Ett övergripande ställningstagande mot dagens skattepolitik med höga skatter och för en skattepolitik som gör Sverige till ett lågskatteland av Danne Nordling:  

Sverige har det högsta skattetrycket bland världens alla länder när man mäter skatterna i förhållande till den totala produktionen (BNP). Många märker dock inte att skatterna är så höga i Sverige. Med den förenklade självdeklarationen försvann det sista tillfället att stanna upp och fundera på vad som är rimligt i den svenska samhällspolitiken. Nu behöver de flesta invånarna inte längre bry sig om hur politiken finansieras. Det viktiga är mer än någonsin istället att försöka få del i statens olika förmånssystem och protestera mot att den offentliga service man själv utnyttjar inte är så bra som man kunde begära.

Någon kunde kanske tycka att det på det hela taget är ganska bra att vara konsument av offentliga tjänster i Sverige. Om bara skatterna för helst några andra eller för företagen höjdes en liten aning skulle välfärdsproduktionen kunna bli nästan perfekt. Eller det kanske inte behövs några skattehöjningar alls de närmaste åren - "de goda tiderna" ordnar så att det kommer in mer pengar till den offentliga sektorn helt automatiskt.

Denna idylliska bild av ett sömnigt Sverige som inte egentligen behöver förändra vare sig sin skattepolitik eller någonting inom den offentliga sektorn inför 2000-talets stormar och utmaningar tror jag är helfalsk. I själva verket står socialstatens högskattefinansierade offentliga sektor inför vägs ände. Samhällsutvecklingen under början av 2000-talet är mer eller mindre snabbt på väg bort från modellen med socialiserad produktion av en speciell sorts tjänster där utformningen sker med hjälp av egentligen okunniga lekmän eller som de kallas "politiker".

Det finns flera olika tendenser som gör att den politikerstyrda socialstaten framstår som både en förlegad idé och som en urtidsödla som vuxit sig så stor att den riskerar att bryta ihop under sin egen uppsvällda tyngd. Låt mig sammanfatta fyra sådana tendenser som var och en kräver en ny skattepolitik:

1) IT-revolutionen och globaliseringen kommer att öka konkurrensen på skattestatens område så att själva den traditionella finansieringen av välfärden omintetgörs vare sig vi vill det eller inte. Vi kommer att bli tvungna att sänka skatterna därför att det finns andra länder som har väsentligt lägre skatt och som inte är det minsta intresserade av att höja sina skatter för att hjälpa oss att hålla vår höga nivå. Även om EU lyckas "harmonisera" sina skatter en hel del kommer detta inte att hjälpa i det långa loppet. Det dyker upp alltfler nya civiliserade länder med låga skatter under de första decennierna på 2000-talet. Följden blir att välfärdsproduktionen måste kopplas alltmera till dem som direkt bidrar med finansieringen. Det kallas avgiftsfinansiering.

2) Skatter har negativa ekonomiska skadeverkningar på samma sätt som tullar eller andra handelshinder. Av någon anledning vill folkbildare, samhällspedagoger och massmediatjänstemän ogärna engagera sig i denna otrevliga materia. Skatter är ju ändå något fint som de goda människorna har tagit till för att göra det bättre för dem det är synd om. Om detta medel då inte är entydigt gott uppstår en obehaglig moralisk konflikt som samhällsdebattörerna har svårt att hantera. Då är det kanhända bättre att inte låtsas om att motsättningen existerar på det sakliga planet. Allt blir ju mycket enklare om skattedebatten kan göras till en rent mänsklig konflikt mellan "de goda" och "de onda". Dessvärre innebär övergången till ett postindustriellt samhälle, som i hög grad är baserat på tjänster, att skatternas snedvridande effekter accentueras. Storskalig varuproduktion med hjälp av omfattande maskinell utrustning är möjlig att beskatta på ett helt annat sätt än småskalig tjänsteproduktion där beställaren i värsta fall kan utföra en del av arbetet själv.

3) Den offentliga sektorn sysslar både med myndighetsutövning och produktion av tjänster. Det fanns en tid när tidsandan och tongivande politiker krävde att produktionen på alla möjliga områden skulle socialiseras. Ett exempel var läkemedelsproduktionen som ju är knuten till sjukvården. Det är en hisnande tanke att landstingssektorn skulle övertagit Astra och producerat läkemedel som man producerar sjukvård. Socialisering, planhushållning och politiskt styrd produktion är numera en förlegad idé som visat sin totala oförmåga genom öststatssystemets ekonomiska sammanbrott. Det var också detta ekonomiska misslyckande som ledde till socialismens politiska sammanbrott i dessa stater - inte tvärtom. (Det blev inte revolution mot diktaturen samtidigt som ekonomin fungerade.)

Men den praktiska slutsatsen av den politikerstyrda produktionens ineffektivitet har man inte dragit i Sverige. Den slutsatsen bör man dra på två plan. För det första är offentlig produktion dyrare och mer slösaktig än marknadsproduktion. För det andra är stora offentliga system med en enhetlig, byråkratisk utformning sämre på att tillgodose den enskilde individens önskemål. Och det är ju ändå för medborgarna som välfärdsproduktionen utförs - inte för politikerna eller de offentliganställda. Att tvinga på folk enhetslösningar framstår som alltmera otidsenligt i ett avancerat, civiliserat samhälle.

4) Den fjärde utvecklingstendensen bort från högskattestaten sammanhänger med de allt starkare kraven på individuell frihet och självbestämmande. Man kan förstå att den snabba övergången från det gamla bondesamhällets stillastående sociala institutioner på en primitiv nivå till industrisamhällets dynamiska men rotlösa förhållanden fordrade att staten organiserade en elementär social service i det nya, urbana samhället. Som naturligt för statens agerande skedde detta med hjälp av tvång. Men det säger sig självt att i hast improviserade politiska lösningar på problem som det tidigare tagit många generationer för att bemästra på ett välavvägt sätt, inte nödvändigtvis måste utgöra det bästa resultatet.

Urbaniseringsprocessen är nu avslutad. Vi står nu inför utmaningen att hitta formerna för det framtida tjänstesamhällets sociala institutioner. Samtidigt ser vi en frigörelseprocess pågå på snart sagt alla andra områden av samhällslivet. Då framstår den sociala sektorn som utomordentligt avvikande om den skulle hålla fast vid sina övergångslösningar byggda på att tvång får accepteras i ett nödläge där en lösning snabbt måste hittas. Tvång hör inte ihop med ett avancerat, civiliserat samhälle. Statens tvång gentemot sina egna medborgare måste minimeras på alla områden där så är möjligt. Det är ett värde i sig. Den moderna, antiauktoritära människan accepterar inte att opåverkbara byråkrater skall bestämma över henne. Motargumentet att dessa byråkrater har valts av henne själv i en indirekt politisk process möts med förakt i allt bredare kretsar. Det politiska projektet är helt enkelt inte konstruerat för att distribuera tjänsteproduktion på detaljistnivå. Politikerföraktet är ett allvarligt symptom på att den svenska socialstatsmodellen är behäftad med grundläggande svagheter.

En av dessa grundläggande svagheter är att det svenska skattetrycket är så högt. Problemet för många bedömare är att även om man diffust anar att skatterna är höga så framstår de inte som särskilt höga. Dels har det skett en tillvänjning och dels är det synnerligen svårt för den enskilde att bilda sig en uppfattning om hur mycket han eller hon egentligen betalar i skatt. På 1950-talet motsvarade skatterna i Sverige liksom i övriga industriländer cirka 25 procent av BNP. Därefter har Sverige dragit iväg. Nu är det svenska skattetrycket mer än 40 procent högre än i övriga industriländer i genomsnitt.

Att relatera skatterna till BNP är därtill ett abstrakt och intetsägande sätt att mäta hur mycket den enskilde uppoffrar av eget välstånd till förmån för den offentliga sektorn. Om man säger att skatterna motsvarar 54 procent av BNP kan dessutom någon få för sig att det är ett genomsnitt för vad man betalar i skatt när allt är inräknat. Så är det inte alls. Det totala skatteuttaget är avsevärt högre. En vanlig löntagare som tjänar mellan 15 000 och 20 000 kr per månad betalar i själva verket 64 procent av allt han eller hon arbetar ihop i skatt.

Själva inkomstskatten på den synliga lönen är drygt 6 000 kronor. Men sedan tillkommer de "osynliga" löneskatterna ("arbetsgivaravgifterna") samt moms och punktskatter, fastighetsskatt och stämpelskatt med mera. Dessa mindre kända, för att inte säga helt dolda, skatter tar omkring 9 000 kronor i genomsnitt - alltså avsevärt mer än den synliga inkomstskatten. Eftersom detta knappast är känt av särskilt många väljare kan man fundera över hur pass demokratiskt förankrad högskattestaten egentligen är bland de svenska medborgarna.

Uttaget av skatt i flera olika mer eller mindre osynliga led ställer oerhörda krav på den vanlige medborgarens räkneförmåga. Och om man kan komma fram till siffran 64 procent är detta för många en helt abstrakt storhet. För att man verkligen skall kunna uppleva vad 64 procents total skatt i genomsnitt betyder måste denna relation uttryckas mer konkret. Ett sätt att göra detta är att relatera skatteuttaget till en vanlig arbetsvecka. En typisk heltidsarbetande löntagare arbetar under måndagen, tisdagen, onsdagen och halva torsdagsförmiddagen för att få ihop till de olika skatterna. Resten av torsdagen och hela fredagen arbetar han eller hon åt sig själv. Många gör varje vecka tre och ett halvt dagsverke åt staten.

Nu kanske någon invänder att skattearbetet inte är helt förlorat eftersom alla får tillbaka något från den offentliga sektorn. Det är dock inte det som är poängen med min illustration av hur mycket skatterna tar av ens arbete varje vecka. Om vi ställer vår privata tredjedel i förhållande till vad vi avstår och får tillbaka från det offentliga, tycker vi då att statens service verkligen är värd nästan dubbelt så mycket som vårt privata välstånd? Och har vi fått ta ställning till avvägningen mellan offentligt och privat i de demokratiska val som avhållits de senaste decennierna? Eller är det så att andra har bestämt allt åt oss?

Personligen anser jag att ett skatteuttag på 65 till 70 procent av ett års arbete innebär en betänklig frihetsinskränkning. Det kan inte vara nödvändigt av främst trygghetsskäl att hålla ett så högt skattetryck. Den verkliga förklaringen måste vara en annan. Förmodligen sammanhänger den med politikernas önskan att bevara och utöka sitt revir i samhället. Sådant som skulle minska politikerinflytandet framställs som oprövat och farligt för att inte säga ondskefullt.

Den tredje statsmakten, som tagit som sin uppgift att granska makthavarna, spelar i detta fal med på makthavarnas villkor. Förnyelse, effektivisering, sparsamhet, privatisering, konkurrensutsättning och bolagisering är negativa företeelser i massmediernas värld. Konservativt bevarande, de traditionella formernas upprätthållande och annan förlamande traditionalism har blivit många radikala journalisters livsprojekt. Var finns bejakandet av nytänkandet, deltagandet i frihetsrevolutionen och det från grunden kritiska ifrågasättandet hos dagens trötta massmediatjänstemän?

Jag nämnde tidigare att skatterna har ekonomiska skadeverkningar genom den snedvridning av prisrelationerna på marknaden som de medför. Den ekonomiska forskningen pekar på två, egentligen olika, effekter på produktionen av varor och tjänster. Den ena effekten kallas skatternas dödviktskostnad eller extrabörda och utgörs av en direkt produktionsminskande effekt som uttrycks i procent av skatteintäkten. Den andra effekten är mer indirekt och slår mot den långsiktiga ekonomiska tillväxten.

Extrabördan har massmedia och politiker över huvudtaget inte diskuterat. Att skatterna hämmar tillväxten har diskuterats i debatten. Men många har nöjt sig med att ledande politiska makthavare försäkrat att det inte finns någon empirisk vetenskaplig undersökning som påvisar ett negativt samband mellan höga skatter och snabb ekonomisk tillväxt. En sådan ståndpunkt förefaller nästan sensationell. Det är som att hävda att tullar inte kan påvisas ha negativa effekter på världshandeln. Har massmedia kritiskt försökt ifrågasätta denna för den offentliga makten så behagliga tes? Icke.

Påståendet att höga skatter skulle vara ekonomiskt ofarliga går dock att ifrågasätta. Av 13 empiriska undersökningar av effekterna på tillväxten visar 11 på ett negativt samband. För Sveriges del skulle det kunna röra sig om en förlust på uppemot 0,5 procentenheter i form av årligen utebliven tillväxt - som då kommer från de 10 procentenheter extra skattetryck som vi har jämfört med många andra länder. De "goda" skatterna är alltså inte alltigenom goda. Att ha ett högt skattetryck för att lägga allt tillrätta för trygghetstörstande intressegrupper kostar på i form av ekonomiska uppoffringar även för dem som inte hör till de direkta förlorarna på skattefinansieringen.

Att skatter, och då främst kombinationer av skatter som ger höga marginaleffekter, medför skadliga effekter har egentligen redan accepterats utan att det framgår riktigt tydligt. I samband med den stora skattereformen 1991 sänktes marginalskatterna kraftigt. Utåt betonade den socialdemokratiska regeringen dock mera avdragseffekterna som gjorde systemet "ruttet och perverst". Men det var ambitionen att minska skatternas ekonomiska skadeverkningar som låg bakom den grundläggande konstruktionen av skattereformen. Riktigt tydligt framträder detta synsätt i den nuvarande regeringens strävan att minska marginaleffekterna från inkomstberoende dagistaxor. Maxtaxan utgör ett fullständigt brott mot den tidigare synen på hur den "socialistiska människan" hängivet och självuppoffrande arbetade för det gemensamma bästa utan tanke på någon extra ekonomisk belöning.

Vi måste fortsätta denna väg och skaffa oss en realistisk syn på människan och hennes drivkrafter. Människan är inte altruistisk. Därför skadar höga marginaleffekter allas vår gemensamma välståndsutveckling. De är också ett uttryck för ett orättvist skattesystem som strider mot vad moderna människor skulle komma överens om i en situation där de kunde göra en opartisk bedömning - bakom "okunnighetens slöja" som de politiska filosoferna av idag uttrycker saken.

Många menar att det finns saklig grund att ifrågasätta den progressiva statsskattens fortsatta existensberättigande. Den har både negativa effekter av administrativ natur och skadliga incitamentseffekter genom snedvridningar av prisrelationerna i samhällsekonomin. Det expansiva företagandet hämmas idag av de invecklade administrativa specialregler som skall hindra företagen från att dela ut vinsterna till sina ägare med 30 procents beskattning. Fiskus vill istället att överskottet tas ut som lön med kanske 57 procents skatt som följd.

Skatternas snedvridande effekter illustreras enkelt med övervägandena som de flesta gör när det gäller att anlita hantverkshjälp och liknande. Att göra saker själv trots att man inte är särskilt bra på det är ofta billigare än att arbeta extra för att få råd att betala en expert. Detta gäller även i det fall då båda personerna har lika hög lön. Skatterna slår in en kil mellan vad som är privatekonomiskt lönsamt och vad som är samhällsekonomiskt motiverat. Det som är bra för vårt gemensamma bästa - arbetsspecialisering och professionalitet - blir privatekonomiskt dumt på grund av skatterna. Endast idealister som är tillräckligt välsituerade kan oreserverat ägna sig åt att anlita hantverkshjälp.

Detta är bara ett exempel på hur skatternas snedvridningar ser ut i praktiken. Den ekonomiska forskningen har generaliserat effekterna till det som kallas skatternas extrabörda. I en rapport från Kommittén för utvärdering av skattereformen (KUSK) framgår att extrabördan kan innebära förluster på tiotusentals kronor per sysselsatt. Här finns också en redogörelse för de positiva "dynamiska effekter" som faktiskt inträffade efter skattereformen trots det ogynnsamma konjunkturläget i början av 90-talet.

Efter denna genomgång av några viktiga tendenser som talar för en skattepolitik inriktad på låga, proportionella skatter kan vi konstatera att en hel del av förändringarna av skatterna i framtiden förr eller senare blir oundvikliga. Men en god del skattepolitiken kan vi själva påverka - åtminstone tidpunkten när förändringarna skall genomföras. Sverige kommer i framtiden knappast att fortsätta som ett högskatteland om vi inte vill fortsätta att tappa positioner i den internationella välståndsligan där vi nu ligger på sjuttonde plats. Och vem vill att Sverige skall bli ett socialt Skansen? Jag tror att Sverige kommer att utvecklas till ett lågskattesamhälle. För det talar vår tradition av eftertänksam och rationell social ingenjörskonst. Vi var bara tillfälligt inne på ett sidospår mot ett system som i sin fulla östliga utbyggnad nu har havererat. Tidsandan är en annan efter 1989...

 Efterord Genom att intresset för Marx och marxismen i den samhällsteoretiska debatten dog ut med socialistimperiets nedgång och fall har den politisk-filosofiska debatten kunnat handla om samhällets grundprinciper på ett nytt sätt och med utgångspunkt från mer relevanta filosofer. Det moderna politiska tänkandet går inte längre i frihetsinskränkande marxistiska banor. Den politiska filosofin idag inger hopp om mera frihet i framtiden.

1999-09-03, rev 01-12-09,29