Skatter & Välfärd nr. 2/99:

=====

Det rimliga och rättvisa i utilitarismen har diskuterats tidigare i "Skatter & Välfärd". Jag skulle vilja komplettera med ett resonemang som startar i ett kvantitativt exempel. Utilitarismen har en systematisk sida vilket positivt skiljer den från många andra moralteorier. Denna precision ger emellertid också en fastare mark för kritik. Vart leder då en analys av utilitarismens logik? Jag hävdar att den blir en intressant precisering av den oklara sloganen "Från var och en enligt hans förmåga, åt var och en efter hans behov" som först myntades av Louis Blanc och sedan blev framgångsrikt populariserad av Karl Marx [Johnson 1989]. Denna utilitaristiska konkretisering bedömer jag som användbar om man vill pröva sin egen attraktion till eller sina dubier för detta förslag till rättviseprincip. Det är en frågeställning som är så central för utilitarismen som moralisk doktrin, att den står och faller med denna bedömning. Jag fruktar att en del läsare kommer att uppleva presentationen av exemplet som något formell, men jag hoppas att de som uthärdar, finner mödan värd.

Låt oss utgå från en situation i vilken de två personerna A och B båda lägger ner 8 timmar på produktion och konsumtion av en viss sorts produkt x. De har lika nyttofunktioner och konsumtionen av en enhet x tar en timme. A har tre gånger högre produktivitet än B vilket leder till att A kan producera och konsumera mer och uppnå en större nytta. Nyttofunktionerna ser numeriskt ut enligt uppställningen i kalkylrutan. Både A och B får en avtagande marginalnytta vid ökad konsumtion av produkten x (u₈ är mindre än u₁).

Om B kan producera ett x per timme så får han genom fyra timmars arbete och fyra timmars konsumtion en nytta på 26 enheter (u) genom sin nyttofunktion. Med en produktivitet på 3x per timme kan A arbeta i t. ex. två timmar och sedan konsumera de sex enheterna de efterföljande 6 timmarna, vilket ger A 33 enheter u.. Dessa två nyttor kan läggas ihop till en partiell social välfärdsfunktion som får värdet 59u för denna första situation som kan kallas w1.

A och Bs konsumtion av x är en liten del av de egna nyttofunktionerna för att inte tala om den ringa del detta utgör av den totala sociala välfärdsfunktionen. Men då såväl deras övriga nytta liksom andra människors nytta kan antas vara oförändrade, så kan förbättringar och försämringar i delfunktionen w slå igenom på universalfunktionen W. Som bekant är det effekten på värdet W som avgör vad som är rätt och vad som är fel enligt utilitarismen.

Alltsedan Bentham och Mill har utilitaristerna sett en fördel med jämlikhet. Med den avtagande marginalnyttan så får A endast en mindre nytta på av sitt sjätte x (dvs 3u), medan Bs behov inte är mättat i motsvarande grad utan ett eventuellt femte x skulle ge honom mer än As sjätte x (4u mot As 3u). Därför finns det en vinst för den allmänna välfärdsfunktionen om A förmås att avstå sin sjätte x och B istället får ett femte. Delfunktionen för detta andra alternativ w2 blir en summa på 60u - dvs jämlikhet skapar en större total nytta.

Total utjämning av konsumtionen blir dock inte det utilitaristiska resultatet, utan det finns ytterligare steg som ökar välfärdsfunktionen. Med skillnader i produktivitet finns det vinster att hämta genom att låta den produktive lägga ner mer tid på produktion och den lågproduktive mer tid på konsumtion. Genom att lägga ner mindre tid på konsumtion kan As arbetstid utökas och Bs minskas. En sådan omfördelning efter förmåga leder till höjd produktion jämfört med tidigare; ett elfte x kan produceras och konsumeras med följande upplägg. Om A utökar sin arbetstid till tre timmar så kan han producera 9 enheter x samt konsumera 5x själv. B arbetar 2 timmar och konsumerar under 6 timmar (de 2 enheter han själv arbetat ihop och de 4 som A arbetat ihop). Denna tredje lösning är klart bättre för nyttofunktionen – situationen w3 blir 63u.

En ytterligare omfördelning är tänkbar. Om A arbetar 4 timmar och producerar 12 enheter kan 4 konsumeras av honom själv och 8 av B som i detta upplägg ägnar sig åt konsumtion på heltid. Effekten blir ett bortfall av As femte enhet vilken ger en nyttoeffekt på -4u samt ett tillskott för B av enhet 7 och 8. Dessa ger dock bara B en nyttoökning på 3u så välfärdsfunktionen med denna lösning ger ett lägre resultat, w4 blir 62u.

Enligt den optimala lösningen w3 så skall den produktive A ha längre arbetstid och lägre lön medan den mindre flitige B med den lägre produktiviteten skall arbeta färre timmar men ändå få en högre lön. Innan vi tacklar frågan om det är rättvist bör vi fråga oss om detta är ett rimligt utfall av den utilitaristiska modellen eller kanske bara ett iögonfallande men föga relevant undantag.

Målet med produktion är inte produktionen i sig utan den positiva effekt för människor som produktionen för med sig. En del ekonomer kan emellanåt ge intryck av att glömma bort detta, men sällan så utilitarister. Konsumtionen ses rimligtvis som ett viktigt slutsteg i produktionen av nytta och det motiverar en plats som jämbördig med den fysiska produktionen. Man kan se produktion och konsumtion som två nödvändiga produktionssteg som skall kombineras för högsta möjliga totalresultat. Att konsumtion kräver tid för att kunna generera nytta är inte heller något märkligt antagande utan uppenbart realistiskt. Ekonomer ser det mesta som en knapp resurs och tiden är inget undantag. Frågan blir hur den skall allokeras på effektivast möjliga sätt. En skillnad i produktivitet kan ses som en komparativ fördel vilken kan utnyttjas för att öka den totala produktionen.

Den teoretiska lösningen blir att relationen mellan marginalproduktiviteten för de två aktörerna skall bli densamma som den mellan respektive marginalnytta. Om marginalproduktiviteten för A är tre gånger Bs så måste As marginalnytta också vara tre gånger högre än Bs, dvs A bör inte tillfredsställa sina behov i samma utsträckning som B. Den lågproduktive B bör konsumera mer då hans konsumtionstid inte har en lika hög alternativkostnad i potentiellt produktionsbortfall.

En modell som leder till en annan sorts ojämlikhet bygger på att nyttofunktionerna ser olika ut för olika människor. Marknadsdirektören använder sin höga lön till att köpa ett trehundrakronorsvin till fredagskvällen, medan ordermottagaren köper och njuter av sitt hundrakronorsvin. Den sofistikerades konsumtion ger måhända en njutning som ligger utanför inte bara den fattiges ekonomiska utan också kulinariska förmåga. I en sådan situation skulle en transferering bara minska den allmänna välfärden - men premisserna tycks mig långsökta. Den kvalitativa njutningsförmågan varierar givetvis, men är förmodligen korrelerad med andra faktorer än produktivitet. Det förefaller också rimligt att fästa en avsevärd vikt vid den kvantitet konsumtionstid som läggs ner på en vara. Nyttan som genereras av marknadsdirektörens båt härrör rimligtvis mer från tonårssonens dagliga vattenskidåkning än hans egna fåtaliga turer. En begränsad konsumtionstid gör att den rike har svår att realisera den potentiella nyttan i sina ägodelar.

Ser man på total nytta så tror jag exemplet är rättvisande; den produktive höginkomsttagarens resurser ger större nytta hos andra. Jag är inte den enda som kommit fram till detta resultat, utan andra liknande resonemang förs av James Mirrlees och Partha Dasgupta. Den utilitaristiska slutsatsen är att den produktive skall arbeta mer samt få en lägre lön. Nästa fråga är dock vilken effekt det får, om medel tas från den produktives förmåga och överförs till den mindre produktives behov?

Kan den utilitaristiska optimeringen fungera som en stabil social princip? Om nästan alla är utilitarister så får vi initialt en större välfärdseffekt - dels blir produktionen större, dels blir konsumtionens totala nytta större. Jag undviker diskussionen mellan olika utilitarister om huruvida en del preferenser som avund, sadism och andra asociala preferenser skall diskvalificeras och andra som den otillfredsställde Sokrates preferenser skall ges större vikt. Många starka önskemål i individuella nyttofunktioner bör dock rimligtvis påverka välfärdsfunktionen. Om B har en preferens för snabba bilar, medan A njuter av skogspromenader så finns det skäl att öka den omvända ojämlikheten i lön än mer. Om B hade en nyttokurva som var lite mer entusiastisk för varan x så skulle det vara utilitaristiskt rätt att låta A stå för hela produktionen av resurser och låta B ägna sig åt konsumtion på heltid. En mer stimulerande miljö för ’free riding’ och snyltning får man dock leta efter. Förmåga blir direkt kontraproduktiv och alla skäl - utom utilitaristiska moraliska preferenser - talar för att undervärdera sin förmåga och överdriva sin konsumtionsglädje. Systemet kan förväntas urarta snabbt - instrumentellt skulle inte allmän utilitarism fungera.

En lösning är att låta det ekonomiska systemet fungera enligt gängse incitament och preferenser, men låta upplysta ledare göra diskreta justeringar enligt den utilitaristiska optimeringsmodellen - Henry Sidgewick är en prominent förespråkare för av sådan ’Government house utilitarism’. Generellt måste det löna sig att arbeta, men resultatet kan omfördelas i görligaste mål utan att incitamentstrukturen blir destruktiv för hela samhällsekonomin. En sådan kompromiss tycks mig som en hygglig bild av vad som faktiskt sker. Enligt vanliga politiska uppfattningar som är influerade eller åtminstone kompatibla med utilitarism bör resurser omfördelas. Nyttovinster på konsumtionssidan kompenserar en del produktionsförluster genom försämrade incitament men den utilitaristiske politikern undviker den radikala tillämpningen med dess förväntade problem. Denne politiker bör inte anklagas för att svika utilitarismen, utan är det så att allmänheten inte är utilitaristisk så blir detta den utilitaristiskt korrekta lösningen (radikal utilitarism skulle ju ge ett lägre värde för den allmänna välfärdsfunktionen.) Den principiellt mest intressanta situationen är dock den då en filosofi har ett så stort stöd att den kan genomföras på ett konsekvent sätt.

Exemplet ger vid handen att situationen w3 är den optimala lösningen samt att detta inte är ett konstigt undantag utan vad som kan förväntas. Frågan är om man kan se detta som rättvist. Nobelpristagaren John Harsanyi som är både ekonom och utilitarist motiverar moraliskt handlande på följande sätt: "Per definition är ett moraliskt värdeomdöme alltid ett uttryck för ens moraliska preferenser. Varje värderande utlåtande som man gör kommer automatiskt att förlora sin status som ett moraliskt värdeomdöme om det är otillbörligt influerat av ens personliga intresse och personliga preferenser" och "Hans moraliska preferenser, i motsats till hans personliga preferenser, kommer per definition alltid att tillskriva samma vikt till alla individers intresse inklusive hans eget. Dessa moraliska preferenser kommer att uttryckas i hans sociala välfärdsfunktion Wi. Normalt kommer olika individer att ha mycket olika nyttofunktioner Ui ... men enligt teorin finns en benägenhet att ha identiska sociala välfärdsfunktioner" [Harsanyi 1982 s 47 – 48].

Ett stort problem tycks vara att man helt har förbisett vanliga uppfattningar för att uppnå en total optimering. En första invändning är att det finns starka skäl att tro att människors icke-moraliska preferenser oftast är starkare än deras moraliska preferenser. Därutöver torde det vara svårt att bygga en övertygande argumentation för att de moraliska preferenserna skall vara just utilitaristiska preferenser. De flestas ’moraliska intuition’ och ’reflektiva equilibria’ kommer fram till kritiska bedömningar av det utilitaristiska förslaget. Den analytiska fokuseringen av den gemensamma välfärdsfunktion i vilken A utgör en del, förändrar inte förhållandet att den substantiella transaktionen är ensidigt till Bs fördel och As nackdel.

Genom att vidhålla att utilitarismen är moraliskt rätt men praktiskt problematiskt, förstärks en klassisk och djupt suspekt sida hos moralen. Förutom dess med rätta hyllade konstruktiva prosociala sida, finns en baksida med en omfattande manipulativ verksamhet. Genom att hävda långtgående plikter mot Gud eller mänskligheten försöker moraliska förespråkare manipulera sina medmänniskor till acceptans av regler som ligger i predikantens intresse men inte i mången församlingsmedlems. Med stöd av en social, intellektuell auktoritet framförs moraliska krav. Den som misstycker har två alternativ: ett är att öppet gå emot. Det leder ofta till att man utsätts för moraliserande fördömanden eller stränga repressalier. Det andra alternativet är att hålla med samt då och då försaka enligt den dominerande moralen och desto oftare utnyttja den till sin fördel. Utilitarismen kommer knappast att kunna frigöra sig från sådant moralfilosofiskt dubbelspel.

Voltaire fällde en insiktsfull men till synes paradoxal kommentar om slaveriet: "Slavens enda frihet är att vara lat." Ett sådant beteende förefaller vara både mänskligt rimligt och moraliskt rätt när man förnekas frukterna av sitt arbete. Slaveriet som institution använde sig av brutala maktmedel, men ändå fick systemet inte slavarna att följa de moraliserande uppmaningarna att arbete hårt efter bästa förmåga med de uppgifter de ålagts. Slavägaren ansåg det också rimligt att blott slavens mest basala och värdefulla behov tillfredställdes, medan han själv kunde åta sig konsumtion med en lägre marginalnytta. Många skulle nog däremot ta fram rätten för uppsyningsmannen att fysiskt bestraffa slaven som det mest förkastliga i slaveriet. Det är dock rimligt att anse att slaveriets mest centrala idé är att frukterna av slavens arbete inte tillhör honom själv utan någon annan.

Herbert Spencer anförde slaveriargument mot fördelningspolitik redan 1884 [Spencer 1884] och Robert Nozick [1974] har tagit upp samma moraliska problematik. Om det är moraliskt fel att hävda att slaven har en skyldighet att arbeta åt andra utan någon egen rätt till sitt arbete, så uppstår frågan varför en fri man anses ha en sådan skyldighet? Inte bara ur liberal utan också ur klassikt socialistisk synvinkel framstår rätten till frukterna av det egna arbetet som en central norm för rättvisa. Ändå glider många personer lätt över i ett utilitaristiskt resonemang. Själva beslagtagandet kommer därtill i skymundan av ett eventuellt nyttigt användande. Slavägaren använde ändå också en del pengar till behjärtansvärda ändamål såsom skolböcker till sina barn. Är slaveriet moraliskt acceptabelt om det får ett mer humant ansikte? Är det bara piskan men inte stölden som är förkastlig?

Jag anser att man kan försvara ett tagande av produkten x från A med tre former av rationella moraliska skäl. 1) A kan ha ett reciprokt underskott (ex. kollektiva nyttigheter, negativa externa effekter), 2) paternalism (ex. skolplikt, folkpensionsavgift) och 3) släktselektion (om B är As barn kan det rättfärdiga överförandet av x.). Alla dessa kan ses som minskningar i As frihet och de kan diskuteras ur integritetssynpunkt, men det tycks mig inte rätt att klassificera dem som utnyttjande. (Att utnyttjande ofta beskrivs som någon av dessa transaktioner är inte en fundamental invändning men motiverar en kritisk granskning av olika konkreta anspråk). Problemet med utilitarismen är att den inte söker rättfärdiga sina moraliska krav med något av dessa tre skäl. Utilitaristerna försöker inte koppla plikten till individuell rationalitet.

En biologiskt härledd princip kan ålägga A att värdera sitt barns nyttofunktion till hälften av den egna, eftersom 50 procent gemensamma gener gör att omedvetna regler och känslor genom det naturliga urvalet styr mot en sådan balans. Utilitarismen uppmanar A att sätta alla andra människors nyttofunktion i paritet med den egna. Detta minst sagt våldsamma överbud mot en naturlig etik behöver något argument. Jag kan tänka mig idéer som att vi alla är lika i Guds ögon och därför är min lycka lika mycket värd som din i ett gudomligt perspektiv. Men du är inte Gud utan bara en mänsklig individ och ur ditt perspektivet är din lycka viktigare än min. I utilitarismen ligger en närmast religiös transformation från vår simpla animaliska existens till ett metafysiskt plan för att komma fram till dess moraliska tes. I en sekulariserad och vetenskaplig diskussion blir sådana kvasireligiösa argument närmast löjliga och det finns goda taktiska skäl att tala tyst om dem för att inte försvaga sin huvudtes. Jag ser utilitarismen som ett försök att sekularisera en religiös moral och detta har genomförts vad gäller själva huvudtesen. Beträffande argumentationen har däremot detta inte alls lyckats - därav glappet mellan rationella premisser och antirationella slutsatser.

Utilitarismen kan möjligtvis försvaras som en ickemoralisk princip. En statstjänsteman som maximerar nyttan för sig själv och sina politiska chefer genom att utarbeta populära förslag kan ha hjälp av en utilitaristisk kalkyl. Om man missgynnar några få men gynnar många, alternativt gynnar några mycket och missgynnar andra lite mindre, finns det potentiella popularitetsvinster. Detta är dock knappast moraliskt utan snarast rationellt enligt public choice-teorin. Det är svårt att se några moraliska skäl för att de som missgynnas skulle se omfördelningen som berättigad. Vill man hårdra detta kan omfördelningen ses som legitimerad stöld till vilken makthavarna har stöd av en majoritet och tillsammans med den delar på bytet. Demokratin har endast resulterat i ändringar av tidigare omfördelning med en ökad återhållsamhet i makthavarnas egna uttag jämfört med föregående politiska regimer. Transfereringar till monarker och grevar ökade knappast den sociala välfärdsfunktionen, men det finns ändå mycket som förenar. De fördemokratiska ledarna motiverade sin omfördelningspolitik med höga moraliska ideal, inte med sitt egenintresse - men det senare framstår likväl som en trolig förklaring. Utilitarismen tjänar på motsvarande sätt som ett moraliskt argument för en omfördelningspolitik till förmån för dem som gynnas.

Utilitarismens ekonomiska konklusion blir: "Den som är mer effektiv skall arbeta fler timmar och få lägre totallön." Detta är inget udda exempel utan en direkt konsekvens av själva kärnidén. Om inte utilitarismen står för denna tolkning så står den knappast för något annat än tom retorik. Det förefaller också finnas påtagliga svagheter med att se utilitarismen som alltför svårsmält för populasen men en lämplig moral för en platonistisk väktarklass.

Det stora glappet i utilitarismens resonemang ligger i att man utifrån en helt rimlig analys av att människor, var och en för sig, är intresserade av sin egen lycka utan vidare övergår till en helt annorlunda regel. Alla skall plötsligt ignorera den egna lyckan och eftersträva den aggregerade lyckan. Den första tesen kan stödjas av människors faktiska preferenser i både vilja och tanke. Den senare saknar en motivationsmässig grund. Kvar finns blott ett moralfilosofiskt påstående: man bör ha utilitarismen som en hög överordnad moralisk preferens. Argumentationen för detta krav har varit notoriskt bristfällig. Jag vill instämma med den kanadensiske filosofen David Gauthiers bedömning:

Den här framförda och många andras kritik kan göra att det blir lockande att avfärda utilitarismen som en teori som bara är av intresse för opraktiska moralfilosofer, men utan relevans för den politisk-ekonomiska debatten. Både Danne Nordling och Folke Tersman ifrågasätter utilitarismens relevans för fördelningspolitik. I sak är deras kritik förvisso riktig, men jag tror att det finns en ’vardagsutilitarism’ som lever vidare ungefär på samma sätt som det kristna kärleksbudskapet. De etiska doktrinerna må bedömas som opraktiska, orealistiska och teoretiskt grumliga, men trots det finns de kvar som övergripande normer vilka förespråkar något som hålls för moraliskt riktigt. Så länge en sådan bedömning är vanlig så finns det en politisk kraft i föreställningarna. Få personer torde medvetet drivas av utilitaristiska visioner eller motiv. Men utilitaristiska argument och tankemönster är vanliga: "är du rik och jag fattig, så gör dina pengarna mer nytta om jag konsumerar dem". Jag tror därför att det finns samhällspolitiska och inte bara strikt filosofiska skäl att följa uppmaningen i denna tidskrifts ledare för några nummer sedan "Gör upp med utilitarismen!"

Jan Tullberg

Personerna A och B kan arbeta eller konsumera under 8 timmar. Att producera 1 enhet av varan x tar 1 timme för B och 1/3 timme för A. Att konsumera 1 enhet tar 1 timme för både A och B. Fyra olika fördelningssituationer w₁ – w₄ illustreras med nyttosumma 59u – 63u. Marginalnyttan av 1 – 8 enheter x faller likformigt för båda (u_Ax och u_Bx).

As nyttofunktion är u_A = f(u_Ax + u_A övrigt).

Bs nyttofunktion är u_B = f(u_Bx + u_B övrigt).

Allmän form för den partiella välfärdsfunktionen: w = f(u_Ax + u_Bx).

u1 u2 u3 u4 u5 u6 u7 u8

u_Ax 8 7 6 5 4 3 2 1

u_Bx 8 7 6 5 4 3 2 1

w1 = 33u (= 8+7+6+5+4+3 ) + 26u (= 8+7+6+5) = 59u

w2 = 30u (= 8+7+6+5+4) + 30u (= 8+7+6+5+4) = 60u

w3 = 30u (= 8+7+6+5+4) + 33u (= 8+7+6+5+4+3) = 63u

w4 = 26u (= 8+7+6+5) + 36u (= 8+7+6+5+4+3+2+1) = 62u

Dasgupta, Partha. 1982. "Utilitarism, information and rights" i Sen & Williams (eds) Utilitarianism and Beyond Cambridge University Press, Cambridge.

Gauthier, David. 1986. Morals by Agreement. Clarendon Press, Oxford.

Harsanyi, John. 1982. "Morality and the theory of rational behavior" i Sen & Williams (eds) Utilitarianism and Beyond Cambridge University Press, Cambridge.

Johnson, Paul. 1989. De intellektuella: människorna, myterna, moralen. Timbro, Stockholm.

Mirrlees, James. 1982. "The economic uses of utilitarianism" i Sen & Williams (eds) Utilitarianism and Beyond Cambridge University Press, Cambridge.

Nordling, Danne. 1998. "Gör upp med utilitarismen!" i Skatter och välfärd nummer 1/98.

Nozick, Robert. 1974/1986. Anarki, stat och utopi. Ratio, Stockholm.

Sidgwick, Henry. 1874. The Methods of Ethics.

Spencer, Herbert. 1884/1969. The Man Versus The State . Penguin Books, Harmonsworth.

Tersman, Folke 1998. i Skatter & Välfärd nummer 2/98.