Skatter &Välfärd nr 1/1997
VAD BÖR DEN GODA STATEN GÖRA? - DISKURS MED BO ROTHSTEIN.
Staten bör tillhandahålla "grundläggande resurser" åt alla.
Dessa kan både vara kollektiva nyttigheter och individuella
välfärdstjänster (dock ej ATP). Omfördelande skatter är
inte säkert statens uppgift. Det menar Bo Rothstein, professor
i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, i nedanstående
meningsutbyte med Rolf Englund.
Professor Bo Rothstein har i sin bok, "Vad bör staten göra? - Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik" (SNS Förlag), i vårt land aktualiserat denna en av statsvetenskapens eviga och viktigaste frågor. Som han påpekar i sin inledning dominerades den klassiska statsvetenskapen av starkt laddade begrepp som "rättvisa", "nation", "rättigheter", "patriotism", "samhälle", "dygd" och "tyranni". Dessa begrepp har i stort sett försvunnit på senare tid och det är därför tacknämligt att Rothstein aktualiserar dessa frågor samtidigt som han försöker förklara "varför huvuddelen av medborgarna, trots att det inte ligger i deras omedelbara materiella egenintresse, likväl kan välja att stödja en generell framför en selektiv välfärdspolitik".
Han vill att staten skall stå neutral i värderingsfrågor. Staten skall inte vara paternalistisk.
- Bevisbördan bör ligga hos dem som önskar inta en maternalistisk position, de som vill använda statens tvångsmakt för att föreskriva medborgarna vissa livsprojekt.
Han har funnit att i de länder som inriktat sig på att hjälpa de s k verkligt behövande, dvs. "där man bokstavligen tar från de rika och ger till de fattiga", har systemet lägre reell omfördelningseffekt. Istället är det, hävdar Rothstein, de länder som tar från "alla" och ger till "alla" som har störst omfördelningseffekt.
Han hänvisar till Walter Korpi och Joakim Palme som har formulerat det sålunda: "Om vi skall ta från de rika för att ge åt de fattiga så släpper de rika helt enkelt inte ifrån sig särskilt stora belopp."
Men han besvarar knappast frågan om vad staten bör göra. Han anser till och med att idén, att det skulle gå att över tid och rum finna en enstaka formel för att karakterisera "kollektiva, geografiskt bestämda, beslutsordningar" (dvs. "Staten"), är enbart nonsens. Vilken karaktär en konkret statsbildning har varierar i tid och rum med de olika sociala krafter som dominerar den, anser han.
Naturligtvis är det så. Men bör det vara så? Har inte statsvetenskapen under årtusenden av tänkande kommit fram till mer om vad staten bör göra?
- Jag är rädd att Bo Rothsteins bok innehåller det mesta som statskunskapen har att säga i frågan om vad staten bör göra. Vi har allmänt varit försiktiga med att ta ställning till innehållet i politiken, utan i stället inriktat vår forskning på att beskriva och förklara hur maktutövningen faktiskt går till, dvs. politikens procedurer och processer, hälsar professor Olof Petersson, Uppsala universitet.
Staten bör behandla alla med lika omtanke och respekt Rothstein använder begreppet politisk rationalitet (reason), till skillnad från ekonomisk rationalitet, om att "efter övervägande och argumentation komma fram till ett slags konstitutionella lösningar som gör det möjligt för grupper och individer att med hänsynstagande till varandras olikheter likväl gemensamt finna lösningar på kollektiva problem (kurs här)". Man bör således skilja på gemensamma angelägenheter (försvar, domstolar, folkskola) och individuella nyttigheter, som barntillsyn, pensionsförsäkringar och högre utbildning.
Rothstein utgår från idén om att staten bör behandla medborgarna med "lika omtanke och respekt" och bör förse dem med "grundläggande resurser" för att de skall kunna göra autonoma val. Å ena sidan bör staten förse medborgarna med dessa resurser, å andra sidan "har staten inte (som i den svenska socialtjänstlagen) ett allomfattande ansvar för medborgarnas väl och ve. De resurser som inte definieras som grundläggande är i princip medborgarens egen huvudvärk".
"Vad som mera precist skall innefattas i begreppet grundläggande resurs är självklart en fråga som varierar över tid och med politisk ideologi och den kan därför inte till fullo besvaras utifrån den politiska filosofin. Rent allmänt kan sägas att vad som krävs är sådana resurser som gör det möjligt för medborgarna att uppträda som fria och jämbördiga i den politiska diskursen."
- Om riksdagen skulle besluta att ge alla barnfamiljer en segelbåt, skulle jag finna att det går utöver grundläggande resurser. Detsamma gäller ATP till skillnad från folkpension.
Staten bör inte kompensera en låg ambitionsnivå hos en individ
Startskottet för renässansen för den politiska filosofin kom med John Rawls bok "A Theory of Justice" år 1971 och den några år senare av Robert Nozick publicerade "Anarchy, State, and Utopia". Som Rothstein erinrar om bröt de med utilitarismens och värderelativismens dominans inom den politiska filosofin. Rawls kom fram till att de politiska friheterna bör vara maximalt jämlikt fördelade och att ojämlikhet vad gäller resurser bara kan accepteras i den utsträckning de sämst ställda får det bättre.
Vad bör staten göra, frågar Rothstein: "Hur långt bör kollektivets ansvar för den enskilde sträcka sig, och vad bör den enskildes eget ansvar vara, alldeles oberoende av hur han lever upp tlll att ta detta ansvar." Han anser det meningslöst att diskutera vad staten bör göra, frikopplat från vad den faktiskt kan kan göra:
- Det är högst olämpligt och oetiskt att enbart söka besvara frågan om vad staten kan göra utan att reflektera över om den också bör göra det. Hur kan vi utforma institutioner som befrämjar motiv som vi på normativa grunder anser antingen är goda i sig själva eller som leder till goda och rättvisa resultat?"
Redan de gamla grekerna tog upp frågan om vad staten bör göra och hur den bör vara organiserad för att göra dettta. Själva ordet republik (res publica på latin) betyder bokstavligen "det allmänna". Aristotoles, Platons elev och Alexander den Stores lärare, tog redan han ställning mot särintressena. I de enligt honom goda styrelseskicken - monarki, aristokrati och den goda demokratin (politeia) - styrdes landet för det allmänna bästa, medan i de dåliga styrelskeskicken - tyranni, oligarki och demokrati, de styrande hade sitt eget bästa för ögonen.
Rothstein skiljer mellan den sociala ojämlikhet som uppstår på grund av olikheter i vad som kan kallas grundläggande (medfödda) resurser och den som uppstår därför att olika individer medvetet väljer olika ambitionsnivåer, t.ex. själva försöker att anstränga sig olika mycket. Frågan är givetvis om det senare skall anses vara en medfödd resurs som staten bör kompensera de mindre lyckligt lottade för.
- Det skulle i så fall ta ifrån individerna deras ansvar för sina egna handlingar och skulle ställa den politiska demokratin i fråga, eftersom den måste bygga på att vi anser att medborgarna är kapabla att fatta välövervägda beslut och ta ansvar för sina handlingar. Om inte, faller som jag ser det idén om allmän och lika rösträtt.
Nyliberala projekt har havererat teoretiskt
Det är förvånande att Rothstein så lättvindigt försöker avfärda hela den nyliberala ansatsen med föjande ord:
"Det är idag svårt att finna renodlade försvarare av denna ståndpunkt eftersom den monterat in i sig själv ett i grunden olösligt dilemma. Om nu staten skall försvara äganderätten, och bara detta, så kan den självklart inte göra det gratis. Polis, domstolar, professurer i straff-, process- och civilrätt, kronofogdar, fängelser, stridsvagnsförband (och andra mera drakoniska korrektions- och försvarsåtgärder) är ingalunda kostnadsfria verksamheter. Därför måste även en minimal stat, som bara ägnar sig åt att försvara äganderätten, själv bryta mot denna, därför att det alltid kommer att finnas fripassagerare som vill ha sin egendom skyddad men som vägrar att solidariskt betala kostnaderna för detta. Att ta sig ur denna logiska labyrint har visat sig omöjligt och det nyliberala projektet har därför havererat teoretiskt."
Som Danne Nordling påpekade i sin recension (Sunt Förnuft nr 8/1995) är det tydligen, enligt professor Rothstein, ingen skillnad mellan det tvång som behövs för att vi skall betala för att slippa bli nedskjutna på Stureplan och tvånget att betala för till exempel kommunala golfbanor och slalombackar. Accepterar vi att avstå från en liten del av våra inkomster för att rädda liv och egendom mot yttre och inre hot skulle vi ha moraliskt accepterat att avstå från all äganderätt och vi skulle, om riksdagen så beslöt, foga oss i att endast få litet fickpengar varje månad.
Detta resonemang bygger på tanken att det är nödvändigt att acceptera så mycket tvång att försvar och polis kan finansieras. Mindre tvång än så går inte att uppnå eftersom vi då får finna oss i att maffiaorganisationer eller främmande makter i stället utövar mycket mera tvång. Skattefinansierade golfbanor är däremot inte nödvändiga för statens existens och måste väl motiveras på något annat sätt?
Bo Rothstein: Golfbanor kan rimligen inte räknas som en "grundläggande resurs", det kan däremot en rättsstat och stora delar av välfärdsstaten. Om du inte kan agera(på marknaden eller i politiken) pga av brist på rättsstatligt skydd eller brist på sjukvård så är det samma brist på grundläggande resurser.
Lika skatt i kronor kan hävdas vara rättvist
För en libertarian är det naturligtvis obegripligt hur ett folk kan acceptera en skattenivå på 57 procent av BNP. Det uppenbara svaret på frågan är, enligt Rothstein, att "acceptansen för detta är beroende av om man anser att värdet på det man får tillbaka står i rimlig proportion till vad man betalar i skatt". Han gör därvid ett nyttigt påpekande när han visar det självklara; att 50 procent av 300 000 kr är mer än 50 procent av 150 000 kr.
Man har på många håll hävdat att eftersom bidrag och service i princip tilldelas lika för alla och eftersom skattesystemet är i huvudsak proportionellt, så sker det ingen reell omfördelning mellan olika inkomstgrupper. Men Rothstein visar att redan ett proportionellt skattesystem leder till en dramatisk minskning av ojämlikheten, detta utan något försök att direkt rikta bidrag och service till de, som det brukar heta, mest behövande. Vad många forskare har missat är att man betalar olika mycket rent nominellt även om skattesatsen är procentuellt sett lika. Att en del filosofer och historiker gör ett sådant misstag är märkligt, men att även ekonomer av facket gör det är mera anmärkningsvärt, påpekar Rothstein.
Rothstein, som utgår från idén om att staten bör behandla medborgarna med "lika omtanke och respekt", borde utförligare ha behandlat välfärdsstatens andra sida - skatterna. Bland de villkor som måste vara uppfyllda för medborgarnas villkorade samtycke för välfärdsstaten hör enligt Rothstein en rättvis fördelning av bördorna (dvs om folket tycker det är rättvist). Men vad anser filosofer och statsvetarna vara rättvisa skatter? Rothstein kan inte mena att allt en styrande folkmajoriteten anser rättvist också är rättvist i filosofisk mening? Makt är inte rätt. Inte ens om makten ligger i majoritetens händer. Om staten bör behandla medborgarna med "lika omtanke och respekt" hur skall man då motivera att vissa, ytterst med hot om att kronofogden annars tar deras hem ifrån dem, skall tvingas att betala mer i skatt än andra? Hur skall man motivera att vissa via sin kommunalskatt skall betala flera kronor för skolor och sjukvård än andra?
Bo Rothstein: Det är ingalunda självklart att detta följer av principen om lika omtanke och respekt. Man kan hävda att bördorna fördelas rättvist om alla betalar samma andel av sin inkomst för dessa förmåner. Man kan också hävda att det är rättvist att alla betalar lika mycket i kronor.
I Rothsteins bok letar man förgäves efter någon referens till den svenska nationalekonomen Knut Wicksell, vars bok "En ny princip för en rättvis beskattning" nått internationell ryktbarhet.
Bo Rothstein: Wicksells bok skrevs i en fördemokratisk tid. Det han vände sig mot var att de rika vältrade över skattebördan på de fattiga. Det har nutida ekonomer vänt på som argument för att de fattiga inte får vältra över skatterna på de rika.
Rolf Englund
Se även ingående artikel om kollektiva nyttigheter i S&V 4/99 samt översikt om egalitär liberalism i NL 3/04