Danne Nordling:

Den "gyllne regeln" kan förefalla sammanfatta mycket av den moraliska godhet som många människor önskar att alla skall ha som rättesnöre. Men i själva verket kan regeln ställa till med flera nya problem som kanske är mycket mera allvarliga jämfört med om ingen tillämpade regeln särskilt rigoröst.

Den gyllene regeln säger i sin positiva form (t ex i Bergspredikan):

En svag tolkning av regeln är att man skall samarbeta med andra så att båda parter tjänar på samarbetet. Det kallas också (moralisk) reciprocitet*. Om jag hjälper dig nu med någon tjänst så förväntar jag mig en gentjänst så småningom. I det långa loppet skall tjänster och gentjänster jämna ut varandra – annars blir umgänget ensidigt och riskerar att avbrytas eller övergå till ett avlönat utbyte.

Emellertid kan den gyllene regeln också tolkas på ett starkare sätt som fordrar ensidig självuppoffring. Detta är tydligt i Bergspredikan där regeln nämns i samma sammanhang som kravet att inte fordra tillbaka utlånade pengar, att ge bort också livklädnaden till den som kräver ens mantel osv. Detta är ett krav på altruism – att man skall skada sig själv för att gynna andra. Med detta i ryggen kan en moralistiskt skicklig person utöva en icke obetydlig makt över sin omgivning. Man kan till och med ana att sådana personer på ett visst sätt kan gynna sig själva på andras bekostnad.

Den gyllene regeln kan uppenbarligen leda till allvarliga konflikter. En beräknande individ kan demonstrativt utföra goda gärningar för att framstå som en moraliskt överlägsen person. I nästa steg kan han eller hon börja fordra att andra också skall uppträda moraliskt uppoffrande. Den som då har initiativet får då möjligheten att utöva avsevärd makt över sina medmänniskor utan att åstadkomma särskilt mycket produktiv nytta. Särskilt accentuerat blir detta om man kan kräva olika sorters botgöring vid moraliska tillkortakommanden i visandet av självutplånande offervilja.

Att vara den som kräver att andra skall visa moralisk oegennytta ger ett psykologiskt övertag. En sådan gärningslära brukar kallas fariseism efter ett religiöst parti som omnämns i Nya Testamentet. Kraven på altruism har i modern tid fått samma karaktär av rituell observans och torr legalism. Egenrättfärdiga skrymtare som predikar uppoffringar för andra med den förmätenhet som bara självtillräckliga "mönstermedborgare" förmår är inte lätta att detronisera eftersom sådana människor framstår som heligare än andra. Idag förekommer de naturligtvis med mera sekulära förtecken – terminologin omfattar sådana ord som solidaritet och rättvisa, utjämning och medkänsla samt fördömandet av egoism, vinstintresse och marknadskrafter. Att det är fråga om fariseism borde dock vara möjligt att upptäcka.

Den som opåkallat gör goda gärningar – uppoffrar sig själv – kan därmed inte frambringa en plikt för andra att offra sig. Var och en har fortfarande rätt att avvisa alla sådana anspråk. Om däremot någon ber om hjälp kan ett implicit kontrakt uppstå som medför en förväntan om gentjänster. Om kontraktet inte görs explicit bör dock förväntan om gentjänster stanna vid en förhoppning för att inte onödiga konflikter skall uppstå.

En mindre konfliktladdad tillämpning av den gyllene regeln är Konfucius´variant:

Denna negativa form av den gyllene regeln kan i alla normala fall ligga till grund för umgänget mellan fredliga medborgare. En mycket stor del av lagstiftningen i civiliserade länder kan sägas vila på denna princip.

_______
* Moralisk reciprocitet kallas ibland (oegentligt) också "reciprok altruism". Inom biologin kallas skenbart altruistiskt beteende "pseudoaltruism".

2003-04-12 DNg

| Politisk filosofi | Etik | Altruism | Danne Nordling |