Recension i Sunt Förnuft 2/97 (scannad)
Skatterättvisa av Åsa Gunnarsson (doktorsavhandling)
Systemtänkare förordar nu proportionella skatter
|
MAJORITETEN AV DAGENS skatte- teoretiker och skattesystem-tänkare i världen förordar en proportionell framfbr en progressiv beskattning. Det menar Åsa Gunnarsson, verksam vid institutionen vid Umeå universitet, i sin doktorsavhandling i juridik, med titeln Skatterättvisa (Iustus Förlag, 319 sidor) [1995]. Åsa Gunnarsson genomför i den mycket intressanta avhandlingen en kritisk, rättsteoretisk studie av en rad olika beskattningsprinciper och hur dessa rätt- fardigas. Utgångspunkten ar att det råder consensus om beskattningens omfattning och problemet är då att hitta en princip för hur detta skatteuttag ska fördelas mellan de olika skattskyldiga medborgarna. I den skatteteoretiska diskussionen under de senaste 100 åren kan man urskilja tre huvudriktlinjer f6r rättviseteorierna: 1) Skattemas negativa nytta ska fördelas rättvist. 2) Skatterna tas ut där det går oavsett den uppkommande negativa nyttan. 3) Skatterna tas ut för att uppnå "social rättvisa", oavsett både förmåga och traditionell skatterättvisa. En fjärde princip framskymtar bakom författarens
slutsats att ädla rättviseprin- ciper
när allt kommer omkring kanske används som "fasadlegitimation" för
icke öppet redovisade syften. Inom rättviseeteoriernas
första huvudgrupp finns den kvali- ficerade vetenskapliga
diskus- sionen som traditionellt stått mellan
ekvivalensteorin och offerteorin.Bland ekvi- valensteorierna förtjännar Wicksells (1851,-1926)
intresseprincip- om prestation och motprestation att
nämnas. Teorin vidareutvecklades
av Erik Lindahl (1891-1960), som slog fast att den eventuella ytterli- |
|
gare
skatt varje medborgare kunde avkrävas inte fick överstiga hans eller hennes
uppskattade marginella nytta av statsut- gifterna,
vilka förutsattes enbart vara av ko.llektiv natur
(försvar, rättsväsende, för- valtning etc). Proportionell skatt blev då lösningen. Mot ekvivalensteorierna ställdes tanken
att skatten skulle innebära ett lika stort (absolut eller relativt) offer för
varje med borgare. Även den mer utilitaristiskt influerade minsta-offer-principen leder till progressiv skatt. I
detta fall tänkte man sig att totalsumman av skattelidandet
för hela kollektivet skulle minimeras. Ett mycket stort lidande för några få
kan vara bättre än ett obetydligt lidande för väldigt många, vilket
illustrerar utilitarismens tvivelaktiga etiska utgångspunkt. Men orsaken till offerteorins
övergivande är att den bygger på en föråldrad vetenskapssyn där man tror att gränsnyttekurvor för inkomsten går att fastställa, och
att den förlöper likformigt for alla individer. Detta är teoretiska
spekulationer och kan därför inte accepteras inom det rättsvetenskapliga
området. Samma sak gäller skatteförmigeprincipen
som motivering för vertikal rättvisa (mellan hög- och låginkomsttagare).
Däremot har inte förmågeteorin övergivits när det
gäller horisontell rättvisa - lika ska beskattas lika. Här kan hänsyn också
tas till.försörjningsbörda. Uttaget av dagens förmagenhetsskatt är däremot inte konsekvent i
förhållande till förmågeprincipen. I
och med övergivandet av den socialistiska världsbilden med klasskamp för
social rättvisa, torde inte någon på allvar hävda att den tredje gruppen
teorier är aktuell. Länge kallades teorin på detta område eufemistiskt "den socialpolitiska
beskattningsprincipen". Illavarsiande är daremot att många i dagens allmänna skattedebat.t
anser att skatteördeningen kan bestämmas helt utan
principer |