Vad bör staten inte göra?
Skatter&Välfärd 1/98
Med utgångspunkt från
filosoferna Rawls, Dworkin och
Sen gör Danne Nordling, SBF, en analogi med en
bostadsrättsförening
och finner bl a att staten inte bör tillgodose externa
preferenser.
==========================
Danne Nordling
Diskussionen om vad staten bör göra kan föras på två olika sätt: 1) Det finns sakliga skäl till att staten ska sköta vissa uppgifter eller 2) Vadhelst som får politiskt/demokratiskt stöd är också en legitim uppgift för staten. Den senare ståndpunkten råkar dock ut för en del uppenbara svårigheter. Vi finner det exempelvis självklart att en majoritet inte har rätt att låta sätta en del av befolkningen i arbetsläger för att utnyttja dessa människors arbetsinsatser gratis i folkflertalets intresse. För att stävja sådana försök att otillbörligt utnyttja den politiska makten har många samhällen skapat konstitutioner som bl a föreskriver vad staten inte får göra.
Gynnar författningen inte den offentliga sektorn?
Ett sätt att utveckla problemet med att identifiera statens uppgifter är att närma sig det från andra hållet - dvs att ställa frågan vad staten inte bör göra. Vad skulle stadgas i en idealisk författning att staten inte fick ägna sig åt? Detta förutsätter naturligtvis att man bedömer det som väsentligt att klargöra var gränserna går för statens kompetensområde. Det är emellertid inte säkert att alla ser svårigheter med synsätt 2) ovan. Statsvetaren Olof Petersson [1997] har tex menat att det tvärtom är "en stor fördel om politiskt kontroversiella frågor om den offentliga sektorns storlek kan hållas utanför författningsdebatten." Han ser konstitutionen enbart som "spelregler" som inte har något att göra med politikens "materiella innehåll". Detta synsätt bortser emellertid från Public choice-skolans tes att det i ett röstsökande politiskt system finns en inbyggd asymmetri som gynnar en viss typ av materiellt innehåll i politiken, nämligen just den offentliga sektorns storlek. Det är mot denna bakgrund svårt att dela Peterssons omdöme att hans egen syn på den demokratiska konstitutionen skulle vara en "etablerad princip".
Rawls´ optimala frihet
Om man tar fasta på John Rawls´ arbeten skulle ett generellt svar på frågan hur en författning principiellt bör grundas kunna formuleras ungefär så här: Varje medborgare garanteras av staten en lika rätt till det mest vidsträckta system av lika grundläggande friheter som är förenligt med ett likartat system av friheter för alla andra medborgare.
En princip av detta slag implicerar att relationen mellan medborgarna inte får bygga på våld eller tvång eftersom man då inte uppfyller förenlighetskriteriet. Skulle då statens relation till medborgarna kunna se ut på något annat sätt? Det förefaller långsökt att tänka sig att staten själv skulle ägna sig åt att begränsa medborgarnas frihet när statens syfte i övrigt är att garantera en så vidsträckt frihet som möjligt. Frihetsinskränkningar synes endast vara legitima när ännu större frihetsförluster utgör ett näraliggande hot. Staten får därmed rätt att med tvång uttaxera skatter för att undanröja hot från invasion, revolution, upplopp, banditverksamhet, beskyddarverksamhet ("maffian") och liknande. Grovt uttryckt kan man säga att staten inte skall ägna sig åt annat än kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär.
Dworkins lika omtanke och respekt
Ett annat förslag har framförts av rättsteoretikern Ronald Dworkin [1977] som lanserar principen att staten skall behandla medborgarna med "lika omtanke och respekt". Denna princip inrymmer inte lika många utvecklingsmöjligheter som den föregående. Enkelt uttryckt skall staten inte särbehandla olika medborgare i de verksamheter som är statens uppgifter. Om medborgarna av någon anledning skall sättas i arbetsläger så får staten inte välja ut vissa grupper men inte andra för denna behandling. Men något explicit argument för att staten absolut borde avstå från att påfordra tvångsarbete utgör inte denna princip.
Alla får skydd av polisen
Staten kan inte avhålla sig från att t ex beskydda de fattiga med sin polis om alla skall behandlas med lika omtanke. Likaså kan staten inte tvångssterilisera eller låta extrahera organ för transplantationer på vissa medborgare och inte heller konfiskera någons egendom eller "fördärva någons välfärd" (gamla §16 i RF 1809) om alla skall behandlas med lika respekt. Det ligger nära till hands att också tolka Dworkins princip som att värnplikt och inkomstomfördelande skatter inte heller kan tillåtas. Politiska och sociala rättigheter eller skyldigheter som är lika för alla måste därför, om man skall hålla sig till Dworkin, specificeras i en rättighetskatalog. I en sådan kan förbud mot generellt tvångsarbete, tryckfrihetsinskränkningar och liknande räknas upp.
Inkomstomfördelning förutsätter olika respekt
Dworkin ser rättigheter som ett slags "trumf" vilket passar bra in på politiska rättigheter som då kan ta överhanden när majoriteten har något pragmatiskt skäl att åsidosätta t ex yttrandefriheten. Däremot är liknelsen med trumf föga relevant när det gäller sociala rättigheter. Rätten till "en god bostad" är ingenting värd i ett fattigt samhälle där det inte ens teoretiskt går att finna någon som skulle kunna åläggas skyldigheten att tillhandahålla den. Men det går utmärkt väl att även då garantera yttrandefriheten. Är det så att staten däremot genom exempelvis en naturfyndighet (oljan i Alaska) blir väldigt rik säger Dworkins princip att alla skall få lika del i inkomsterna. Men om dessa pengar i stället måste avtvingas medborgarna genom att olika respekt visas t ex i förhållande till olikheter i ekonomisk status sätter Dworkins princip uppenbarligen stopp.
Avundsjuka, illvilja och diskriminering ej statens uppgift
Ibland motiveras en inkomstomfördelning med att staten bör beakta även externa preferenser [Molander 1997]. Det betyder att staten inte bara bör bry sig om vad vi själva vill ha för egen del utan också hur vi tycker att staten skall agera mot andra. Det kan hävdas att inte ens anti-sociala eller externa preferenser (Dworkins term) såsom sadism, avundsjuka, illvilja, harm, skadeglädje, oginhet, diskriminering och liknande skall särbehandlas av staten i förringande syfte. Men även om vi skulle betrakta dessa preferenser som legitima i någon mening följer inte att målet för preferensbildningen (t ex inkomstutjämning) blir en kollektiv nyttighet. Det är ett logiskt felslut och kommenteras ytterligare på sidan 79 i detta nr [Nordling 1998].
Konformism och likriktning
Enligt Dworkin skall staten inte beakta externa preferenser. Det är en naturlig följd av att staten skall behandla alla med lika omtanke och respekt.Staten skulle omöjligt kunna uppfylla kravet på lika respekt om man gav efter för önskemål grundade på illvilja, avundsjuka eller diskriminering. Men staten bör inte heller beakta externa preferenser av till synes mera oförargligt slag. Sålunda kan konformistiska externa preferenser få liknande effekter som illvilliga sådana. Tidigare kallades detta "likriktning" efter det tyska ordet Gleichschaltung som lanserades som en av nazismens idéer på 30-talet.
De som retar sig på andra
Att staten inte bör ta ställning för någon grupps externa preferenser och än mindre verka för att dessa skall prägla samhällslivet är en fundamental princip för att vi skall kunna tala om ett fritt samhälle utan onödigt tvång. En dominerande grupp får inte använda statens tvångsmakt för att få minoriteten att uppträda på samma sätt som majoriteten finner naturligt och önskvärt. Det gäller exempelvis tillbedjandet av olika gudomliga väsen, aktiviteter på sabbaten, hur man klär sig, friserar sig och låter skägget växa, huruvida kvinnor skall bära slöja eller andra höljande tyger, vuxnas sexuella beteende och sexuella läggning, matvanor och tillagningsmetoder, användandet av dialekt, jargong eller intonation i språket. Lika respekt tillåter inte heller någon särbehandling på grund av svårföränderliga egenskaper såsom etnisk, social, yrkesmässig, ekonomisk, regional, intellektuell, utbildningsmässig eller politisk bakgrund. Liknande gäller konstnärlig och kulturell verksamhet. Staten får inte hjälpa dem som "retar sig på andra".
Analogi med bostadsrättsförening
Ett sätt att illustrera problematiken kan tänkas vara en analogi mellan staten och en sammanslutning av typ bostadsrättsförening. Rawls´ princip innebär då att ingen av de boende får lägga beslag på tvättstugan eller gårdsplanen för egen del och naturligtvis inte våldgästa eller störa andra boende. Dworkins princip innebär att styrelsen varken får stänga av varmvattnet för vissa av de boende eller ta ut högre medlemsavgift från religiösa, intellektuella eller höginkomsttagare etc.
Amartya Sens grundläggande resurser
En tredje princip för staten har lanserats av ekonomen Amartya Sen: Staten skall tillhandahålla grundläggande resurser åt alla medborgare. Han exemplifierar med inträffade svältkatastrofer i Indien [Sen 1981]. Även detta kan passa in i analogin med bostadsrättsföreningen. Hela byggnaden är naturligtvis kollektivt brandförsäkrad (analogin är försvaret). Men varje lägenhet är också individuellt brandförsäkrad åtminstone till viss del genom föreningens försorg. Däremot är inte inredningen försäkrad om inte den boende själv ombesörjt detta. Föreningsmedlemmen kan alltså vara garanterad tak över huvudet om det skulle brinna i lägenheten men inte någonting mera. (Småhusägare befinner sig dock i en sämre situation.) Amartya Sens princip har emellertid i den svenka debatten tolkats betydligt mer långtgående - medlemmen får automatiskt en rejäl hemförsäkring som dock ej är heltäckande: en del viktiga inventarier undantas [Rothstein 1994, 1997; Nordling 1997]. Det är i denna debatt en öppen fråga huruvida staten "gratis" skall tillhandahålla enbart socialbidrag eller en relativt generell välfärdspolitik.
Skall staten kompensera medfödd oförmåga?
En slutsats av Sens princip kan vara att staten inte bara skall anses ha till uppgift att skydda medborgarna från fientliga individer utifrån eller inifrån utan också utgöra ett skydd mot naturen och medborgarnas av naturen givna tillkortakommanden. Huruvida den senare uppgiften verkligen är ett åtagande för staten om det skulle visa sig att försäkringar kan lösa problemet finns det anledning att återkomma till i en separat artikel.
Danne Nordling, SBF
Referenser:
Petersson, O. [1997]: Bör kungariket Sverige avskaffas? Svenska Dagbladet 11/10
Molander, P. [1997]: Inkomstomfördelning är en kollektiv nyttighet, Skatter & Välfärd nr 3, sid. 70-73
Sen, A. [1981]: Poverty and Famines: An Essay on Entitlement and Deprivation (se även Idéer om rättvisa, volym 1 i Tidens idéserie , 1989)
Rothstein, B. [1994]: Vad bör staten göra? Om välfärdsstatens moraliska och politiska logik, SNS förlag
- [1997]: Staten har ett ansvar för individuella nyttigheter, Skatter & Välfärd nr 2, sid. 55-57
Nordling, D. [1997]: Är inte mat och bostad grundläggande rättigheter? Skatter & Välfärd nr 2, sid. 53-54
- [1998]: Brottsprevention är den polisiära kollektiva nyttigheten, Skatter & Välfärd nr 1