Skatter & Välfärd, ledare nr 1/2000

Den som är kritisk mot någon mer grundläggande aspekt av skatterna bemöts ofta med ett argumentationsknep som kallas 'utvidgning'. - Skall vi inte ha några skatter alls, det är ju helt orealistiskt, blir invändningen. Många kan inte skilja mellan skatternas funktion att finansiera kollektiva nyttigheter och övriga syften med skatterna. De ser ofta "kollektiva nyttigheter" som social välfärd som man själv näppeligen skulle ha råd med om den inte producerades av den offentliga sektorn.

Skatterna har i alla stater och liknande organisationer haft som funktion att finansiera ett beskydd av medborgarna som inte kan åtnjutas särskilt effektivt om var och en försökte skydda sig på det individuella planet. Detta gäller t o m på ett så primitivt plan som när olika maffiaorganisationer konkurrerar om att erbjuda "beskydd" åt annars värnlösa medborgare. Kontributionen till maffian åstadkommer visserligen en med hot om våld framtvingad inkomstomfördelning. Men den är samtidigt förknippad med ett skydd mot andra maffiaorganisationers försök att tvinga fram pengar. Den "maffia" som inte rustar sig tillräckligt mot konkurrenternas invasionsförsök blir inte långlivad. Alla de utsugna pengarna kan alltså inte läggas på ett liv i lyx och överflöd ens av hänsynslösa gangsters.

Skatterna måste alltså finansiera försvaret, polisen och delar av rättsväsendet samt grundstommen i den statliga förvaltningen för att vi skall kunna tala om en stat i egentlig mening. Sannolikt är det så att produktivitetsvinsterna i att ha en statsfinansierad polis är så stora att den partiella privatisering av den polisiära produktionen som vi ser i Sverige idag är irrationell. Det beräknas nu att 52 procent av produktionen är privatiserad (polisen 11,5 mdr kr och säkerhetsbranschen 12,5 mdr). En större andel kollektiv produktion skulle troligtvis medföra att totalkostnaden kunde bli mindre. Dessutom skulle rättssäkerheten bli större och brottsoffrens fysiska och psykiska lidande bli mindre.

När det gäller att producera andra varor och tjänster än kollektiva nyttigheter är opinionen i västländerna och delvis inom det forna kommunistblocket i princip övertygad om att statlig planhushållning är mindre effektiv än marknadshushållning. Den socialistiska ekonomiska teorin om planhushållningens överlägsna effektivitet gick i graven samtidigt med kommunismens fall - trots att dessa båda företeelser inte har någon nödvändig koppling till varandra. Det praktiska åskådningsexemplets makt är förödande även för den socialistiska teorin. En näraliggande slutsats är då att även statlig produktion inom den mera ideologiskt tandlösa sociala sektorn kommer att omprövas.

Skatter är principiellt sett ett ekonomiskt primitivt sätt att finansiera produktion av varor, tjänster och försäkringsanordningar. Det naturliga i en marknadsekonomi är att arbeta med priser, taxor och premiebetalningar. En skatt tas ut på transaktioner i en helt ovidkommande verksamhet. Den som t ex köper en TV måste avstå en tusenlapp i skatt som kanske går till andras pensioner. Den som tar ett tillfälligt extraknäck måste avstå skattepengar för att kanske få en viss höjning av sjukpenningen som han/hon inte bett om. Skatter förefaller vara en otidsenlig teknik för att organisera ett samhälle på 2000-talet.

Den ofullständiga eller oftast obefintliga kopplingen mellan inbetalning och erhållande av en offentlig förmån leder också till att pris- och löneinformationen snedvrids i samhällets ekonomi. Det försämrar effektivitets- och produktivitetsutvecklingen på liknande sätt som inflationen. Själva grunden för välståndet inom både privat och offentlig sektor motverkas alltså av den offentliga sektorns otympligt utformade finansieringssystem. Även de som för egen del accepterar och kanske rentav gillar dagens höga skatter borde därför ompröva sin ståndpunkt.

Det går med dagens teknik att komma långt i finansieringen av välfärdsproduktionen utan att använda sig av skatter. En del av de individuella tjänsterna kan direkt avgiftsfinansieras. Andra delar kan avgiftsfinansieras med hjälp av försäkringsanordningar. På samma sätt som en bilverkstad tar betalt direkt för småreparationer och gör de stora jobben med hjälp av försäkringspengar borde den sociala sektorn kunna göra under 2000-talet. Och på samma sätt som den förtänksamme bilägaren sparar till en ny bil i takt med att den gamla blir äldre och rostar, borde en ram gå att skapa för s k livscykelomfördelande utgifter för individens sociala förmåner. Försäkringar med högkostnadsskydd och välfärdskonton är nya inslag som borde ha framtiden för sig.

Högskatteförespråkarna är ofta konservativa, osäkra och fantasilösa. De är obenägna att med ett öppet sinnelag försöka sätta sig in i de nya idéerna. Men några är dessvärre oärliga. De vet att ett samhälle med nya välfärdssystem och låga skatter skulle ställa fördelningsfrågan på sin spets. Skatterna har sist och slutligen också funktionen att hjälpa de sämst ställda som faller utanför aldrig så sinnrikt konstruerade socialförsäkringssystem. Dessa skatter skulle öppet gå till andra än inbetalarna. Då säger de oärliga att det inte skulle bli så mycket omfördelning eftersom alla kunde se vad skatterna skulle användas till.

Enligt detta oärliga synsätt skulle det vara bättre att dölja storleken på omfördelningen under en oklarhetens täckmantel, där alla får skattefinansierade förmåner, än att acceptera demokratiskt fattade beslut som sker på basis av tydligt redovisade skatter och förmåner.

Danne Nordling