föregående<
Myten om den stora
andelen fattiga i Sverige
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att inkomstskillnaderna är så
stora att det är adekvat att tala om inkomstklyftor. Dessa
"klyftor" anses dessutom ständigt öka varför det är motiverat att
höja skatten för höginkomsttagarna och sänka den för de lågavlönade samtidigt
som dessas bidrag ökas. Ett mått som brukar användas är "andelen
fattiga" definierad som andelen hushåll med en disponibel inkomst (efter
skatt, inkl bidrag) under 50 procent av medianvärdet (räknat som inkomst per
konsumtionsenhet). Andelen "under fattigdomsstrecket"
har sålunda setts "öka från ca 5% i början av
1980-talet till över 8% för 1997". – Nu har emellertid Kjell Jansson
på SCB
visat att definitionen av hushåll som bygger på personer över 17 år leder till
ganska missvisande resultat för andelen fattiga. Ungdomar som bor hemma
räknades tidigare som separata hushåll. Eftersom de levde på föräldrarna kunde
de nästan helt sakna inkomster och registreras som extremt fattiga. Samtidigt
överskattades föräldrahushållets ekonomiska standard eftersom inkomsten inte
delades på barnen. – När kvarboende räknas in i
"kosthushållet" sjunker andelen fattiga från
8,7% (1995) till 3,4%
(1997). I Finland var andelen 3,9% (1995) och i
Tyskland 11,4% (1994). Sverige är i själva verket mest jämlikt av alla.
Den politiska
metoden håller på att bli omöjlig
Människorna börjar i allt större utsträckning välja bort TV-program och
tidningsartiklar som ger politisk information, uppger Olle Wästberg i sitt
nyhetsbrev nr 17 (1/3-00). Det är ytterligare en indikation på att politiken
som en metod att lösa människornas vardagsproblem håller på att bli omodern för
att inte säga omöjlig. Samhällslivet blir alltmer komplicerat. Då kan det inte
med rimlig effektivitet hanteras med hjälp av den politiska metoden. En
analogi: Tänk om politikerna skulle fatta beslut om mobiltelefonernas finesser
eller nätoperatörernas service och taxor. Varför skulle några miljoner väljare
behöva sätta sig in i sådana frågor när marknaden kan sköta det mycket enklare?
– Politiken borde begränsas till skötseln av kollektiva nyttigheter!
Skattesänkningar
förutses av långtidsutredningen
Under början av 2000-talet förutser ’Långtidsutredningen 1999/2000’ att
skattetrycket skall sjunka med ett antal procentenheter. Skrivningen är något
otydlig men i Konjunkturinstitutets bilaga preciseras sänkningen till 4
procentenheter (av BNP). Därefter kommer den oförmånliga demografiska
utvecklingen att kräva skattehöjningar så att Sverige närmar sig utgångspunkten
igen 2015. Det är därför viktigt enligt LU att arbetskraftsutbudet stimuleras
(en möjlighet är invandring). På min fråga vid presskonferensen 15/2 svarade
finansrådet Stefan Lundgren att skattesänkningarna inte hade antagits ha någon
speciell arbetsutbudsstimulerande effekt men att det var lämpligt om de kunde
sänka marginaleffekterna så som regeringen redan påbörjat genom kompensationen
för egenavgifterna. ~ För att kunna finansiera välfärden på längre sikt när det
blir svårt att av internationella skäl höja skatterna kan välfärdskonton vara
en modell, uppgav företrädare för LU som förklaring till att dessa nämns i
rapporten.
Vård, skola,
omsorg ökar mera än data och teknik
AMS visar i en prognos för år 2000 att 60 000 nya jobb väntas
netto (9 600 arbetsgivare har intervjuats). Sjukvård och omsorg 10 000, lärare
5 000; s:a 15 000 eller 25%. Datayrken 10 000,
teknikyrken 4 000; s:a 14 000 eller 23%. Tillverkning,
byggarbete, transporter samt restauranger och service svarar för 26 000 nya
jobb eller 43%. Totalt har vi 11 procent (440')
arbetslösa 1999 (inklusive kunskapslyftet). "Var tionde arbetsplats inom
det privata näringslivet upplever rekryteringsproblem i största allmänhet"
skriver AMS i rapporten Var finns jobben 2 000? - Ändå
hotar Riksbanken med räntehöjningar pga
arbetskraftsbrist, Erik Åsbrink föreslår arbetskraftsimport, och
professor Lars Calmfors menar i samma nr av DN att vi är på väg in i en
finanspolitik som är felaktig. "Att sänka skatterna under uppgångsåren ökar risken för överhettning, menar
han" (DN 22/12). Det förefaller som om vi får
avstå från sänkta skatter och nya jobb för att AMS inte klarar att göra
troligt att arbetskraftsbristen kan undvikas!
Bensinskatten
borde sänkas
Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA) har
föreslagit att bensinskatten skall höjas med 56 procent fram till år 2010. Med
dagens bensinpris på ca 9 kr/l som utgångspunkt skulle bensinen stiga till ca 12
kr/l. Syftet är att privatbilisterna skall ta på sig bördan av att minska
Sveriges koldioxidutsläpp med 0,12 promille av världens totala utsläpp.
CO2 är en ofarlig gas som enligt en omstridd teori skulle leda till att
luftens temperatur på lång sikt skulle stiga med någon grad. Att beskatta bort
de svenska bilisternas möjligheter att använda sina bilar annat än till
oundgängliga resor leder till en så liten eventuell
effekt på den framtida temperaturutvecklingen att SIKAs
förslag framstår som fundamentalistiskt och bortom alla sunda proportioner. - I själva verket är bilismen överbeskattad med åtminstone 20
mdr kr och skatten borde sänkas med mer än 3 kr/l
istället för att höjas med 3 kronor. Se även min debattartikel i landsortspressen.
Behövs
grundlagsskydd mot majoritetens egoism?
Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) samt sällskapet
Politik och Näringsliv hade halvdagsseminarium om behovet av en ny grundlag den
27 okt. Birgitta Swedenborg från SNS inledde med en presentation
av problemet som illustrerades med ett exempel från socialdemokraternas
valhandbok inför folkomröstningen 1957 om ATP. Där visades hur alla
födda 1910 skulle få tillbaka 385 kr på varje inbetalad hundralapp,
födda 1940 skulle få 86 kr och födda 1965 endast 62,50 kr. Även
professor Clas Wihlborg från Gbg menade att majoritetens makt att dela ut förmåner till sig själv måste
begränsas - förslagsvis med hjälp av vad han kallade 'generalitetsprincipen'. Förvånansvärt många
av övriga deltagare negligerade denna problemställning och diskussionen kom
till slut att handla om huruvida riksdagen borde ha 249 ledamöter istället för
349. (Några övriga: Sven Salén, CJ Åberg, Ingemar Ståhl, Niklas Nordström,
Daniel Tarschys och Per Unckel.)
Ganska
radikalt förslag från Skattebetalarna
Sänk skattekilarna till max
50 procent från dagens 74 och 64 procent. Det föreslog
Skattebetalarnas förening vid ett heldagsseminarium 1999-10-22. Med skattekilar
menas den totala marginaleffekten fån inkomstskatter, arbetsgivaravgifter, moms
och punktskatter. Det är rimligt att alla får minst hälften kvar - efter alla
skatter, menar föreningen. Man tänker sig att genomföra detta program i
tre steg på 10 år där det första steget också innefattar avskaffad
förmögenhets- och dubbelbeskattning (av aktieutdelning). Förslaget sänker
skattetrycket med nästan 16 procent av BNP till en nivå strax under
EU-genomsnittet och skulle höja årliga tillväxten med ca 0,5 procent enligt
tidigare gjorda undersökningar. "Europaförslaget" i sammandrag.
Högskattestaten
blir omodern?
Skatterna kommer år 2010 att ta en mindre del av inkomsten, tror
30 procent av svenska folket enligt Sifo. Man har undersökt inställningen i
en rad frågor hos 2 123 personer 18-55 år på uppdrag av DI (29/9). År 1983
trodde bara 13 procent på lägre skatter för år 2000 medan 45 procent då trodde
på högre skatt (helt korrekt). Nu har denna siffra sjunkit till 31 procent. Höginkomsttagare och storstadsbor tror i allmänhet att
skatterna blir lättare. ----Slutsatsen är uppenbar: högskattestaten
som idé börjar bli omodern.
Hur mycket kan
skatterna sänkas?
Skatterna kan inom fem år sänkas med 88 miljarder kronor
enligt Konjunkturinstitutets femårsscenario som presenterades i våras. Förutsättningen
för denna prognos är att BNP stiger med 2,6 procent om året och att 2 procent
av BNP avsätts för finansiellt sparande i den offentliga sektorn. Resten av
överskottet, ca 4 procent av BNP år 2004, har Konjunkturinstitutet fört
över till hushållen som skattesänkningar i sin prognoskalkyl. Det blir 88 mdr
kr i dagens penningvärde. - Strategin är nu att ligga
lågt med dessa uppgifter, enligt statsminister Persson. Han intervjuades i
SvD av Sigfrid Leijonhufvud den 26/9 och sade då att det är "ett
rikshushållargrepp" att använda låga tillväxtantaganden
i budgeten. "Signalerar vi jättelika överskott i
budgeten blir det omöjligt att hantera" säger Göran Persson.
90-talskrisen
inte helt övervunnen
Trots den goda tillväxten i år har förlusterna från depressionen
ännu inte tagits tillbaka. Sverige ser ut att för evigt lägga sig på en
förlust i produktionsnivå som motsvarar halva maximala förlusten (när
den var som värst 1993 - då den var 11 procent under "normal" BNP).
Det är inte vad som borde väntas efter stora depressioner. På 30-talet hade
Sverige återtagit hela produktionsförlusten efter 5 år. Nu på 90-talet låg vi 8
procent under potentiell BNP 5 år efter botten - dvs 1998. Ändå har exporten ökat enastående snabbt.
Det måste ha varit något fel på den ekonomiska politiken för
återhämtning under 90-talet. Läs mer i mitt inlägg på Nationalekonomiska föreningen
den 21 september 1999 då Bosse Ringholm var på besök.