Skatter & Välfärd nr 2/1998:
Inkomstutjämning kan inte motiveras med utilitarismen
Utilitarismen har inte någon roll att spela i diskussionen om
skatter och inkomstutjämning. Att hänvisa till utilitarismen
är som att säga att förslaget "gillas av Gud", menar fil.dr
Folke Tersman, forskarassistent i praktisk filosofi,
Stockholms universitet.
==========
Folke Tersman
I Agnar Sandmos bidrag till den diskussion om inkomstutjämning som förts i Skatter & Välfärd (nr 4/97) antyds att utilitarismen skulle kunna ge vägledning rörande hur långt inkomstutjämningen bör drivas. Denna tanke, som i och för sig inte saknar anhängare, verkar förhastad.
Enligt utilitarismen är en handling rätt om och bara om det inte finns något alternativ som skulle ge upphov till bättre konsekvenser. Olika versioner av utilitarismen skiljer sig med avseende på hur konsekvenserna av en handling skall värderas. Det väsentliga enligt den hedonistiska varianten är hur mycket lycka respektive lidande handlingen ger upphov till. Det avgörande enligt preferensutilitarismen är snarare i vilken mån handlingen innebär att våra önskningar blir uppfyllda respektive frustrerade. Det finns också andra versioner, men dessa två är nog de populäraste.
För båda dessa versioner gäller emellertid att det är högst tveksamt om vi i något konkret fall kan veta, eller ens ha goda grunder för att tro, att det utilitaristiska villkoret är uppfyllt. Det finns flera olika skäl för en sådan skepsis, men jag skall nöja mig med att nämna två.
Kan vi jämföra nytta mellan två personer?
För det första, utilitarismen förutsätter som bekant att vi kan göra interpersonella nyttojämförelser. Om vi antar den hedonistiska varianten måste vi exempelvis kunna addera olika individers lyckoökningar och -minskingar och meningsfullt påstå saker i stil med "A:s och B:s lyckoökningar är sammantaget större än C:s". Detta aktualiserar komplicerade mätningsteoretiska problem som än så länge helt enkelt är olösta. Liknande svårigheter gäller preferensutilitarismen, åtminstone i den mån den fäster vikt vid intensiteten hos våra önskningar. Det har visserligen gjorts ansatser för att lösa problemet, men dessa ansatser är otillräckliga, vilket exempelvis gäller von Neumanns och Morgensterns välkända och i och för sig intressanta välfärdsteoretiska resultat. För en bra introduktion till problemet om interpersonella nyttojämförelser, där bl a von Neumanns och Morgensterns samt Harsanyis resultat behandlas, se Resnik [ 1987 kap 6] .
Konsekvenser till tidens ände måste förutses
För det andra, huruvida en handling är rätt enligt utilitarismen beror på dess totala konsekvenser. Det är alltså inte bara handlingens överblickbara konsekvenser som avgör dess riktighet utan samtliga konsekvenser, intill tidens ände. Vi måste med andra ord kunna göra välgrundade förutsägelser om händelser som eventuellt ligger mycket långt fram i tiden, samtidigt som vi måste kunna ta ställning till vad som skulle ha hänt om vi hade handlat annorlunda. Det är svårt att tro att vi kan göra dessa förutsägelser på ett tillförlitligt sätt. Kierkegaard skojar i sin bok Enten-Eller om gifta par som lovat varandra evig kärlek. Om de hade lovat varandra kärlek till påsk hade det funnits någon mening med det. Något liknande kan kanske sägas om det utilitaristiska kriteriet.
Någon kanske invänder att även om utilitarismen inte i strikt mening kan tillämpas så kan vi med utilitarismen som grund åtminstone hävda att man bör göra sitt bästa och maximera den förväntade nyttan. Men huruvida utilitarismen underbygger en sådan strategi beror ju i sin tur på de totala konsekvenserna av att tillämpa strategin ifråga, vilket just är sådant som vi inte kan veta särskilt mycket om. Så denna reträtt räddar inte situationen.
Utilitarismen är som att hänvisa till Guds gillande
Om min skepsis är riktig så verkar utilitarismen hursomhelst inte ha någon roll att spela i diskussionen om skatter och inkomstutjämning, eller för den delen i någon som helst diskussion om konkreta normativa frågor. Att hänvisa till utilitarismen för att understödja sitt förslag blir ungefär som att säga att förslaget gillas av Gud. Alltid lurar det någon. Men ur saklig synvinkel är det otillfredsställande att på detta sätt garnera sina tyckanden med filosofisk grannlåt.
Rawls teori om rättvisa klarar sig bättre
Finns det någon moralisk teori som inte är behäftad med samma problem som utilitarismen? Min gissning är att Rawls teori i detta sammanhang klarar sig bättre, vilket i och för sig inte behöver innebära att vi bör godta Rawls teori. Även här krävs emellertid arbete för att utröna vilka de praktiska implikationerna närmare bestämt är. Jag rekommenderar Kangas [ 1998] för ett lovvärt försök. Se också Tersman [ 1991] , där problemet om utilitarismens tilllämpbarhet behandlas utförligare.
Folke Tersman
Referenser:
Kangas, O. [ 1998] , "Rättvis fördelning och socialpolitiska modeller - Rawls i internationellt perspektiv", Tidskrift för politisk filosofi, nr 1, ss. 5-24.
Resnik, M. [ 1987] , Choices - An Introdution to Decision Theory, Minneapolis: University of Minnesota Press.
Tersman, F. [ 1991] , "Utilitarianism and the Idea of Reflective Equilibrium", Southern Journal of Philosophy 24, ss. 395-406.