Skatter & Välfärd nr 2/1998
Två teorier om distributiv rättvisa
En påtagligt ojämn inkomstfördelning kan
betraktas som rättvis. Det följer av en revidering av Rawls’ teori om rättvisa.
Även en lätt revidering av Nozicks teori ger omfördelning för existensminimum
som resultat, visar Danne Nordling, utredningschef i Skattebetalarnas förening.
_____________
Danne Nordling
Vilken uppgift har staten när det gäller att utjämna medborgarnas inkomster? Tanken att staten i ett idealsamhälle skall utjämna människornas levnadsförhållanden finns redan hos Thomas More i hans bok Utopia från 1516. I år är det 150 år sedan det kommunistiska manifestet publicerades av Marx och Engels. Där var dock utjämningstanken avsevärt modifierad och gällde i sin explicita form ett krav på kraftigt progressiva skatter.
Grovt sett kan man urskilja åtminstone fyra olika ansatser för de läror om inkomstfördelningen eller krav på omfördelning av inkomster som framlagts i modern tid. Dessa kommer jag att rubricera enligt följande:
Här kommer jag i huvudsak att behandla punkterna 3 och 4. De socialpolitiska lärorna har under 1990-talet i stor utsträckning övergetts som motivering för utjämning i och med Sovjet-imperiets sammanbrott. Knappast någon förfäktar längre den marxistiska utsugningsteorin med åtföljande krav - åtminstone i den revisionistiska versionen - på progressiva skatter för "de rika" och sociala förmåner för de "utsugna". Kvar finns bara oartikulerade krav på "social rättvisa" baserade på grumliga emotionella föreställningar eller rent populistiska vädjanden. (Motiveringarna bakom den extra höga marginalskatten som ersätter "värnskatten" i Sverige är kanske det tydligaste exemplet.)
Likaså har de moralfilosofiska teorierna förlorat mycket av sin styrka i diskussionen om inkomstutjämning. Detta gäller alldeles uppenbart de tidigare utlitaristiskt grundade varianterna av motiveringarna för progressiva skatter i form av "minsta offerprincipen" och "lika offerprincipen". Dessa anses idag enligt juristen Åsa Gunnarsson, i hennes doktorsavhandling Skatterättvisa [1995], vara "teoretiska spekulationer" som "inte [kan] accepteras" (sid 119).
Utilitarismen är idag förvisso central inom den praktiska filosofin. Men trots detta kan starka invändningar resas mot denna moralläras teoretiska grunder. (Se exempelvis professor Lars Bergströms artikel i Filosofisk Tidskrift [1995].) Det försök att använda utilitarismen som argument för inkomstutjämning som nationalekonomen Agnar Sandmo, professor vid Norges Handelshögskola och tidigare ledamot i Lindbeck-kommissionen, lade fram i Ekonomisk Debatt [1996] tillbakavisas i detta nummer av S & V av fackfilosofen Folke Tersman [1998], som också kommenterar debatten i tidigare nummer av S & V. (Se Sandmo [1998] och Nordling [1997 och 1998].)
De två återstående teorierna för att utröna vad som kan anses vara en rättvis inkomstfördelning är den kontraktsteoretiska ansatsen (baserad på John Rawls [1971],
ofta betecknad som socialliberal) och den rättighetsteoretiska ansatsen (exempelvis enligt Robert Nozick [1974], en förebild för många nyliberaler). Trots att de har helt olika utgångspunkter och att syftet med Nozicks diskurs uppges ha varit att tillbakavisa Rawls’ uppfattningar är det ändå möjligt att med vissa rimliga revideringar komma fram till att båda teorierna leder fram till ganska likartade slutsatser om statens roll för att åstadkomma distributiv rättvisa.
Gemensamt för båda teorierna är att de är rationalistiska och alltså bygger på att det är de i samhället deltagande individerna som bildar utgångspunkten för hur samhällets institutioner skall byggas upp. Varken någon politisk eller religiös dogm eller metafysisk, moralfilosofisk princip för det goda samhället tas för given. Teorierna förutsätter således inte att människorna är altruister eller att de egentligen borde tvingas bli mer osjälviska. Individerna har ett naturligt egenintresse och är rimligt rationella.
Okunnighetens slöja
Om vi börjar med Rawls så utgår han från en tänkt ursprungssituation där individerna har att välja vilken typ av samhälle de vill förbinda sig att leva i. För att inte svaga och oföretagsamma individer automatiskt skall välja ett samhälle med enbart höga skatter på de starka och företagsamma och vice versa inför Rawls begreppet okunnighetens slöja. I valsituationen förutsätts ingen känna till vilken position han eller hon kommer att uppnå i det kommande samhällslivet. Även starkt egoistiska människor måste då överväga hur de skulle vilja ha det om de lyckades väl i samhället eller blev ekonomiskt misslyckade låginkomsttagare. I övrigt antar Rawls att de skulle välja ett samhälle med optimal frihet för alla vilket rimligtvis förutsätter att staten begränsas till att tillhandahålla kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär.
Tre beslutsstrategier
I ursprungssituationen har individerna enligt Rawls i huvudsak att välja mellan tre strategier: 1) maximax, 2) maximera förväntat värde och 3) maximin.
Strategi 1) innebär att individen väljer det samhälle där det bästa möjliga utfallet för honom blir som störst. Historiskt har vi sett detta i olika autokratiska samhällen där den enväldige fursten håller resten av befolkningen som sina slavar. Även om alla innerst inne vill bli furstar är risken stor att någon annan blir det och man själv blir förslavad. Rawls avvisar denna strategi som verklighetsfrämmande.
Strategi 2) - maximera förväntat utfall - innebär att man väljer den samhällstyp där den genomsnittliga levnadsstandarden blir maximal. Tanken är att man sannolikt hamnar varken i toppen eller botten och då är det bäst att välja ett samhälle där den allmänna nivån är så hög som möjligt. Man kan jämföra detta strategival med valet mellan olika lotterier med olika vinstplaner. Det är då bättre att välja ett lotteri med en hög genomsnittlig vinstnivå men med en ojämn vinstplan än ett med en visserligen större chans att vinna småvinster men där genomsnittsvinsten är mycket mindre.
Rawls anser även denna strategi vara alltför våghalsig för verklighetens människor. En normal obenägenhet att ta risker medför enligt Rawls att man inte kommer att välja en strategi där det ens finns en liten risk att utfallet blir mycket negativt.
Rawls tror på maximin
Strategi 3) - maximin - är vad Rawls presumerar att normala människor kommer att välja i verkligheten. Denna strategi innebär att det sämsta möjliga utfallet skall vara så bra som möjligt. Man vill inte ta några risker för att öka sin levnadsstandard.
Om man sålunda blir oföretagsam och ekonomiskt misslyckad i samhällslivet vill man enligt Rawls få det så bra som möjligt genom skattefinansierade bidrag. För att uppnå detta är man alltså villig att betala ganska hög skatt om det skulle gå bra för en själv för att finansiera bidragen åt de oföretagsamma. Individen vill alltså maximera det minimala utfallet som han själv kan tänkas få.
Man kan emellertid ifrågasätta Rawls’ uppfattning om vilken strategi verklighetens människor är benägna att välja [se Nordling 1997]. För det första (1) förefaller Rawls’ antagande om människans starka riskobenägenhet vara orealistiskt - i verkligheten är människor beredda att ta risker. För det andra (2) har Rawls inte på allvar diskuterat en fjärde strategi: man väljer en garanti om existensminimum i fall att man skulle misslyckas. Det betyder att mycket talar för att människorna i verkligheten kan tänkas välja lägre skatt om det skulle gå bra och låga bidrag om det skulle gå dåligt.
(1) En människa med stark riskaversion som bor på landet och cyklar till jobbet kan med Rawls’ maximin-antagande inte ta ett bättre betalt jobb i den närbelägna staden. Till det nya jobbet måste han nämligen åka bil. Det värsta som då kan hända är att han råkar ut för en trafikolycka och blir dödad. En cykelolycka när han åker till nuvarande jobb ger bara några blåmärken. Det bästa resultatet (blåmärkena) vid det sämsta utfallet (trafikolycka) kräver att han inte byter jobb. Så är det uppenbarligen inte i verkligheten för alla normala människor. Folk är beredda att ta risker.
Garanti om existensminimum
(2) En fjärde strategi innebär att man avstår från att försöka få det så bra som möjligt om man skulle misslyckas ekonomiskt. Det räcker i detta fall att samhället i övrigt garanterar ens överlevnad på en nivå av existensminimum. Enligt min mening finns det flera intuitiva skäl som talar för ett val av existensminimum framför maximin som strategi i Rawls’ ursprungsposition:
Så fort strategin existensminimum (exmin) förs in i diskussionen som ett alternativ till strategin maximin talar alla intuitiva överväganden till förmån för exmin. Rawls måste ha gjort ett allvarligt vetenskapligt misstag när han inte diskuterade detta strategival. Men i det utjämningsfixerade samhällsklimat som rådde vid slutet av 1960-talet och en bit in på 1970-talet hade exmin som strategi för "social rättvisa" kanske inte tagits på allvar och Rawls själv hade marginaliserats som en "kapitalistisk högerfilosof".
Det är inte bara intuitivt insedda skäl som talar för att verklighetens människor väljer exmin framför maximin. Också praktiska experiment med studenter som försätts i en simulterad ursprungsposition enligt Rawls’ anvisningar visar detta resultat. I ett experiment fick till studenterna välja mellan maximin, maximera genomsnittet med och utan "golv" samt maximera genomsnittet med både "golv" och "tak". Av de 29 grupper som deltog valde 25 maximering med obligatoriskt golv och resten maximering utan golv. Ingen grupp valde maximin och vid en uppmaning att ranka strategierna placerades maximin dessutom sist [Frolich, Oppenheimer & Eavy 1987]. Liknande resultat redovisas också av Beck [1994].
Både teoretiska och empiriska skäl talar alltså för att skatterna används för en omfördelning av inkomster enbart för att garantera en nivå på existensminimum för dem med lägst inkomster. Hur omfattande kan då denna garanti tänkas bli? När utilitaristerna diskuterade total inkomstutjämning på sin tid var pensioner, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och andra socialförsäkringar ointressanta. Syftet var ju att staten garanterade genomsnittsinkomsten vare sig man arbetade eller inte. Om staten i stället garanterar exmin kunde man tycka att detta kunde ske i form av ett allmänt folkbidrag till alla.
Alla typer av allmänna bidrag även om de trappas ned vid ökande förvärsinkomster (s k negativ inkomstskatt) kostar mycket skattepengar. Det gäller också när man nöjer sig med att lägga ersättningarna på en grundnivå i de traditionella socialförsäkringssystemen. Om vi tar fasta på Rawls’ tes att man i ursprungspositionen väljer ett system med optimal frihet finns det anledning att utforma existensminimumgarantin på ett sätt som om möjligt kräver mindre skattefinansiering.
Det finns egentligen inget bärande skäl till att staten själv måste tillhandahålla ett skattefinansierat "socialförsäkringssystem" med t ex schabloniserad grundtrygghetsersättning vid sidan av försäkringsmarknadens ordinarie system (som förvisso kan tänkas behöva statlig reglering). Eftersom även låginkomsttagare betalar en totalt mycket hög skatt i nuvarande välfärdsstater (i Sverige 64 procent vid 100 000 kronor i årslön) finns det ett stort utrymme att i stället själv erlägga försäkringspremien till företag som tillhandahåller socialförsäkringar på marknaden. På grund av att staten i slutändan garanterar exmin måste som villkor ställas att alla försäkrar sig åtminstone upp till exmin i socialförsäkringssystemet - annars kan hederliga skattebetalare råka ut för ett allvarligt "free rider-problem". Det innebär i detta fall att låginkomsttagarna inte får strunta i att försäkra sig i vetskap om att staten ändå garanterar exmin.
Endast i de fall lönen inte räcker till för att leva på existensminimum när socialförsäkringspremierna är betalda finns det anledning för staten att med skattemedel ge bidrag till låginkomsttagarna. Och även i detta fall kan bidragsbetalningarna hållas nere om man arbetar med välfärdskonton. Då kan premierna hållas nere med hjälp av stora självriskbelopp. Minskat fusk håller också nere premierna och lånemöjligheterna via kontot medför att endast en livsvarigt alltför låg inkomst behöver subventioneras med bidrag. Utöver detta svarar staten givetvis för bidrag till från födseln handikappade och liknande fall där individuell försäkring är omöjlig.
En grov bedömning av skattebelastningen i Rawls’ ursprungliga tappning hamnar på ungefär den svenska nivån - ca 65 procent av en löntagares verkliga årsinkomst. (Av denna siffra utgör en tiondel skatten för att betala räntorna på statsskulden.) En modifiering av Rawls’ teori om rättvisa, där maximin ersätts med exmin och socialförsäkringar med välfärdskonton införs, skulle sänka skatteuttaget från 65 till omkring 15-20 procent av en löntagares verkliga årsinkomst. I denna siffra ingår då bara utgifter för kollektiva nyttigheter och inkomstomfördelning. Om man anser det lämpligt att behålla en del andra offentliga utgifter, t ex kultur och idrott, i den skattefinansierade sektorn blir skatteskillnaden naturligtvis mindre.
Den revidering av Rawls’ teori om rättvisa som jag har skisserat här medför givetvis en ganska ojämn inkomstfördelning. Men utifrån Rawls’ egen kontraktsteoretiska ansats borde denna fördelning betraktas som rättvis. Om den sedan är politiskt möjlig är en annan sak.
Revidering av Nozicks teori
Avslutningsvis skall jag översiktligt gå igenom vilka slutsatser om statens roll för inkomstfördelning som en rättighetsteoretisk ansats medför. Robert Nozick utgår från att människan har rättigheter. Från detta härleder han ståndpunkten att endast skatter som behövs för kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär kan rättfärdigas. Alla tillgångar som uppfyller kraven på rättvisa i förvärv eller rättvisa i överlåtelse har staten ingen rätt att omfördela. Medborgarna blir beroende av frivilliga försäkringssystem och liknande eller privat välgörenhet för att uppnå omfördelningar av inkomsterna.
Nozicks "utopiska" tanke är att olika kollektiv får organisera sitt sociala och ekonomiska liv som de vill inom ramen för en minimal stat som skyddar medborgarna mot våld. En uppenbar möjlighet är att ett liknande socialförsäkringssystem med välfärdskonton, som jag skisserade tidigare, etableras i en dominerande grupp i samhället. Här finns dock möjligheten att stå utanför. Om detta ej omintetgör hela det frivilliga systemet återstår ändå problemet med folk som inte tar tillräckligt bra försäkringar och som sedan hamnar under existensminimum. Jag antar att Nozick ville överlämna dessa i händerna på den privata välgörenheten. Om denna inte är för frikostig uppkommer inte något betydande free rider-problem.
Obligatorisk försäkring upp till exmin
Om välgörenheten är otillräcklig uppstår däremot ett supplikantproblem med sannolika dragningar åt öppen kriminalitet. Krav kommer då att ställas på en revidering av statens begränsade rätt att tvinga medborgarna. Om alla därvid tvingas betala en grundtrygghetsskatt kommer alla låginkomsttagare att bli free riders på en garanti om exmin. Skatten blir då onödigt hög. Det förefaller då bättre att återigen ta till metoden att föreskriva att alla obligatoriskt försäkrar sig åtminstone upp till existensminimum.
I ett civiliserat samhälle med humanistiska värderingar är skyddet mot påstridiga supplikanter väl så viktigt som skyddet mot lättare kriminalitet. Också en fullfjädrad Nozick-anhängare borde kunna acceptera en rättighetsinskränkning för sådana skyddsåtgärder på samma sätt som Nozick härledde statens grundläggande skyddsåtgärder. Obligatorisk försäkring upp till exmin och en obetydlig skatt för socialbidrag (exmin för dem som faller utanför) är konkret vad saken gäller.
Även en rättighetsteoretisk ansats leder till att en påtagligt ojämn inkomstfördelning borde kunna betraktas som rättvis. Resultatet förefaller i stora drag bli detsamma som vid en kontraktsteoretisk ansats. Någon ytterligare vetenskapligt orienterad ansats för utvärdering av inkomstfördelningen torde inte stå att finna (se Söderström [1977] för en översikt).
Danne Nordling
Referenser:
Beck,
J.H. [1994]: An Experimental Test of Preferences for the Distribution of Income
and Individual Risk Aversion, Eastern Economic Journal, Vol. 20, No 2,
Spring 1994;
Bergström, L. [1995]: Utilitarismens fel och förtjänster, Filosofisk Tidskrift nr 4, sid. 49-61;
Frolich,
N., Oppenheimer, J. & Eavy, C. [1987]: Laboratory Results on Distributive
Justice; British Journal of Political Science, Vol. 17, sid. 1-21;
Gunnarsson, Å. [1995]: Skatterättvisa, Iustus förlag, Uppsala;
Nordling, D. [1990]: Sund själviskhet - och osund, Marknadsekonomisk tidskrift nr 4;
- [1997]: Argumenten räcker bara till existensminimum, Skatter & Välfärd nr 4, sid. 59-63;
- [1998]: Omstridd etiklära grunden för Sandmos krav på inkomstutjämning, Skatter & Välfärd nr 1, sid. 73-75;
Nozick,
R. [1974]: Anarchy, State and Utopia, Basic Books, New York (svensk
översättning 1986);
Rawls,
J. [1971]: A Theory of Justice, Oxford University Press, tionde
tryckningen 1990;
Sandmo, A. [1996]: Hur långt bör vi gå i utjämningen av inkomster? Ekonomisk Debatt nr 8, sid. 619-630;
Söderström, H. Tson [1977]: På jakt efter en rättvis fördelning av välfärden, Ekonomisk debatt nr 6, sid. 386-407;
Tersman, F. [1998]: Inkomstutjämning kan inte motiveras med utilitarismen, Skatter & Välfärd nr 2, sid.8-9;