Rawls för nybörjare:

Hur ska levnadsstandarden vara fördelad i ett verkligt rättvist samhälle? Ska alla ha det lika bra? (eller ska vi säga lika dåligt?) Eller ska alla ha lika chanser att "söka lyckan" så att de kan bli mycket rika om de lyckas ?

Konkret kan vi som exempel peka på å ena sidan ett utjämnat samhälle där alla har varsin cykel och svartvit TV. Ingen får personligen ha egen bil och färg-TV har ingen lyckats uppfinna. Alla är ganska fattiga och ingen har det ekonomiskt bättre än någon annan. Skatten är nämligen 100 procent på all inkomst över genomsnittet. Polisen jagar effektivt skattefuskare med hårda straff.

Å andra sidan kan vi tänka oss ett samhälle med mycket låga skatter som nästan enbart används för att skydda medborgarna från rån, stöld, bedrägeri och andra brott samt ge sydd mot invasion från utlandet. Den som föds med anlag för skådespelartalang, musikalitet, bollsinne, företagsamhet eller intelligens etc kan tjäna mycket pengar därför att skatten tar så litet av inkomsterna. Tänk på en framgångsrik popgrupp eller tennisstjärna. Om många kan tjäna en hel del pengar blir samhället totalt sett naturligtvis också rikt. Men…

Eftersom naturgivna talanger är ojämnt fördelade redan vid födseln kan man antingen bli tennisproffs, filmstjärna, popartist, storföretagare eller också kan man bli snabbköpskassörska, taxichaufför eller städare med ganska låga lön. Några klarar inte något arbete alls. De måste lita på andras välgörenhet eftersom det inte finns några skattefinansierade socialbidrag i ett sådant samhälle. Vad man blir beror mycket på vilka egenskaper man föds med.

Många har bil i detta rika samhälle. Men en del kör omkring i Porsche och Mercedes medan andra får hålla tillgodo med en gammal Volvo. Några har bara råd med cykel och de utslagna har inget fordon alls. De flesta har det bättre än i det förut nämnda jämlika men fattiga samhället. Men några har det sämre.

Hur ska vi välja välståndsfördelning om vi kan påverka hur samhället ska se ut? Det är detta problem som den berömde filosofen John Rawls (uttalas rå´ls) vid universitetet i Harvard, USA behandlar i sin bok A Theory of Justice, som utkom 1971. ("En teori om rättvisa" på svenska, översatt 1999.)

Om vi bara skulle fråga människor i dagens samhälle är risken stor att socialfallen väljer mer pengar åt sig själva och högre skatter för de rika. På samma sätt riskerar vi att popstjärnor och storföretagare väljer lägre skatter för de rika och högre skatter för nästan alla andra. Det går inte att få någon praktisk enighet i denna fördelningsfråga om alla bara tar parti för sig själva.

Rawls tar i detta läge till sin hjälp ett konstgrepp som han kallar okunnighetens slöja. Människorna ska utforma ett samhälle i en ursprungsposition där de inte vet vilka egenskaper de kommer att ha i sitt framtida liv. De vet inte om de kommer att bli fysiskt starka, få fördelaktigt utseende eller bollsinne eller om de blir musikaliska, intelligenta, företagsamma eller kreativa. De vet inte heller om de blir oföretagsamma, fantasilösa, rigida, negativa och lätta att fresta med ytliga njutningar och stundens nöjen.

Hur ska man välja i en sådan situation? Rawls antar att man kan tänka över saken ordentligt på ett förnuftigt sätt. Han antar också att man strävar efter att få det så bra som möjligt i sitt framtida liv. Det betyder att ingen antas se det som en plikt att offra sig osjälviskt för att andra ska få det bättre. Inte heller antas man välja med avundsjuka och missunnsamhet som syfte (dvs att andra ska få det sämre).

Tidigare var det många tänkare som menade att man borde ha ett samhälle där alla hade precis samma levnadsstandard (de byggde sin uppfattning på den s k utilitarismen eller nyttomoralen). Skatten skulle vara 100 procent på löner över genomsnittet och pengarna skulle ges till dem som låg under snittet så att de fick det lika bra som Medelsvensson. - Men Rawls pekar på att om alla kan få det bättre genom att man tillåter vissa skillnader i levnadsstandard, bör man inte välja ett utjämnat samhälle.

Rawls argument för viss ojämlikhet är följande: Om människor som verkligen kan tjäna pengar också får behålla en mindre del av dessa så kommer fler att vilja jobba hårt än om man inte får behålla något alls av en extra ansträngning. Inkomstskillnader ökar alltså produktionen vilket alla tjänar på.

Detta betyder dock inte att Rawls rekommenderar att vi skulle välja det andra, tidigare nämnda, samhället där det inte finns just några skatter alls. Visserligen är det ganska sannolikt att en enskild individ bakom okunnighetens slöja får det mycket bättre om han eller hon väljer ett samhälle som totalt ger maximal produktion. Men det finns en viss risk att man ska höra till de verkligt dåligt ställda (fattiga). Då kan man få det så dåligt att man måste lita till andra människors eventuella välvilja och hjälpsamhet för att överleva. Den risken är central för Rawls teori.

I detta läge hävdar Rawls att normalt försiktiga människor kommer att följa en mer besinningsfull strategi när man ska besluta om vilket samhälle man ska välja. Man måste tänka på att det kan gå riktigt på tok för en själv. Då ska man se till att man inte bor i ett samhälle där man kanske måste tigga för att inte gå under. Istället säger Rawls att man ska välja det samhälle där det sämsta utfallet är så bra som det bara är möjligt. Om man råkar ha otur och kommer att höra till dem som inte kan jobba ihop till en inkomst som man kan klara sig på, är det bäst att leva i ett samhälle som ger ett maximalt bidrag i detta läge. Man ska tillämpa en strategi som Rawls kallar "maximin". Den betyder att det är bäst att välja ett samhälle sim ger maximal minimi-inkomst.

Med Rawls maximin-princip får de sämst ställda det ändå så bra som möjligt. De rika får betala höga skatter för att de fattiga ska få högsta möjliga levnadsstandard genom bidrag och offentliga förmåner. Men skatterna får inte bli så höga att det börjar gå utför med bidrag och förmåner till de fattiga. Total inkomstutjämning är därför utesluten eftersom den gör samhället fattigt.

Rawls tänker sig att man i huvudsak ska ha proportionella skatter. De kan gärna belasta medborgarnas utgifter (som t ex moms) eftersom det är en pålaga på uttag från det gemensamma lagret och inte på hur mycket man bidrar med (inkomster kan antas vara en "rättvis ersättning för produktivt arbete" antyder Rawls).

De sämst ställda ska få tillgång till omfattande förmåner från den offentliga sektorn, familjebidrag och arbetslöshetsersättning. I slutändan tänker sig Rawls ett inkomstprövat, allmänt folkbidrag i form av sk "negativ inkomstskatt". Genom att den vanliga skatten tas ut osynligt på priserna (moms) kan rejäla bidrag ges till låginkomsttagarna utan att marginaleffekterna blir så höga att det inte lönar sig att arbeta. I Sverige går inte detta eftersom vi också tar ut hög skatt på arbete i form av arbetsgivaravgifter och inkomstskatter som används till sociala förmåner för medelklassen. (Ett bidrag som trappas ned med en tredjedel av extra inkomster skulle ge över 70 procents marginaleffekt i Sverige.)

Slutresultatet har Rawls själv inte beskrivit särskilt konkret. Man kan fråga sig om han menar att hans omfördelning skulle räcka exempelvis till en begagnad bil åt de minst gynnade i dagens samhälle? I Sverige ligger socialbidragsnivån för ensamstående i Stockholm på 75 procent av medianinkomsten. Men det räcker inte till någon bil - bara till ett månadskort i kollektivtrafiken.

Överföringarna till de sämst ställda skulle behöva göras ännu större än vad de är i Sverige för att maximin verkligen skulle uppnås. Är då detta rimligt? Det finns mycket som tyder på att människrna i ursprungspositionen inte skulle välja maximin. De skulle nöja sig med att en garanti om grundtrygghet i det fall de skulle ha svårt att klara sig själva. En revidering av Rawls teori på denna punkt skulle ge mycket lägre skatter som resultat. Dessutom skulle produktionen bli avsevärt större enligt Rawls egen teori.

Mer om Rawls´ teori

Danne Nordling