Skatter & Välfärd 1/97:

Sofia Leufstedt:

ARBETSTIDSFÖRKORTNING LEDER TILL SKATTEHÖJNING

Arbetstidskommitténs förslag (SOU 1996:145) att inte införa någon generell arbetstidsförkortning är välbetänkt. Beslutet grundar sig enligt betänkandet bland annat på att den teoretiska forskningen inte har visat att generella arbetstidsförkortningar ger sysselsättningseffekter. Men faran för skattehöjningar kan också ha varit avgörande.

Den teoretiska forskningen om skatteeffekterna vid en generell arbetstidsförkortning visar entydigt att arbetstidsförkortning leder till ett ökat skattetryck, d v s de offentliga utgifterna uttryckta som andel av BNP stiger. På uppdrag av den tidigare Arbetstidskommittén (SOU 1989:53) undersöktes sysselsättningseffekterna för sex typer av arbetstidsförkortningar med hjälp av en makroekonomisk modell. Reultatet blev att kortare arbetstid innebär en sänkning av produktionskapacitetens utveckling, en minskning av nationalinkomsten och konsumtionsutrymmet samt en ökning av skattetrycket.

Ett av fallen innebar en förkortning av veckoarbetstiden från 40 timmar till 35 timmar med oförändrad arbetsproduktivitet och lönekompensation på 25 procent utöver det som produktivitetstillväxten i ursprungsfallet skulle medföra. I detta fall visade det sig att skatteandelen (exklusive transfereringar) av BNP skulle öka med 8,2 procent eller drygt 138 miljarder kronor omräknat till 1996 års priser. Ett kanske mer realistiskt alternativ är en minskning till 35 timmars arbetsvecka men utan lönekompensation. Detta innebär alltså att arbetstagarna måste gå ner i lön lika mycket som de går ner i arbetstid. I detta fall är motsvararande skatteökning cirka 57 miljarder eller 3,4 procent av BNP. Ytterligare ett möjligt fall är att sänka arbetsveckan till 30 timmar utan att arbetsproduktiviteten eller lönen förändras, vilket skulle kosta cirka 131 miljarder i ökade skatter, 7,8 procent av BNP.

Trots att kommittén inte föreslår någon generell arbetstidsförkortning, utesluter den inte att förkortningarna kan bidra till att minska arbetslösheten, och hänvisar då till empiriska försök som gjorts på området i Sverige och utomlands. Detta i strid med att det i kommitténs betänkande tydligt framgår att erfarenheter från andra europeiska länder inte har givit några positiva effekter (t ex i Danmark, Finland, Norge och Storbritannien) eller givit lägre effekter än förväntat (t ex i Belgien, Frankrike och Holland).

Sofia Leufstedt, ekonom på SBF

Se även S & V nr 4/97 och 1/98