envåldshärskare med absolut makt (alltså även en diktator) var bäst för medborgarna och därför också rätt. Filmer menade närmast att kungamakt vid en närmare analys var rätt även om den till äventyrs inte var bäst.

Utgångspunkten för Hobbes var en mekanistisk syn på världen. Detta krävde en analys i termer av orsak och verkan. Niccolò Machiavelli hade med Fursten 1532 analyserat enväldiga furstemakter men använt en mera deskriptiv metod. Hobbes syn brukar ofta liknas vid ett studium av ett urverk. Det räcker inte med att konstatera att om man hissar upp lodet och ställer visarna får man en mätare av tiden. Man måste också få veta varför klockan kan mäta tiden och då måste man plocka isär den i beståndsdelarna samtidigt som man iakttar vilka delar som påverkar vilka.

En sådan metafor för staten som en klocka brukar användas för att enkelt beskriva Hobbes synsätt. Hobbes antog en enda drivkraft - människans självbevarelse - som alltså är lodets tyngdkarft. Klockan har också en pendelmekanism som får den att gå rätt. Denna motsvarar alltså de styrande i staten. Tar man bort pendeln går klockan fel. Tar man bort staten och de styrande får man ett naturtillstånd. Hur skulle situationen för människorna se ut om staten inte fanns? Det var en fråga som Hobbes var mycket intresserad av.

Detta att anta ett naturtillstånd utgör alltså ett tankeexperiment och inte en beskrivning av en historisk process. I naturtillståndet finns inga rättigheter och alla är fria att göra vad som helst. Den enda lag som binder människorna är plikten att bevara sitt liv. Den "naturliga lagen" kan i Hobbes tappning på sin höjd ansluta sig till de två första av Grotius fyra "naturliga plikter". I övrigt styrs människorna av dödsskräck, maktbegär och egoistisk (i stark mening) konkurrens om knappa resurser.

I naturtillståndet bedömer Hobbes att människornas egenskaper, som är ganska ganska lika i sårbarhet och begåvning, kommer att leda till ett "allas krig mot alla". Strävan att överleva leder till strid vid angrepp. Strävan efter makt och ära eller mera välbefinnande leder till angrepp på andra. Även de som enbart vill leva ifred avskilt från andra har motiv att i förebyggande syfte gå till angrepp. I en berömd formulering menar Hobbes att människans liv i naturtillståndet skulle bli:

"ensamt, fattigt, plågsamt, djuriskt och kort"
(Leviathan 1651, sv övers Daidalos 2004, s 128)

Men människan är förnuftig. Hon kan inse att det skulle vara nyttigt att få fred genom, att om alla andra också gör det, avsäga sig sina rättigheter att göra vad som helst mot andra under förutsättning att det finns en oemotståndlig makt som kan upprätthålla denna ordning. Denna makt är Leviathan, eller en fruktansvärd diktator/envåldshärskare som inte är bunden av några regler. Det anses dock att denna härskare inte får gå fram mot sina undersåtar som om naturtillståndet hade återinförts. Syftet med allmänna regler eller dekret för umgänget människorna emellan är ju att åstadkomma en förbättring jämfört med utgångsläget. Fursten får alltså inte avliva sina medborgare för nöjes skull.

Detta är alltså en rationalistisk motivering för diktatoriskt envälde. Var och en i utgångsläget har alltså en förnuftig anledning till att leva under diktatur hellre än i det olidliga naturtillståndet. Det kan tyckas vara en alltför långtgående slutsats, som jag skall granska kritiskt vid ett senare tillfälle. Men även idag skulle man kunna hävda att Hobbes har en viss relevans. Ett aktuellt exempel är utvecklingen för landet Irak under Saddam Hussein och efter hans avsättning.

Hobbes' diktaturteori fick ingen större uppslutning utan enväldesanhängarna åberopade med större förkärlek tanscendentala argument för sitt synsätt. Men Hobbes förebådade en ny tid med nya idéer om staten: den skulle bildas med de styrdas samtycke, syftet var att denna stat var bättre eller mer till nytta för medborgarna än alternativen, individerna styrs av egenintresse och inte av plikten mot Gud eller folkgemenskapen samt den för organicismen egentligen främmande uppfattningen att staten är till för individerna och inte tvärtom.

Att slutsatsen av Hobbes' teori blev tidsbunden och mindre intressant bör inte förta att hans analys lade grunden för teorier med helt andra och mer frihetliga slutsatser (Locke). Hobbes' teoretiska ansats för att legitimera organicismen innehöll fröet till denna läras filosofiska undergång.