Nyliberalen 1/2005
2004-12-29
Vänsterliberalismens frihet är socialstaten
I en liten skrift från Bertil Ohlin-institutet (nr 5, nov-04) framlägger Ulf Öfverberg på TCO (tidigare folkpartistisk ledarskribent) en del av den egalitära liberalismens principer i polemik mot libertarianismen och som ett inlägg mot folkpartiets ”högervridning”. Skriften är betitlad Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster och tar upp en historisk bakgrund till det socialliberala frihetsbegreppet samt varför man inte kan ha några som helst anspråk på hela sin bruttoinkomst.
Författaren hänvisar till att han bygger sina resonemang på den amerikanske filosofen Ronald Dworkin men någon närmare utläggning av dennes egalitära liberalism inrymmer skriften inte. Slutsatsen är emellertid densamma: Det är bara moraliskt förtjänta inkomster som får behållas. ”Rikedom som är oförtjänt, det vill säga som beror på slumpen, det genetiska lotteriet, social miljö och annat som individen själv inte har påverkat, är det moraliskt rätt att beskatta.”.
Öfverberg börjar sin framställning med att redogöra för det liberala frihetsbegreppets historiska bakgrund och framhåller härvid en aning självrättfärdigt att libertarianismens frihetsbegrepp är ohistoriskt och därmed felaktigt. Denna kritiska syn håller inte. Man kan lika gärna säga att det socialliberala frihetsbegreppet är historicistiskt och tidsbundet istället för att, som vore önskvärt, vara moraliskt-principiellt.
Den socialliberala friheten är historiskt sett enligt författaren en gren av säkerheten såsom Bentham menade. Rövarbaronernas säkerhet måste minskas, deras borgar rivas, för att gemene man skall få ökad säkerhet. Denna omfördelning av säkerheten är central för socialliberalismen och medger en glidning mot den sociala välfärden som författaren inte är sen att utnyttja. Omfördelning med hjälp av skatter för att ge säkerhet vid konjunktursvängningar, sjukdomar och sociala problem är bara en annan aspekt av säkerheten. Den socialliberala ideologin uppvisar en ”häpnadsväckande” kontinuitet, enligt författaren. Han är inte ensam om att se frihet som säkerhet, men frågan är om denna tolkning har relevans i modern tid. Montesquieu anmärker förvisso att säkerheten inte bara hotas av rövarbaroner och inbördeskrig utan också av fluktuationer på marknaden. Samtidigt har han en pragmatisk syn på varför man bör hjälpa de fattiga och menar att härigenom undviker man revolter och oroligheter förutom onödigt lidande.
Förvisso har en hel del liberala auktoriteter m fl ansett det tillrådligt för staten att hjälpa de fattiga såsom Hobbes, Locke, Mill och von Hayek, men karaktäristiskt för dem är ändå att denna ståndpunkt inte bygger på moralfilosofisk grund utan snarare är en anpassning till gängse uppfattningar. Även Öfverberg tar till pragmatiska argument när han driver tesen att friheten ”i praktisk mening” inte kan existera utan beskattning. Men också libertarianer medger att minimal-statens institutioner måste finansieras med skatter om det inte kan ordnas på annat sätt, samtidigt som det moraliska anspråket på en maximal del av bruttoinkomsten kvarstår. Författarens hänvisning till att ”vardags-libertarianismen” (”everyday libertarianism” enligt Murphy och Nagel) skulle bygga på felaktiga premisser går ut på samma sak. Vanligt folks motstånd mot skatter riktar sig rimligen inte mot minimalskatterna. Den mångordiga argumentationen mot anarkismen i skriften slår därför in öppna dörrar. Det finns faktiskt ett mellanläge mellan anarkism utan skatter och högskattesamhällets stora socialstat.
Ett kort tankeexperiment kan illustrera den triviala naturen i att motivera socialstaten med hänvisning till individernas säkerhet. Denna motivering bygger på en sammanblandning av kollektiva och individuella nyttigheter. Säkerhet i form av garantier för att slippa våld och tvång så långt möjligt kan av praktiska skäl bara produceras någorlunda effektivt som en kollektiv nyttighet (karaktäriseras av icke-exkluderbarhet och icke-rivalitet). Därför krävs kollektiv finansiering – vanligtvis tvångskontributioner (skatter). Om säkerhet mot våld skulle ha kunnat produceras som en individuell nyttighet där var och en måste betala för att få tjänsten (ingen ”gratisåkning” möjlig) skulle någon stark stat med politisk makt över en rad andra aktiviteter inte ha uppkommit så lätt. Analogin med den sociala säkerheten vid konjunktursvängningar och sjukdomar hade då saknat förebild. Öfverberg är helt enkelt okunnig om de kollektiva varornas natur, precis som de vänsterliberala tänkarna var på 1800-talet.
Det förefaller alltså som om den vänsterliberala legitimeringen av socialstaten med höga skatter bygger på ett historicistiskt tankefel i form av en oriktig analogi mellan skyddet mot våld och skyddet mot sociala problem. Ännu mer pragmatisk, men inte ologisk, blir författaren när han hänvisar till hotet från socialismens och kommunismens krav på gemensamt ägande som motiv för statlig välfärd och progressiva skatter.
Öfverbergs andra linje för att legitimera socialstaten är visserligen principiell men ändå förvånansvärt bristfällig – trots att hela skriften fått sin titel härifrån. Han utgår från den kantianska tesen att varje människa skall behandlas som ett mål i sig och inte som ett medel för andra och annat. Härav följer att alla skall behandlas (av staten) med samma hänsyn och respekt. Hur detta resulterar i att vissa skall tvingas arbeta en stor del av tiden åt kollektivet (åt andra) därför att deras produktionsförmåga inte är ”moraliskt förtjänt” förklarar Öfverberg inte. Andra vänsterliberaler brukar åtminstone hänvisa till ”moralisk intuition” men avstå från att anföra logiska bevis.
Eftersom vänsterliberalismen under lång tid varit influerad av utilitarismen där jämlik behandling från statens sida inte är något värde och där vissa har en plikt att bli medel för andra, hade det också varit intressant att få veta hur dagens vänsterliberaler motiverar sitt övergivande av nyttomoralen. Liberalism som jämlikhet borde inte kunna lanseras utan att utilitarismen explicit avvisas.
Paradoxalt nog skulle Ulf Öfverbergs ansats om liberalism som statens jämlika behandling av alla medborgare kunna leda till rakt motsatt slutsats än den tes, baserad på materiell utjämning, som han driver i skriften. Om man tar ”lika hänsyn och respekt” på allvar finns det inte utrymme för progressiva skatter eller ens omfördelande offentliga utgifter. Naturligtvis finns det heller inga möjligheter till statliga privilegier för vissa. Utan dessa incitament att skattevägen skaffa sig förmåner på andras bekostnad (rent-seeking) skulle den offentliga sektorn sannolikt bli ganska liten. Och kanske även långtgående paternalistiska regleringar skulle försvinna. Utan statlig sjukvård skulle exempelvis bilbältestvånget bli en fråga om hur man kunde skaffa sig lägre försäkringspremier.
Slutligen är det alltid lika förvånande att personer som kallar sig liberaler och säger sig vara för frihet inte tycks se problemet för friheten med den materiella utjämningsvision som de förfäktar. De kräver att långtgående omfördelningar genomförs, vilket rimligtvis måste ske med tvång. Ett sådant omfördelningstvång borde strida mot varje anständig tolkning av begreppet liberalism. Då borde Ulf Öfverberg och andra åtminstone ge någon sorts förklaring till hur denna motsättning skall hanteras. Nu får läsaren enbart intrycket av att författaren lider av djup aningslöshet.