Danne Nordling:

Ett samhälle där kollektiva nyttigheter är okollektiva

Försvaret är konventionellt sett grundläggande för alla samhällsbildningar. Ett auktoritärt styre har historiskt sett alltid tagit kontrollen över försvaret. Av historiska skäl har vassallsystemet präglat vissa epoker. Detta har lett till rövarbaroner och osäkerhet för medborgarna i gemen. Ett stärkande av centralmakten och en (demokratisk) kontroll av denna har därför varit motiverad för individernas personliga säkerhets skull.

Orsaken till utvecklandet av en stark samhällsmakt som ofta kontrolleras av en liten klick för exploatering av den stora massan är försvarstjänsternas karaktär av kollektiv nyttighet*. Detta har öppnat för att även icke-kollektiva nyttigheter – såsom ett socialt skydd vid konjunktursvängningar eller optioner för sjukvård vid olyckor och sjukdomar – skall finansieras med tvång. Här är det både fråga om logiska och ologiska pragmatiska motiveringar för statsmaktens finansiering. Något moraliskt inslag i motiveringarna finns inte.

Det är först när hjälpandet av de fattiga inte motiveras pragmatiskt (”i brist på fungerande försäkringar måste staten träda in”) som olika moraliska principer kan göra sig gällande. Någon hållbar sådan princip för att motivera tvång förefaller emellertid inte finnas utom i det fall man frivilligt träffat avtal om att ge bistånd till obemedlade.

Att gemensamma beslut inte har något moraliskt egenvärde kan illustreras med ett tankeexperiment där vi antar att de kollektiva nyttigheterna i en idealvärld är okollektiva (har egenskaperna exkluderbarhet och rivalitet). Någon finansiering i form av tvångskontributioner är då obehövlig. Skyddet mot rövarband skulle alltså kunna köpas på marknaden av en producent som inte själv hade några ambitioner att bli ”rövare”. Ingångna avtal skulle tolkas vid tvister mot en avgift och därefter skulle tolkningen effektueras. Någon centralmakt för att skydda säkerheten mot våld skulle inte behöva finnas.

Därmed skulle inte heller frågan uppkomma huruvida staten skall ingripa med socialt skydd mot fattigdom eller med sjukvård vid behov. Analogin med skyddet mot våld skulle sakna förebild. En samfällighet skulle alltså endast behöva bildas för att handha dessa uppgifter först när det gamla bondesamhällets institutioner inte längre förmådde hantera dessa problem. Troligast är att det skulle handla om små försäkringskassor och yrkessammanslutningar för att sörja för mindre bemedlade medlemmar – inte om den stora staten. I den mån explicita och implicita försäkringskontrakt inte var tillräckliga skulle försörjningen av de mindre bemedlade leda till ett moraliskt problem: hur stor välgörenhet bör var och en bidra med och kan tillräckligt mycket uppbådas för att täcka kostnaderna? Detta kan i sin tur leda till att en mer övergripande samhällsförsäkring utvecklades med en överenskommelse av den typ som Rawls har diskuterat (inte nödvändigtvis på hans höga nivå dock).

De kollektiva nyttigheternas faktiska natur har uppenbarligen medfört att frihetsbegreppet fått en pragmatisk och icke-principiell behandling under det moderna samhällets uppbyggnadsfas. Frihetsfrågan har enbart kommit att handla om ekonomisk frihet för näringslivet och inte frihet för individerna, utom när man av propagandistiska skäl likställt denna med nationell självständighet (suveränitet) eller med den politiska frihetens delkomponenter (mötesfrihet, yttrandefrihet etc).

Länge befrämjades denna historicistiska och pragmatiska syn på socialstatens legitimering av den moderna filosofins ovillighet att diskutera principiella frågor. Hela den politiska filosofin som vi idag känner den lamslogs under en stor del av 1900-talet av den meta-etiska teori som i Sverige kallas ’värdenihilism’ och internationellt ’emotivism’. Först med Rawls´ och Nozicks arbeten började den politiska filosofin uppleva en renässans som sedan förstärktes av marxismens sammanbrott.

Danne Nordling

Dec 2004

*Kollektiva nyttigheter: introduktion S&V 2/97, utförlig genomgång S&V 4/99

Danne Nordling