S&V 2/97
Vad är kollektiva nyttigheter?
Redaktionell kommentar
Om jag går ut på gatan och där råkar ut för en rånare som börjar misshandla mig blir jag naturligtvis glad om det finns polis i närheten som kan rädda mig från svårare skador. För att få detta skydd och slippa gå beväpnad är jag beredd att betala en obligatorisk avgift till en skyddsorganisation. Jag kanske också inser att om jag vägrade att betala för beskydd skulle jag ständigt få gå beväpnad, inte bara för att skydda mig mot rånare, utan också för att undkomma skyddsorganisationens fogdar.
Skydd mot brott och bot mot influensa
Om jag sätter mig på bussen och där blir smittad av influensa blir jag natirligtvis glad om jag kan uppsöka en läkare som genom att behandla mig med sin sakkunskap kan rädda mig från mera långvariga plågor. För att få denna service är jag beredd att kompensera läkaren med pengar för hans arbete. Jag kanske också inser att om jag vägrade att betala för sådan service skulle jag få lita till min egen ringa förmåga att kurera sjukdomar. Men det är inte lika lätt att inse att jag också i detta fall måste beväpna mig för att undkomma den härskande skyddsorganisationens fogdar.
Den vanliga, men ogenomtänkta, förklaringen till att fogdarna måste få sitt i båda de relaterade fallen är att det är praktiskt att finansiera allmän service med tvångsavgifter - skatter. Skydd mot rånare och skydd mot sjukdomar är ju frågor om skydd i båda fallen. Och eftersom man inte kan ta ut en frivillig avgift för polisen måste finansieringen ske med skatter - liksom för sjukvården och all annan allmän service.
Polisskyddet kollektivt - bot mot sjukdomar individuellt
Detta synsätt illustrerar en oförmåga att särskilja den olikartade karaktären hos den offentliga sektorns tjänster på skilda områden. Trots att både polis och sjukvård kan beskrivas i termer av skydd för liv och hälsa, har de helt olika karaktär i samhällsekonomiskt avseende. Polisen tillhandahåller en kollektiv nyttighet , medan sjukvården producerar individuella nyttigheter. Andra kollektiva varor och tjänster är exempelvis följande:
Militärt försvar
Ekonomiskt försvar, jordbrukspolitik
Rättsväsendet, polisen, kriminalvården
Brandkår, räddningstjänst, miljöskydd
Fyrar, farledsutprickning
Smittskydd, vaccinationer
Central förvaltning, utrikesförvaltning
Grundläggande skolutbildning
Stabiliseringspolitik
När nationalekonomerna talar om kollektiva tjänster är det inte fråga om en alternativ term för "gemensamma tjänster" eller "nödvändiga tjänster". De kollektiva tjänsterna har en mycket specifik egenskap: de kan inte konsumeras individuellt. Antingen får alla del av tjänsten eller också ingen. Det är denna egenskap som gör det så svårt att finansiera verksamheten på annat sätt än genom skatter.
Free rider-problemet
Om det blev frivilligt att t.ex betala en avgift till försvaret skulle många mindre ärliga personer säga sig att om bara de själva lät bli att betala skulle de ändå få skydd av försvaret som alla andra då fick finansiera. Denna typ av oärlighet är ett välkänt fenomen på många olika områden och går under beteckningen "gratsisåkarproblemet" (free riders på engelska). Att åka snålskjuts betraktar väl ingen som något större brott men blir det fritt fram kan den aktuella verksamheten inte finansieras.
I mera formell nationalekonomisk teori brukar man säga att kollektiva nyttigheter har egenskapen att vara icke-exkluderbara. Oavsett betalning kan man rent tekniskt inte hålla någon utanför möjligheten att konsumera nyttigheten.
För att inte få med fria nyttigheter som skulle ta slut efter en period med huggsexa, arbetar ekonomerna också med begreppet icke-rivalitet för konsumtionen av rena kollektiva nyttigheter. Detta gäller i första hand olika naturtillgångar och inte producerade offentliga nyttigheter.[not 1]
De kollektiva nyttigheterna omfattar i Sverige ungefär 10 procent av BNP.
Förväxla inte med "naturliga monopol"
En ytterligare fråga är hur s.k naturliga monopol skall organiseras. Det gäller vägar, broar, kanaler, tågtrafik, eldistribution, gasverk, vatten- och avloppsverk. Här finns både möjligheter till exkluderbarhet och rivalitet i konsumtionen. Trots detta förväxlas dessa ofta med kollektiva nyttigheter.
[not 1: Senare tillägg: Det är svårt att se att någon egentlig kollektiv nyttighet som har egenskapen att vara icke-exkluderbar samtidigt skulle karaktäriseras av rivalitet i konsumtionen (detta skulle möjligen vara förhanden vid utnyttjandet av sk allmänningar som kan överexploateras och därmed uppamma krav på exkludering av vissa av allmänningens utnyttjare). Motsatsen är dock vanligt förekommande men leder inte till att det är adekvat att utvidga begreppet kollektiv nyttighet. En park är inom rimliga gränser en nyttighet vars tjänster kan konsumeras utan rivalitet. Det är dock fullt möjligt att ändå exkludera olika kategorier konsumenter från tillgången till parken genom stängsel, vakter, förbud (med kontrollrazzior) och liknande. Att parktjänstproducenten ställer parken till gratis förfogande därför att marginalkostnaden av ytterligare en konsument är försumbar eller av någon annan orsak gör inte parker till kollektiva nyttigheter. Problemet härrör kanske från en analogi med fyrar och liknande. Länge ansågs konsumtionen här som icke-exkluderbar. Tekniskt har dock finansieringen till stor del alltid kunnat uppbäras genom hamnavgifter. Jfr radioutsändningar.]
Se även Nationalekonomiskolan 9 samt S & V 4/97 och 1/98
Utförlig artikel av DNg i S&V 4/99