Skatter & Välfärd nr 3/1998:

Kommentar till Danne Nordling om inkomstutjämning för existensminimum i nr 2/98:

====================================

Enligt Robert Nozicks rättviseteori (Anarchy, State, and Utopia, Basic Books , New York 1974) så är en fördelning rättvis om den uppstått i enlighet med de naturliga och individuella rättigheter människor har. Dvs, man skall antingen ha skapat sina ägodelar genom utnyttjandet av ursprungligt icke-ägd materia eller fått dem genom frivilliga byten och gåvor.

Antag att vi levde i ett fullkomligt rättvist samhälle, där alla ägodelar var fördelade enligt någon rättviseprincip som alla kunde acceptera. Om nu t.ex en känd sångerska erbjuder folk att mot två hundra kronor i inträde komma och lyssna på hennes sånger, och om 5.000 personer nappar på erbjudandet under ett år, så skulle hon bli en miljon kronor rikare och den ursprungliga fördelningen skulle ändras.

Det finns nu två möjligheter. Antingen anser vi att den nya fördelningen också är rättvis eftersom allt skett på frivillig grund och inga rättigheter har kränkts. Eller också anser vi att den nya fördelningen blir orättvis och att vi därför bör förhindra folk från att frivilligt använda sina pengar och sina talanger som de vill, t ex genom omfördelande skatter.

Det senare alternativet är svårförsvarbart ur rättvisesynpunkt med tanke på att ursprungsfördelningen förutsätts vara rättvis och att ingen behöver betala för något som han eller hon inte själv önskar. Nozick försvarar på bl.a. detta sätt sitt första alternativ ganska framgångsrikt mot alla tvångsomfördelande rättviseteorier, inklusive John Rawls´.

Danne Nordling (S&V 2/98, s 20 ff) för fram ytterligare en invändning mot Rawls teori, nämligen att Rawls gör ett empiriskt felaktigt antagande om vilket samhälle människor faktiskt skulle välja att leva i om de fick chansen att välja enligt sin egen känsla för rättvisa. Empiriska underökningar tyder enligt Nordling på att de allra flesta anser att ett samhälle som blott garanterar ett existensminimum för varje människa vore det mest rättvisa.

Låt mig lägga ytterligare en aspekt på den Rawlska rättvisemodellen. Rawls förutsätter att alla val sker bakom en slöja av okunnighet, dvs att ingen vet om man kommer att leva som fattig eller rik, ensam eller i lyckligt familjeliv, handikappad eller frisk, i det tänkta samhället. Situationen liknar mycket den som vi skulle få om vi hade möjlighet att välja samhälle för våra ofödda barn, barnbarn, eller barnbarnsbarn. Vilket samhälle skulle jag själv önska åt mina barnbarnsbarn? Ja, inte skulle det vara Rawlskt i alla fall, däri ger jag Nordling fullkomligt rätt. Däremot skulle det kanske inte vara helt fel att önska dem möjligheten att själva få välja vilken samhällstyp de skulle få leva i, precis som personerna i Rawls tankeexperiment.

Det finns en viss skillnad vad beträffar rättvisan här. Å ena sidan så har vi de personer som i en andra generation antas befolka Rawls samhälle. De har inga möjligheter att välja något annat system än Rawls maximinprincip. Detta verkar inte särskilt rättvist med tanke på att det tycks strida mot vad folk uppfattar som rättvist. Men å andra sidan så har vi en situation innan Rawls samhälle har uppstått, då människorna tydligen har rätt att välja helt fritt. Om de i det läget sedan väljer att leva i det Rawlska samhället, ja, då är det kanske inte orimligt att betrakta samhället i fråga som rättvist.

Det verkar alltså som om vi måste göra en tyst förutsättning för att se det rawlska samhället som rättvist, nämligen att man haft möjligheten att själv välja det. Min gissning är i vart fall att mycket av den moraliska styrkan i Rawls argument emanerar från detta fria val.

I själva verket laborerar Nozick precis med denna tanke i bokens sista del, den som handlar om Utopia. Här tänks det rättighetsetiska samhället vara fullt genomfört. Ett sådant samhälle kommer, menar Nozick, att fungera som en plattform, eller en ram, för en hel rad av olika slags subsamhällen, där enskilda individer har den grundläggande rätten att välja i vilket samhällssystem man önskar leva. En del skulle kanske välja att leva i ett kommunistiskt samhälle framför ett kapitalistiskt. Ungefär som en del väljer att leva i kollektivistiska kibbutzer. Andra skulle kanske föredra rawlska samhällen med en maximinprincip för fördelningen av välfärden. Åter andra, kanske de flesta enligt Danne Nordling, skulle välja ett samhälle som blott garanterade ett existensminimum. Alla förslagen framstår som rättvisa under förutsättning att valet är fritt.

Så, varför inte köpa Nozicks vision först som sist? Naturligtvis kan inte företrädare för kommunism, för Rawls, eller för någon annan given rättviseprincip acceptera Nozicks frihetliga samhälle här, ty det skulle innebära att det uppstod samhällen som inte var "rättvisa" enligt den givna principen. Men samtidigt måste man fråga sig om detta är skäl nog för att förkasta Nozicks förslag att folk borde kunna få välja som de vill. Är inte det fria valet alltid en förutsättning för varje rättviseprincip?

Jag tror att så måste vara fallet. Det finns flera rättviseprinciper som var för sig kan verkar rimliga. I det läget vore det fel att påtvinga någon en enda princip som skall ha monopol. Människor är helt enkelt oense om vad som är rättvist, och det finns inga moralfilosofiskt hållbara sätt att avgöra vilken uppfattning som är bäst, vare sig med folkomröstningar eller genom att överlåta frågan till etiska experter.

Nu vill Danne Nordling emellertid argumentera för att Nozicks nyliberala ministat är förenligt med en stat som omfördelar för att kunna garantera ett existensminimum. Skälet är, menar han, att liksom en ministat har rätt att inneha ett monopol på rättsskipning och våldsanvändning, så skulle den ha rätt att preventivt skydda medborgarna mot eventuell kriminalitet från de fattigas sida genom att dels tvinga alla att obligatoriskt försäkra sig mot total ruin och dels att uttaxera medel för att garantera existensminimum för gravt handikappade och andra som helt saknar möjlighet till en sådan försäkring.

Till att börja med skulle jag vilja säga att systemet med personliga medborgarkonton torde vara klart överlägset alla nuvarande system, både ur effektivitets- och rättvisesynpunkt. Ett system med sjukvårdskonton finns genomfört sedan länge i Singapore, och det tycks lösa åtskilliga av de svårigheter som exempelvis det svenska, men även det amerikanska, systemet för med sig.

Dels medger dylika konton att patienten själv kan välja den försäkring som han eller hon vill ha, dels att mycken sjukvård kan köpas av privata utförare direkt över disk. Detta ökar drastiskt patientinflytandet över sjukvården. Visserligen är ett visst sparande obligatoriskt, men det är patienterna som förfogar över sjukvårdsanvändandet och medlen kan även gå i arv till nästa generation eller testamenteras bort till behövande. Att införa allmänna medborgarkonton innebär bara att man utvidgar systemet till fler områden såsom barnomsorg, skola, social- och arbetslöshetsförsäkring. De svenska systemen fungerar knappast som försäkringar, utan de höga skatterna och monopolen medför bara att undersåtarnas makt och inflytande förblir ytterst marginellt (låg grad av demokrati) vad gäller sådana saker.

Vidare står det helt klart att ett obligatorium för inbetalningar till de egna kontona, samt en låg beskattning för att klara av dem som hamnar utanför systemet tycks vara en mycket bra väg att närma sig ett liberalt samhälle. Om vi önskar införa en medborgerlig frihet i landet och äntligen avveckla de många förtryckande socialistiska systemen så bör införandet av medborgarkonton stå högst på agendan.

Men till den mer rent akademiska frågan huruvida sådana konton verkligen skulle vara förenliga med en nozickiansk ministat så är jag tveksam. De flesta av oss kan utan vidare gå med på att det är moraliskt rätt och riktigt att se till att folk försäkrar sig och att de medellösa får del i den trygghet detta innebär. Men det är en helt annan sak att därtill anse att detta bör få åstadkommas genom statligt tvång. Tvånget riskerar, som vi sett, att underminera rättvisan i systemet, och det innebär att man använder en del människor som enbart medel för att nå något som andra anser vara gott.

Frågan blir då om systemet med ett statligt garanterat existensminimum kan göras förenligt med en ministat som genom frivilliga överlåtelser har rätten att skydda medborgarnas naturliga rättigheter. Nozick menar att en ministat har rätt att skydda sina medborgares rättigheter genom att se till att de inte mot sin vilja utsätts för privat våld och privata domstolar. Men han hävdar inte att de som på så sätt fråntas rätten att själva döma och utmäta straff bland medborgarna dessutom måste bidra till finansieringen av ministaten. Tvärtom så menar han att de som vill leva utanför staten bör kompenseras genom att erbjudas statligt rättsskydd visavi medborgarna. Dvs, ministaten påtar sig ett visst skyddsansvar för den anarkistiske individualisten mot att denne tvingas avstå från delar av sin rätt till självförsvar. Något mer har inte ministaten rätt att göra.

Anta nu att en del medborgare vill åstadkomma en garanti för existensminimum eftersom de annars känner sig otrygga p.g.a risk för ökad kriminalitet. Men antag även att en del andra medborgare samt anarkistiska individualister inte är intresserade. Vilka etiskt motiverbara möjligheter har då förespråkarna för ett garanterat existensminimum att med statens hjälp genomdriva sin vilja? Kan den tvinga alla att försäkra sig, och tvinga alla att betala skatt för att finansiera dem som själva inte har råd? Knappast. Ministaten har endast rätt att döma och bestraffa dem som begår brott.

Men det är inget brott att inte försäkra sig, eller att inte betala den medellöse grannens försäkring. Så länge en person låter bli att mörda, bestjäla eller hota andra så bör staten lämna denne ifred. Och om staten mot förmodan skulle frånta oskyldiga människor denna rätt att få vara ifred, så torde det bli tal om kompensationer snarare än om skatter.

Nej, den bästa garantin som vi som tycker att alla bör ha ett skyddsnät kan skaffa oss är att åstadkomma sådana på frivillig väg. Visst kan det låta bekvämt att slippa undan detta personliga ansvar genom att helt enkelt tvinga folk att försäkra sig själva och genom att tvinga alla att betala en skatt, men riktigt etiskt rätt är det inte. Och visst finns det free-rider problem, men det gör det å andra sidan även med alla kända obligatoriska och skattefinansierade försäkringssystem.

Ingemar Nordin

Se även Två teorier om rättvisa av Danne Nordling, Skatter & Välfärd 2/98

Kommentar till Nordin från Danne Nordling: Rättigheten att skydda vår integritet, Skatter & Välfärd 3/98

Årsinnehåll 1998 för Skatter & Välfärd

Danne Nordling