Danne Nordling 04-06-18, 22
Konservatism
Konservatismen kan vara både en samhällsåskådning och ett personligt förhållningssätt. I båda fallen karaktäriseras den av respekt för det bestående, välbekanta och väl etablerade. Som samhällsåskådning har den också utvecklats till en politisk doktrin, som oftast hänvisar till engelsmannen E Burke och hans kritiska bok om den franska revolutionen 1790. Ordet konservatism lanserades dock först 1818 av en fransman.
Den politiska konservatismen är idag som sig bör påtagligt traditionstyngd. Här ingår konstitutionalistisk kritik av revolutioner, idéer från romantiken på 1800-talet, kritik mot rationalism och upplysningen, kyrka och religion som alternativa värden, tesen att makten är sin egen legitimering efter Napoleon-krigens slut ('makt är rätt' enligt schweizaren von Haller), kritiken mot industrialismen i form av socialkonservatismen (Disraeli och Bismarck) samt nationalism och imperialism. Konservatismen ligger till höger på skalan vad gäller utjämning och materiell jämlikhet.
Som teoretisk samhällsåskådning kan konservatismen analyseras utan kopplingar till den politiska doktrinhistorien. Då blir den visserligen delvis obestämd vad gäller sakligt innehåll på det institutionella planet. Konservatismen är i detta sammanhang en attityd som utgör radikalismens motpol. Den konservative vill bevara det bestående samhället just för att det är det nu existerande. En radikal förändring är farlig eftersom den lätt kan leda till andra och sämre resultat än de åsyftade.
Konservatismen kan då hamna både till vänster och höger på den traditionella skalan som domineras av graden av utjämning och ekonomisk jämlikhet. När vänstern ville utjämna stod de konservativa till höger. När högern idag vill släppa fram materiella belöningar står de konservativa till vänster. Sådan är tendensen i Sverige. Frikostig förtidspensionering, sjukpenning, a-kassa och kommunal skatteutjämning är något de konservativa slår vakt om och vill inte lyssna på att det i längden är ohållbart. Vänstern vill halsstarrigt bevara högskattesamhället och är därför konservativ. Den tidigare klassificeringen där det mest radikala partiet talade om sitt konservativa idéarv har bidragit till att fördunkla konservatismens centrala, teoretiska innehåll. En av de få gånger den adekvata terminologin användes var vid Sovjetimperiets sammanbrott. Då klassificerades de mera renläriga kommunisterna som 'konservativa'.
Konservatismens teoretiska innehåll
Här ges en preliminär sammanfattning av den konservativa attitydens teoretiska innehåll som alltså är obestämd i den traditionella höger-vänster-skalan.
Pragmatismen
Det är förnuftigt att vara konservativ. Vi måste ha lag och ordning för att samhället skall fungera och möjliggöra välstånd för invånarna. Man bör hålla fast vid den rådande ordningen trots att den kanske bara är resultatet av en tom konvention. Det är farligt att försöka göra stora förändringar. Människans förnuft räcker inte till för att tänka ut ett nytt samhällsystem. Det kan bli sämre istället för bättre. Man vet vad man har men inte vad man får.Idealismen
Konservatismen innehåller ett antal idealistiska ansatser som kan vara mer eller mindre kontroversiella och som inte har med den enskilda individens välfärd att göra. Här rör det sig om kollektiva storheter som innebär en holistisk syn på världen där individen får underkasta sig någonting som "är större än hon själv". Det kan vara fråga om ekologiska system, familjeformer, kulturer, folkslag, biologiska arter eller rentav estetiska geografiska formationer som måste bevaras för att de har egenvärde.Rättvisa som moralisk förtjänst
Fördelningen av livets goda och även av bestraffningar bör ske i proportion till vad man förtjänar. Denna syn på distributiv respektive retributiv rättvisa formulerades redan av Aristoteles och brukar betraktas som konservativ. Tännsjö (2001) ifrågasätter dock detta. I varje fall har denna idé en helt annan karaktär än de som är samhällsbevarande enbart.Konservatismens olika idealistiska idéer finns det väl underbyggda skäl att förhålla sig kritisk till. En speciell riktning av nykonservatism utgör den kommunitära tankeströmningen. Denna skall granskas ingående ur kritisk synvinkel. Först skall dock rättviseuppfattningen skärskådas.
Fördelning efter moralisk förtjänst
Den konservative är på det meta-etiska planet till stor del värderelativist. Det betyder att han försvarar den rådande moraluppfattningen därför att den är väl beprövad. Men på ett område anses den konservative vara värdeobjektivist - när det gäller distributiv rättvisa. Var och en bör få det man förtjänar.
Konservativa tänkare i konventionell mening (ex författningsfäderna i USA) har uttryckt sig på ett sätt som innebär att det är någon form av moralisk förtjänst som skall belönas: talanger, prestationer, dygder.
Att talanger skall belönas förefaller besynnerligt utifrån en konservativ utgångspunkt. Ingen är moraliskt förtjänt av medfödda egenskaper. Man skall dock inte hårdra detta uttryckssätt. Det kan knappast vara så att den konservative vill skapa ett system som belönar musikalisk eller konstnärlig talang i sig. Här finns istället ett liberalt inslag. Den talangfulle har rätt att använda sin talang för att bli belönad om hans omgivning vill göra detta.
Hur är det då med prestationer? För det första är prestationsförmågan till viss del också medfödd och hamnar under samma kategori som talanger. Prestationer som ingen uppskattar får ingen belöning och vise versa. Detta har också uttryckts som att författningsfäderna var ute efter materiella incitament som skulle vara till det allmännas bästa. Dock är detta en farlig glidning som skulle kunna utnyttjas av en utilitarist eller egalitarist att förorda en reglerad incitamentsstruktur till förmån för något idealistiskt mål.
Så återstår fördelning efter dygd. Om man får tro Aristoteles går det att själv välja att bli dygdig genom att ligga i träning för att bli en moraliskt förträfflig människa. Här förutsätts en bestämd uppfattning om möjligheten av människans fria vilja som knappast än i dag fått en nöjaktig lösning. Det är svårt att värja sig mot argumentet att de dygdiga antingen har en medfödd disposition för att bli dygdiga eller att de råkar födas med föräldrar som genom träning och indoktrinering gör barnet dygdigt.
Nåväl, men varför skulle dygd i sig vara skäl för belöning? Om omgivningen inte uppskattar den dygdiga personligheten genom att frikostigt (men inte slösaktigt) ge personen i fråga gåvor måste samhällssystemet med tvång belöna den dygdige. Varför skulle skattepengar ges åt förträffliga personer som bara sitter där och är förträffliga?
Tännsjö (2001) vill vända på resonemanget och menar att belöning efter dygd inte är en konservativ tanke utan en radikal. Överklassen har ofta kritiserats för att vara parasiterande, oduglig och dekadent. Underklassen är arbetsam, skötsam och flitig. Det är alltså underklassen som är moraliskt förtjänt av livets goda - inte den i eget intresse konservativa överklassen. Det är patetiskt att Tännsjö drar upp denna parallell som ju enbart berör fastställandet av vem som är förtjänt eller inte. I dagens Sverige passar den analys som Tännsjö vill ifrågasätta alldeles utmärkt. De konservativa som byggde landet genom sitt slit under ogina arbetsköpare anses vara förtjänta av förtidspension, sjukpenning och evig a-kassa medan de skattesmitande och bonusstinna företagarna är lättingar som förtjänar särskilda straffskatter för sin bristande dygd.
Det finns emellertid en radikal egalitär idé om belöning efter dygd eller moralisk förtjänst som bl a framförts av Ronald Dworkin. Den är emellertid inte heller särskilt plausibel (läs mer om Dworkin>).
Är då belöning efter moralisk förtjänst en helt tokig idé?
Först får vi komma ihåg att idén lanserades av Aristoteles som levde i ett helt statiskt samhälle. Han hade dessutom inte särskilt stora kunskaper i ekonomi om man jämför med t ex Xenofon. Vinst och ränta var en styggelse - en uppfattning som sedermera övertogs av den katolska kyrkan och Karl Marx. Det var arbetet som gav en vara dess värde, trodde Aristoteles. Att arbeta var en plikt för lägre stående grupper och slavarna. Att handla moraliskt var en biprodukt av att vara en dygdig person. Dygden blev sin egen belöning. Någon belöning för fysiskt arbete eller produktiva idéer var inte relevant eller aktuellt i Aristoteles föreställningsvärld. Belöning i mera konkret mening var helt enkelt befordran - militär och i viss mån civil.
Den konventionella konservatismen ser därför inget behov av att belöna någon för produktiva industriella eller kommersiella prestationer. Den som utmärker sig genom mod och förslagenhet i krig skall däremot belönas varvid prestationen ses som en akt av den fria viljan och därför förtjänt (i moralisk mening) att belönas. Någon teoretisk motivering synes dock ej föreligga. En framgångsrik krigsmakt bör naturligtvis sålla fram skickliga strateger och modiga soldater. Ett sätt är att belöna dem på lämpligt vis. Det som i modern tid framstår som en tradition med objektivt moraliskt värde är i så fall egentligen en i utilistisk mening adekvat incitamentsstruktur som i och för sig inte utvalts i en rationalistisk urvalsprocess utan till följd av en evolutionär framsållning.
Ett samhälle vars enda omvälvande avvikelse från stillaståendet utgörs av krig bör för att kunna bestå skaffa sig en för krig adekvat incitamentsstruktur för att förmå medborgarna att stabilisera samhällsbyggnaden. Om det däremot inträffar en industriell revolution har denna incitamentsstruktur redan blivit obsolet. En ny incitamentsstruktur ersätter härvid den gamla och måste med nödvändighet belöna social progress för att samhället inte åter skall bli stillastående.
Om samhället genom krig, revolutioner och inbördeskrig samt misslyckade sociala experiment till stor del gått under kan en konventionell konservativ reaktion ta sig uttryck i en militär organisering av hela samhället. I kombination med en rädsla för att stillaståendet är farligt kan detta leda till att överheten kommenderar fram samhällets utveckling. Genom att belöningssystemet är det gamla konservativa (efter moralisk förtjänst) kommer industriella och kommersiella framsteg inte att adekvat belönas. Strävan efter progress kommer att hämmas genom ett föråldrat incitamentssystem, vilket till slut medför det konservativa systemets slutgiltiga undergång (ett aktuellt exempel är Sovjet-imperiet).
Idealism
Konservatismen slår vakt om vissa kollektiva storheter av främst idealistiska skäl (även om försök att motivera dem pragmatiskt förekommer). Det kan vara sådana storheter som den egna nationen, kulturen eller etniska gruppen. Pragmatiskt kan detta vaktslående motiveras som ett försvar av den egna identiteten. Krav på stora förändringar är inte bara att stora ansträngningar hotar utan också en utmaning mot vår identitetsuppfattning. Risk för xenofobi och "Skansen-mentalitet" är negativa sidor.
Argumentationen kan dock gå ytterligare ett steg och hävda att kollektiva storheter har ett egenvärde i sig. Konservatismen blir idealistisk när den på ett oklart sätt gör gällande att abstrakta entiteter har en vilja, ett medvetande eller en själ. Men i verkligheten finns bara individer. Inte heller regnskogar och jungfruliga fjälltrakter har något intrinsikalt värde eller något värde alls om inte några mänskliga individer kan uppleva dessas estetiska värden. Ofta framstår konservatismen emellertid som en mytlära av tämligen ogenomträngligt slag som enbart behärskas av debattörer som deklarerar sig själva som konservativa.
- - - -Bloggartikel om konservatismen i TV med rekonstruktion av "drömsamhället" 14/2-06