Skatter & Välfärd 4/99

Lars Bergström tar upp flera olika invändningar mot min tes att man bakom "okunnighetens slöja" skulle välja en annan princip för inkomstfördelningen än hans egen skattekrävande maximinstprincip eller Rawls´ ännu något mera skattekrävande differensprincip. Invändningarna berör både huruvida det finns empiriskt stöd och teoretiskt stöd för min tes.

Jag kan tänka mig två former av empiriskt stöd för hur man skulle välja i den hypotetiska ursprungssituationen: experiment i liten skala samt uttalanden efter introspektion. Professor Bergström synes avvisa båda eftersom han menar att "detta kan inte gärna säga oss något om hur hypotetiska personer … skulle välja bakom okunnighetens slöja".

Detta är en långtgående metodologisk hållning. I brist på möjligheter att göra realistiska fullskaleexperiment har vetenskapen i bra mycket mer än hundra år använt sig av 'försökskaniner' i laboratoriemiljö. Resultaten av dessa experiment har sedan kunnat diskuteras med avseende på realismen i simuleringarna, relevansen i förutsättningarna och reliabiliteten i resultaten. Bergström utför ingenting av detta. Det finns anledning att i ett kommande nummer av Skatter & Välfärd återkomma till de empiriska experiment som faktiskt har gjorts och som synes ge avsevärt stöd åt min tes att man väljer ett säkerhetsgolv (exmin) snarare än maximinst.

När jag i likhet med många andra hävdar att Rawls tillskriver sina väljande personer ett "sinne för rättvisa" menar jag naturligtvis inte, som Bergström antyder, att de har vissa föreställningar om rättvisa. Det förefaller rimligt att tänka sig att man menar ungefär följande: Antag att någon försäkrat sig mot stöld. När man sedan blir bestulen skall man uppge åldern på de stulna objekten. Frestelsen är stor att hävda att tio år gamla saker nästan är nya. I brist på effektiv kontroll kanske många passar på att fuska. Men få skulle vara beredda att hävda att detta är 'rätt' . De vet mycket väl att de fuskar och skulle vara villiga att fördöma beteendet hos andra. Egentligen är de rentav missnöjda med att försäkringsbolaget visar sig vara så släpphänt. Om man inte har denna förmåga har man inget sinne för rättvisa.

Oavsett om jag kan uppbåda tillräckligt teoretiskt stöd eller ej för min tes tycker jag att vi kunde enas om att Rawls [1971] begått ett mer eller mindre allvarligt vetenskapligt misstag som inte diskuterat möjligheten att välja exmin mer än på en halv sida i sin bok. Ämnet är under alla omständigheter så intressant att det förtjänat en bättre behandling.

En avgörande teoretisk punkt för Bergström är huruvida de olika individerna kommer "att ha samma uppfattning om vad som är ett rimligt golv". Jag instämmer med att det verkar långtifrån självklart. Men är det nödvändigt? Antingen kan man komma överens om en nivå efter diskussioner i en mindre grupp (så skedde i de tidigare omnämnda experimenten) - eller också kan man ena sig om en beslutsregel för att fastställa den exakta nivån (t ex att man tar medianvärdet för alla framförda förslag). Som synes behöver jag inte alls "smuggla in min egen uppfattning" vid fastställandet av nivån för exmin.

Antag nu att vi kan slå fast att den fördelningsprincip som väljs är exmin, säger Bergström och frågar om vi då kan slå fast villkor (2) att situationen är sådan att ovidkommande och snedvridande skillnader mellan individer har eliminerats och att deras val därför är att anse som rättvist och rimligt? Även om det empiriskt sett är så att folk gör olika bedömningar av denna eliminering har detta föga relevans eftersom vi bakom okunnighetens slöja förutsätter att sådana snedvridningar inte föreligger. Vi kan inte sopa undan okunnighetens slöja när det passar för ett kritiskt argument.

Bergström konstruerar slutligen upp ett räkneexempel som åtminstone i sin ena del skall visa att fördelningsprincipen exmin ingalunda är den som rationella egenintresserade individer skulle välja. Istället skulle de välja maximinst. Återigen sopar Bergström undan okunnighetens slöja på ett helt otillåtet sätt. Hans räkneexempel förutsätter kunskap om sannolikheterna för olika utfall. Det strider mot Rawls´ förutsättningar om beslut under genuin osäkerhet. I brist på sådan kunskap kunde man approximera med lika sannolikheter. Detta synsätt ansluter närmast till Bergströms exempel (A) som mycket riktigt ger högst förväntat värde åt fördelningsprincipen exmin.

Om vi känner sannolikheten för att hamna i en viss inkomstgrupp (genom kunskap om dess storlek) kan vi konstruera helt tautologiska räkneexempel vilkas resultat blir triviala eftersom utfallet finns i förutsättningarna. Om några få av oss kan bli omåttligt rika medan 99 procent blir jämngrått fattiga väljer vi förvisso istället en fördelningsprincip som gör de 99 procenten smått välbeställda och de rika bara måttligt rika. Det förväntade värdet behöver inte ens vara högre för att vi skall välja så.

Det relevanta i Bergströms tänkta beslutssituation hade varit att ställa Rawls´ alternativ att maximera förväntat värde utan golv mot mellanalternativet med ett golv samt mot alternativet maximalt golv. I de tre alternativen faller samtidigt det bästa utfallet successivt på grund av den omfördelning som behövs. Dessutom är det rimligt att med Rawls anta att det förväntade värdet också sjunker på grund av omfördelningens inverkan på incitamentsstrukturen. Varför skulle då någon välja maximalt golv om det var ett trygghetsmotiv som var drivkraften? Att man inte helt skulle välja bort golvet är förståeligt trots att det förväntade värdet är större utan golv. Det är dumt att riskera 0 i utfall även om risken är ganska liten.

Skulle man, som Bergström, försöka sig på att spekulera i hur fördelningen av inkomsterna skulle bli i ett samhälle baserat på Rawls´ allmänna principer (före omfördelning) finns det ett näraliggande svar på frågan. Fördelningen skulle sannolikt närma sig Gauss´ klockkurva - en sk normalfördelning. Någon 75/25-fördelning är mycket osannolik.

Lars Bergströms sinnrika försök att kullkasta såväl det empiriska som det teoretiska stödet för min tes att folk väljer fördelningsprincipen exmin har knappast lyckats. Det stärker mig i min uppfattning att en ny princip för synen på den distributiva rättvisan borde etableras.

Danne Nordling, SBF

Referens: Rawls, John [1971]: A Theory of Justice