Högskattestatens framtid

Mycket talar för att högskattestatens era snart är till ända. Sverige som sedan 1960-talet gått i spetsen bland högskattestaterna kan därför tänkas vara också det land som först påbörjar reträtten från högskattesamhället. Att höga skatter inte hör framtiden till kan tänkas bero på flera olika faktorer:
        1. Det ekonomiskt nödvändiga. Globaliseringen ökar skattekonkurrensen och det blir helt enkelt nödvändigt att sänka skatterna eftersom det alltid finns vissa länder som annars skulle tjäna oproportionellt mycket på låga skatter. Dessa länder går i det långa loppet inte att kontrollera och förmå att höja sina skatter.
        2. Det ekonomiskt önskvärda. Höga skattesatser och seriebeskattning med hög skatt som resultat har rimligtvis negativa effekter på det ekonomiska livet med sämre levnadsstandard för alla som följd. Tjänstesamhället är också mycket mera känsligt för höga skatter än det gamla industrisamhället som fungerade hyggligt eftersom det inte går att bygga sin egen bil i källaren.
        3. Det socialt önskvärda. Att tvinga på folk enhetslösningar via allt högre skatter är en otidsenlig lösning på vad som till stora delar är ett ganska trivialt produktionsproblem. Den offentliga sektorns ursprungliga speciella natur att producera oundgängliga kollektiva nyttigheter utgör numera bara en liten del av statens anspråk.
        4. Det moraliskt önskvärda. Skatter bygger på tvång. Det kan bara moraliskt rättfärdigas om det inte förefaller att finnas några andra sätt att lösa problem som de flesta är överens om att är angelägna att åtgärda. Ett ekonomiskt utvecklat samhälle borde rimligtvis ha en mindre andel sådana problem och dessutom bättre administrativa möjligheter att lösa dem med datoriserad försäkringsteknik och innovationer som välfärdskonton som inte bygger på tvång.

Utvecklingen bort från högskattestaten

I Sverige utgör den progressiva inkomstskatten en symbol för det traditionalistiska skattetänkandet. En radikal förändring av skattesverige inleddes med "Århundradets skattereform" där progressiviteten i skattesystemet minskade - framförallt genom att marginalskatten sänktes. Ytterligare steg blir nödvändiga genom skattekonkurrensen med utlandet. Det gäller också kapitalinkomstskatten och förmögenhetsskatten samt dubbelbeskattningen av företagens vinster.

Karaktäristiskt för dessa förändringar i Sverige är emellertid att de inte skett eller kommer att ske för att de i sig är önskvärda utan för att de på olika sätt uppfattas som ofrånkomliga. På samma sätt förhåller det sig med de offentliga utgifterna. Det är förvisso önskvärt att hålla igen på utgifterna och se till att verksamheten bedrivs på ett effektivt sätt. Men så länge det finns pengar bryr sig den offentliga förvaltningen föga om ekonomin. Det är först när ett underskott uppträder som mera hårdföra åtgärder kan motiveras och genomföras. Någon bra beredskap finns då ofta inte vilket ger upphov till stora effektivitetsförluster vid de ofrånkomliga nedskärningarna.

Vad som behövs i Sverige är en seriös debatt om punkterna 2 - 4. Att skatter har negativa effekter på välståndet genom dödviktskostnader får inte svepande avfärdas med att det inte skulle finnas empiriska studier som visar detta (det är dessutom inte sant). Ända sedan början av 1980-talet har valfrihetsdiskussionen för den offentliga sektorns service pågått. Inom ramen för ett i stort sett oförändrat högt skatteuttag har beställar-utförar-modeller, bolagiseringar och service-checkar (Nacka är ett intressant exempel) genomförts punktvis. Skatternas frihetsbegränsande effekt har däremot inte diskuterats särskilt intensivt. Man kan ana att detta skulle kunna leda till en debatt om politikens räckvidd vilken de flesta politiker inte har något intresse att uppmuntra.

Ett led i undvikandet av frihetsaspekten i skattedebatten är uppdelningen av skatterna i många olika former där mycket är osynligt. Den förenklade självdeklarationen och källskatten har en liknande effekt. Ju mindre man ser av skatterna desto mindre behöver man förarga sig över dem. Om man därtill gör skatterna till en klassfråga så for de kommer på tal kan alla radikala skattekritiker demoniseras med att de bara är ute efter att ge mer pengar till de rika på de fattigas bekostnad. Det är så lätt att glömma att det är skattebetalaren själv som jobbat ihop också de pengar som betalas in till staten. Ens egna pengar borde man väl ha störst rätt till själv? När insikten om hur snett skattepengarna fördelas kommer skattestatens legitimitet att snabbt urholkas. Frågan är bara när detta till slut inträffar.

Danne Nordling

Utredningschef, Skattebetalarnas förening

1999-06-22

Alternativ - en översikt

Danne Nordling