Marknadsekonomisk Tidskrift nr 4, 1990
Danne Nordling
(Tio moraliska kategorier)
Debatten om rätt och fel har gått i stå, skriver Danne Nordling apropå diskussionen om politik och moral (MeT 1/90 och 3/90). Egoism och egennytta ställs emot varandra på ett förenklat och onyanserat sätt. Vi måste vänja oss vid tanken på att det kan finnas egennyttiga handlingar som är goda, medan viss oegennytta bara gör skada. Vi behöver ett känsligare system för att granska moraliska handlingars natur. Danne Nordling är pol mag, verksam vid Skattebetalarna.
De politiska ideologerna sägs ibland grunda sig på moraliska principer. Vilka dessa principer är förefaller dock ofta vara oklart. Inte heller den statsvetenskapliga forskningen har kunnat tydliggöra vilka olika principer som är aktuella i de grundläggande politiska relationerna mellan människor.
Ännu mer förvånande är att den allmänna rättsläran också saknar denna grundläggande genomgång av vad som i princip borde vara tillåtet respektive förbjudet genom lagstiftning. Inom ämnet praktisk filosofi behandlas visserligen etikens doktrinhistoria där ett flertal försök gjorts för att systematisera olika moraliska kategorier. Men ändå synes en rationell och fruktbar systematik saknas trots minst 2.500 års spekulationer kring frågan.
Det moralfilosofiska tänkandet har utvecklats kring två huvudlinjer: den regeletiska och den konsekvensetiska. Regeletiken går ut på att t ex en lögn aldrig är moraliskt acceptabel oavsett hur absurda konsekvenserna av sanningen än blir.
Konsekvensetiken går tvärtom ut på att t ex en lögn kan vara en plikt om konsekvenserna för hela mänskligheten (eller någon del därav) av sanningen är sämre än av lögnen.
Den nya tidens moralfilosofi har haft en förkärlek för etisk monism - d v s samtliga normer härleds från en enda grundprincip. Och en enkel teori är förvisso bättre än en mer komplicerad om båda har samma förklaringsvärde. Ett exempel på deontologisk (regeletisk) monism är Immanuel Kants "kategoriska imperativ" (handla enligt en maxim som kan bli allmän lag).
Andra exempel är bergspredikans "gyllene regel" och dess negativa variant i form av Konfucius' regel (gör inte mot andra vad du inte vill att andra skall göra mot dig). Även Robert Nozicks rättighetsteori är på sätt och vis monistisk eftersom han utgår från principen "människan har rättigheter" utan att vare sig specificera eller härleda dessa.
Också inom den teleologiska etiken (konsekvensetiken) är monismen dominerande. Jeremy Benthams norm att man skall åstadkomma "största möjliga lycka" åt i praktiken hela mänskligheten (eller åtminstone åt andra i enlighet med J S Mill) är ett typiskt exempel. En modern variant är John Rawls' princip att det är lyckan för de sämst ställda som skall förbättras.
Typisk för den västerländska moralfilosofins principiella grunder sedan vår tideräknings början är betoningen av osjälviskheten. Så har det dock inte alltid varit. Den klassiska grekiska etiken innehöll starka inslag av "etisk egoism". Och den judiska dekalogen ger sannerligen inte prov på några altruistiska plikter: att inte mörda, stjäla och beljuga andra ligger väl inom det upplysta (långsiktiga) egenintresset och är förvisso inte någon självuppoffring. Likaså återfinner vi Konfucius´ regel i apokryferna ett par hundra år f.Kr. Däremot finns den "gyllene regelns" krav på självuppoffring i tidig indisk filosofi ett par årtusenden före vår tideräkning för att därefter återkomma i starka krav på altruism i olika indiska religioner.
Dekalogen, olika rättighetsförklaringar och även föreställningen om de sju dödssynderna är alla exempel på icke-monistiska och icke-altruistiska moralprinciper. Ett exempel på en monistisk, icke-altruistisk moralprincip är den i fackkretsar mycket omdiskuterade etiska egoismen: att man i alla situationer bör tänka på sitt eget bästa. Denna teori har visats vara självmotsägande i vissa situationer - senast av Jan Österberg i avhandlingen Self and Others. En liknande teori finns enligt bedömare från olika läger immanent i den neoklassiska nationalekonomin som av dessa ses som en teori som övergått till att bli en ideologi. Dess centrala paradigm - "economic man" - ifrågasätts i tre avseenden: människan är inte en egoistisk nyttomaximerande individualist. Här är det Amitai Etzioni med boken The Moral Dimension som senast gått i spetsen.
I den mån neoklassisk nationalekonomi verkligen kan anses vara grundad på så fyrkantiga formuleringar av sina premisser förtjänar dessa förvisso att bli demolerade. Ytterst kortfattat utgörs dessa av tre begreppskomplex: egennytta, rationalitet och metodologisk individualism. Den stora svagheten ligger i det oklara begreppet egennytta medan rationalitetsantagandet ändå förfaller vara tillräckligt approximativt adekvat för att kunna användas på aggregerad nivå. Att motsatsen, metodologisk holism, skulle vara ett bättre instrument för att beskriva samhällets institutioner är däremot svårt att tro mot bakgrund av metodens ofta nära nog metafysiska uppenbarelseformer.
Felet är detsamma i nationalekonomin som i statsvetenskapen, rättsläran och etiken: förkärleken för monism ger upphov till alltför grova kategorier för att mänskligt handlande i någon större omfattning skall kunna inpassas i dem. Det hindrar givetvis inte att partiella problem kan lösas med hjälp av dessa olika discipliner. Men vad skall egentligen menas med att economic man är egoistisk? Betyder det att han är beredd att begå stöld, mord eller avtalsbrott så snart detta framstår som tillräckligt riskfritt? Eller menas med egoism endast att han inför varje handlingsalternativ alltid väljer den handling som när allt kommer omkring han vill utföra? Den som skänker sin förmögenhet åt de fattiga efter en religiös kris skulle då alltså vara lika egoistisk som t ex den kidnappare som efter lösensummans utfående låter offret svälta ihjäl för att mimera risken att åka fast.
Att välja att göra det man faktiskt gör brukar kallas psykologisk egoism. Detta är en olycklig benämning på en trivial "teori". Alla ej reflexmässiga handlingar blir då egoistiska och man har då definierat bort det mer komplicerade problemet altruism versus egoism. Givetvis finns det alltid något incitament eller fördel för en själv bakom varje handling – annars skulle man ju stanna i sängen varje gång man vaknade på morgonen. Frågan är bara om det sedan räcker med att dela upp de handlingar man vill utföra i kategorierna själviska och osjälviska.
Speciellt den kristna etiken har gått ut på att man måste vara osjälvisk. Det är dock ej klart om allt vardagsbeteende som inte har andras bästa för ögonen måste klassificeras som egoistiskt. "Ingen skulle komma på tanken att kalla någon som lär sig engelska eller uppsöker tandläkaren för egoist" skrev Maciej Zaremba i MeT 1/90 som en polemik mot den psykologiska egoismens företrädare och deras försök att desarmera den materiella egoismen. Argumentet förefaller väl så användbart också mot den kristna etiken och mot dennas motsats sådan den predikas av Ayn Rands anhängare. Det är uppenbart att i allmänt språkbruk är tandläkarbesök etc inte exempel på anstötlig egoism utan på neutralt egenintresse.
Men mot utilitarismen är Zarembas påpekande ohållbart. Det är svårt att se att en engelsklärares eller tandläkares lön inte skulle göra större nytta i form av t ex hjälp åt svältande barn i u-länderna. Från utilitaristisk synpunkt måste det vara moraliskt fel ("egoistiskt") att lära sig engelska eller gå till tandläkaren. Samma slutsats torde också bli konsekvensen av både det "kategoriska imperativet" och Rawls' princip. Om inte annat visar detta hur orimligt grova de moraliska kategorierna altruism/egoism i själva verket är. En liten förbättring innebär det dock att föra in en extra kategori som inrymmer ett gentemot andra neutralt egenintresse.
Ändå räcker inte detta. Ekonomerna skulle möjligen kunna klara sig med att medge att det finns olika nyanser av egenintresse och att övriga beteenden är ointressanta för en ekonomisk analys. Men från politisk, moralisk och rättslig synpunkt är det nödvändigt att också systematiskt kunna analysera det mänskliga beteendet i ytterligare ett antal moraliska kategorier. Hur man ser på olika moraliska problem har ju ofta stor betydelse för de individer som är involverade. Hittills har dock den etiska analysen varit oförklarligt låst vid sina historiska formuleringar av de moraliska problemen. Dessa har utsatts för starka mysticistiska inflytelser från det religiösa hållet vilket medfört att etiken aldrig kunnat betraktas som en riktig vetenskap. Nu när intresset för etik upplever en renässans är det dags att göra rent hus med gamla strukturer och problemformuleringar och anlägga ett mera vetenskapligt betraktelsesätt.
Med en liten tillspetsning skulle man kunna säga att etiken ännu står kvar på 1800-talets nivå. När kyrkan började släppa sitt grepp om moralfilosof in utvecklades utilitarismen vars centrala idé i samhällsnytttans form övertogs av socialliberalismen och arbetarrörelsen. Men därefter har de seriösa moralfilosoferna ägnat sig åt språkfilosofi och meta-etik. Möjligen kan detta sammanhänga med att demokratins genombrott innebar att mera sofistikerade moralfilosofiska resonemang blev meningslösa om de etiska frågorna i samhällsutvecklingen ändå skulle avgöras genom omröstningar bland ignoranter. Först på 1970-talet började etikens utveckling på nytt gå framåt med Rawls' och Nozicks arbeten. Dessa och socialismens ideologiska och praktiska sammanbrott är kanske de viktigaste orsakerna till det uppvaknande etikintresset.
Etiken handlar i mycket om mänskliga relationer som kan göras till föremål för gillande eller ogillande med därmed sammanhängande mer eller mindre våldsbetonade sanktioner. Hur mycket mänskligt lidande har inte alldeles i onödan åstadkommits för att man varit väl snabb med att ta till hårda repressalier utan att veta vad man egentligen pratar om. Det har varit lätt, alltför lätt, att hetsa fram sanktioner mot föregiven egoism eller att få olika former av "altruism" institutionaliserade lagstiftningsvägen. För att konkret påvisa behovet av mera nyanserade moraliska kategorier skall jag förevisa en lista med exempel på mer eller mindre olika moraliska fenomen som läsaren själv kan försöka att kategorisera:
Tagande av ränta, frosseri, stöld, medlidande, högertrafik, grymhet, ädelmod, självuppoffring, självutplånande förnedring, självförtärande elakhet, lögnaktighet, aggressiv idealism, jämlikhetssträvan, arbetsavstående på sabbaten.
Den kategorindelning som jag här skall presentera bygger på en uppdelning av hur den agerande själv påverkas av sin handling i kombination med hur de andra berörda påverkas. Detta själv/andra-paradigm innefattar tre påverkanskvaliteter:
1) att någon gynnas eller
2) att någon i huvudsak förblir opåverkad eller
3) att någon väsentligen skadas.
Jag förutsätter att alla handlingar som man själv vidtar ger en själv vissa psykiska fördelar oavsett vilken kvalitet det mera materiella utfallet har för en själv eller andra.
Taxonomi för interpersonella relationer
|
|
Andra berörda subjekt: |
||
|
gynnas |
påverkas ej |
skadas |
|
|
Man själv gynnas |
1.Kooperativt beteende |
2.Självtillfredsställande beteende |
3.Egoistiskt beteende |
|
Man själv påverkas ej |
4.Tillmötesgående beteende |
5.Neutralt beteende |
6.Illasinnat beteende |
|
Man själv skadas |
7.Altruistiskt beteende |
8.Asketiskt beteende |
9.Självdestruktiv ondska |
Om vi betraktar listan med exempel på moraliska fenomen är det motiverat att undanta de fyra sista från den kategoriindelning i nio fält som visas i vidstående diagram. Den handlande kallas "man själv" och utfallet avläses från vänster till höger med början i ruta 1, 4 och 7.
Utfallet för andra subjekt (direkt berörda personer) visas uppifrån och ned i de tre kolumnerna med början i ruta 1, 2 och 3.
Nio olika moraliskt intressanta beteenden kan då anges i fälten som kombinerar olika kvaliteter i utfall för mig själv och andra.
Vad diagrammet handlar om är beteendet mellan olika kontrahenter - inte mellan en person och olika objekt. Detta innebär att handlandet gentemot klienter av olika slag inte omfattas av denna taxonomi (t ex behandlingen av patienter, elever, delinkventer in fl) . Inte heller omfattas sammansatta kombinationer som skulle kunna bilda en extra kolumn där en grupp andra subjekt skadas samtidigt som en annan grupp gynnas. Här hamnar t ex "aggressiv idealism" - d v s något slags "Robin Hood-beteende" - och strävan efter utjämning där man själv både kan gynnas eller skadas genom att en grupp gynnas eller skadas på en annan grupps bekostnad.
Även lögnaktighet måste uteslutas från dessa kategorier eftersom ljugandet uppenbarligen kan vara ett medel för att åstadkomma flera olika av de beteenden som beskrivs i diagrammet. Alla lögner är t ex inte egoistiska. Det finns illasinnade lögner. Man kan ljuga för att visa tillmötesgående och av medlidande. Ibland är lögnen t o m en förutsättning för ädelmodig självuppoffring. Det moraliska fördömandet av lögnen beror enligt min teori på att detta handlingssätt oftast upptäcks som ett medel i samband med egoistiskt och illasinnat beteende.
Vad skall man då göra med förbudet mot arbete på sabbaten? Det har samma karaktär som det moraliska förbudet att äta griskött eller nötkött eller mat som tillagats i samma kärl som viss annan mat etc. Även behandlingen av de döda faller inom denna kategori: skall de som i Herodotos' berömda exempel brännas enligt grekisk sed eller uppätas av de efterlevande släktingarna enligt viss indisk sed - eller rentav malas ner till minkföda enligt Maciej Zarembas moraliska skräckvision? Oavsett om jag själv handlar si eller så påverkas inte min mera materiella lycka och inte heller andras. Detta är alltså fråga om en tionde moralisk kategori som enbart har psykiska dimensioner och inte innefattar några interpersonella relationer. Etiken inom denna kategori måste hanteras på ett helt annat sätt än i de övriga nio.
I ett sekulariserat samhälle där vidskepligheten är tillbakaträngd borde den etiska teoriutvecklingen inte få störas av för mycket resonerande om hur man bör handla inom den tionde moraliska kategorin. Kan inte var och en få bli salig på sin fason? För mig framstår det som bra mycket viktigare att debatten förs om de första nio kategorierna.
En av orsakerna till emotivismens (i Sverige värdenihilismens) frammarsch under större delen av 1900-talet var uppenbarligen det tidigare ofruktbara ältandet av mysticistiska principer inom den tionde kategorin. Resultatet blev att man kastade ut barnet med badvattnet. Nu är det hög tid att hämta tillbaka den seriösa etiken från vetenskapens skräphög.
Jag tror att man genom att strukturera och disciplinera det etiska tänkandet - t ex med hjälp av de här presenterade moraliska kategorierna - kan hålla tillbaka det tidigare mysticistiska inflytandet på diskussionen om interpersonella etiska relationer. Kategorierna är enligt min mening en förutsättning för att man skall kunna precisera olika aktörers moraliska och legala ansvar. Men någon färdig etisk teori är det inte fråga om. Inom varje kategori kan det anföras skäl för att både gilla och ogilla olika aspekter av det ifrågavarande beteendet.
På rad ett (rutorna 1-3) finns tre varianter av handlande som gynnar en själv. En adekvat samlingsbeteckning är egenintresse.
Att som tidigare litet slarvigt kalla alla tre kategorierna egoism leder till förväxlingar och är en förklaring till den förvirrade debatten om "egoismen". Det är orimligt att kalla samverkan, avtal, handel, företagande, vänskap och solidaritet för egoism (ruta 1) därför att detta beteende också gynnar en själv. Men det är lika orimligt att kalla en del av uppenbarelseformerna för altruism, osjälviskhet eller oegennyttighet därför att man också gynnar andra när man mer eller mindre omedvetet strävar efter det gemensamma bästa.
(I sin bok Det gemensamma bästa, Carlssons, 1988, har professor Leif Lewin därför hamnat litet snett när han använder sig av en liknande sådan terminologi.) Bidragande till denna begreppsförvirring är att ett långsiktigt, välförstått egenintresse förvisso också kan dra nytta av att framstå som ”ädelt" just därför att denna etikett ytterligare befrämjar egenintresset för båda parter i en värld där egennyttan i alla former är fördömd.
Man kunde tycka att ett beteende där man gynnar sig själv utan att det har någon egentlig effekt på andra (ruta 2) inte borde fördömas moraliskt. Men privata nöjen på så väsentliga områden som det kulinariska och det erotiska har hört till dödssynderna och fördömts som frosseri och otukt. Och att försöka köpa billiga varor, söka bättre betalt arbete eller sälja t ex sin bil eller sitt hus till högstbjudande kan fördömas som girighet (ännu en dödssynd).
Andra former av neutralt egenintresse såsom flit och sparsamt har däremot traditionellt lovordats. Men dessa har kanske mera uppfattas som asketiskt beteende (ruta 8) vilket av någon anledning tycks anses vara en dygd. Att sträva efter sin själs salighet är dock ett självtillfredsställande beteende som den kristna moralen ansett vara vällovligt. Goda gärningar och ”osjälviskhet” blir då bara krassa medel för att uppnå den evig lyckan åt sig själv. Via Aristoteles och Thomas av Aquino har de gamla grekernas förnumstiga ”etiska egoism” smugit sig in i bergspredikans religion.
Den tredje formen av egenintresse är inte lika ofarlig för andra som de två tidigare. Att gynna sig själv genom att skada andras intressen kan förvisso vara eftersträvansvärt för en själv men knappast något som man har lust att anbefalla andra. Tvärtom vill sannolikt de flesta organisera sig för att få skydd mot andras ensidigt självhävdande beteende. Beteckningen "rå egoism” är nog mera adekvat för kategori 3 än, som var vanligt tidigare, för det ekonomiska samarbetet i kategori 1. Några exempel är rån, mord, stöld, svek och bedrägeri i syfte att gynna sig själv på andras bekostnad.
Om man saknar förmåga till stringent tänkande är det helt naturligt att ens subjektiva intryck leder till sammanblandning av kategorierna 1 och 3. En köpman som saluför livsmedel samverkar med sina kunder vilket genom arbetsspecialiseringen leder till att båda parter tjänar på samarbetet. Köpmannen tjänar mer på detta än om han t ex varit lantarbetare. Och kunderna slipper åka runt till bönderna i trakten för att köpa sin mat. Denna arbetsfördelning ger ett överskott som kan fördelas på olika sätt mellan köpmannen och kunderna. Är kunderna egoistiska, som t ex Maciej Zaremba, vill de ha en större del av överskottet åt sig själva på köpmannens bekostnad. Vill det sig illa tar kunderna hjälp av statens våldsapparat för att tillskansa sig en större andel. "Det är ju krig" som Zaremba ser saken och i slutänden segrar givetvis de slagkraftigaste egoisterna. Både ICA-handlare och bönder blir då statligt avlönade tjänare åt Zaremba och hans gelikar.
En så omedvetet naken egoism brukar dock sällan demonstreras öppet. Oftast brukar man hänvisa till olika idealistiska läror eller vädja till medlidande och altruism när man är ute i egoistiska ärenden. Ytterligare en variant är att hävda att omvälvningar enligt kategori 3 då och då sker med historisk nödvändighet och att det nu är dags för ytterligare en sådan.
Om vi går vidare i diagrammet kommer vi till den andra raden (rutorna 4-6) där man själv inte påverkas på något avgörande sätt. Kategori 4 innebär att man gynnar andra genom att vara t ex vänlig, artig, generös, hederlig, hygglig, medlidsam, mänsklig, aktningsfull och liknande. Gränsen mot ett mera självuppoffrande beteende (ruta 7) är naturligtvis något flytande.
Kategori 5 är ett helt neutralt beteende. Man varken skadar eller gynnar sig själv eller andra. Det betyder att man rättar sig efter delar av strafflagstiftningen. Att gå mot ”röd gubbe" när ingen biltrafik förekommer är dock fortfarande "neutralt" även om det är straffbart. Att köra på vänster sida vid svenska backkrön är emellertid inte neutralt utan självdestruktivt illvilligt. Beteendet i trafiken förutsätter ofta neutralitet för att trafiken skall kunna flyta smidigt utan onödiga olycksrisker. Men i andra sammanhang uppfattas sannolikt neutralt beteende som ohövlighet, trumpenhet, kylighet eller rentav inskränkthet. En speciell form av neutralt beteende är slutligen att försvara sig själv. Om man avstår från detta av moraliska skäl hamnar man i ruta 8 och om det övergår i anfall som hämnd förflyttar man sig till ruta 6.
I ruta 6 finns en rad varianter av konfliktbefrämjande beteende. Man vill skada andra utan att egentliga vinna på det själv genom t ex allt från försmädlighet till grymhet, från skadelystnad till utrotningskrig eller från lätta sarkasmer till hatiskt hämndbegär. Ofta finns religiösa och ideologiska motiv med i spelet.
På den tredje raden (rutorna 7-9) finns slutligen beteenden som skadar en själv. Politiskt intressantast är det moraliska kravet på självuppoffring (kategori 7). Vad jag diskuterar här är inte rådet att man bör hjälpa andra för att själv få hjälp när det kniper. Det är kooperativt beteende. Men de dominerande etiska teorierna fastslår faktiskt att man "bör" offra också sina vitala intressen till förmån för andra människor – även sitt eget liv i vissa fall. Som ett resultat av en moraliserande uppfostran förekommer också sådan altruism i sällsynta fall. Genom skattelagstiftningen har en något mildare form av denna offermoral dessutom delvis blivit institutionaliserad.
Emellertid har moralfilosofin alltid haft notoriska problem med att övertygande motivera denna centrala plikt att uppoffra sig. Det beror kanske på att denna plikt sannolikt inte kan rättfärdigas i någon rimlig betydelse. Propagerandet av osjälviskhetens dygd förefaller vara följden av ett logiskt felslut som brukar kallas ofullständig disjunktion. Om etisk egoism är självmotsägande och oacceptabel kunde man tycka att osjälviskheten, som dess motsats, måste vara det högsta goda. Men då begår man misstaget att tro att själviskhet respektive osjälviskhet täcker allt beteende utan mellanformer. Denna kategoriblindhet, som Zarembas term lyder, har enligt min mening varit fatal för det etiska tänkandet under mycket lång tid. Moralfilosoferna synes ha missat sju av de nio relevanta kategorierna. Osökt dyker tanken upp att denna oförmåga kan ha styrts av det egenintresse som så pregnant har uttryckts i Piet Heins aforism:
”Osjälviskhet är dock det bästa
man kan önska för sin nästa”
Kategori 8, asketiskt beteende, har också under många århundranden ansetts vara lovvärd om än inte en kategorisk plikt. Munkväsendet, flagellantism, späkningar, självförnedring och underkastelse är några exempel. Avundsjuka har däremot ansetts vara en dödssynd.
Mera sällsynt är kategori 9 som innebär att man vill skada andra genom att skada sig själv. Men förgrämda och hatiska människor är av och till beredda att begå svåra illdåd även om de själva "går åt" på kuppen. Tidvis har också "plikten" att upprätta heder och ära lett till ett meningslöst förgörande av båda kontrahenterna. En mildare form är duellen på liv och död.
- - - -
Artikeln är publicerad i Marknadsekonomisk Tidskrift 4/90 (s 47-50), som sedermera bytte namn till Smedjan och numera enbart utkommer i en internetversion. Länk till scannad version 97 (manus 1990-10-23). Fortsatt debatt med svar till Maciej Zaremba i artikeln En rationell moral är möjlig, MeT 2/91.
Se även artikeln ”Egoism och altruism – en nyansering i nio kategorier” (-00).
Aug -04