2004-12-19 (se även recension Nylib 1/05)

Danne Nordling:

 

"Liberalism som jämlikhet – ett perspektiv från vänster"

Innehållsbeskrivning av skriften med kommentarer [egna]

 

Skriften med titeln i rubriken är författad av Ulf Öfverberg och utgiven av Bertil Ohlin-institutet (#5) i november  2004. Den utgör ett exempel på vänsterliberalismens kritik av liberalismen och friheten. Motiveringen för publiceringen av den 50-sidiga skriften är närmast att författaren menar att folkpartiet går åt höger och håller på att överge sin socialliberala ideologi.

 

Författaren menar att liberalismens kärna är tilltron till människan med utgångspunkt från metodologisk individualism (ej holism) där det enbart är individer som kan handla och också ta ansvar för sitt liv och sina handlingar. Politikens syfte är att stärka individens självbestämmande. Men gemensamma beslut är en omistlig del av ”liberalismen” och därför skapas kollektiva beslut om kollektiva angelägenheter (s 10).

 

Liberalismens jämlikhetstanke är att alla individer bara har rätt till samma självbestämmande (som alla andra) och därför måste självbestämmandet begränsas så att en individs rätt aldrig får inkräkta på en annan individs innersta kärna av självbestämmande. I ett mindre perspektiv skiljer sig detaljerna i liberala lösningar mellan länderna men liberalismen är generellt en vänsterrörelse. Orsak: den har alltid brytt sig om fördelning; omfördelning av resurser, säkerhet och makt. Den har utmanat rigida strukturer: kungar, adel, monopolköpmän, byråkrater, könsroller och fattigdomens otrygghet.

 

Framstegsoptimism, rationalism, förnuftstro, reformism och jämlikhetssträvan är vänster. Höger är motsatsen[!]. Friheten för de få, tradition istf förändring, gemenskap före individualism, ’man vet vad man har men inte vad man får’, kunskapsauktoritet, könsrollernas biologiska förankring – dvs former av elitism. Det är motsatsen till jämlikhet som rätten att bli behandlad med samma hänsyn och respekt [Dworkin].

 

Liberalismens människosyn är kantiansk: människan är ett mål i sig själv. [Varje människa] skall behandlas som ett mål i sig själv och inte som ett medel för andra och annat. Det är också utgångspunkten för den egalitära liberalism som ligger till grund för skriften. [Logisk motivering:] Alla människor är moraliska varelser som vill undvika lidande och har förmåga till planering och tänkande (axiom). Härav följer att alla skall behandlas med s h o r. Eller: om man erk att alla är mål i sig själva följer att alla måste behandlas med s h o r. Hänvisning till Popper, Dworkin, J Raz, Nagel, Susan Moller Okin, Nussbaum o Rawls.

 

Fiender: absolutism, konservatism, socialism, islamism, kommunitarism* och libertarianismen.

*Kommunitarism enligt C Larmore (87): Ingen kan fritt bestämma hur han skall betrakta världen och sina mål. Man kan bara komma till insikt genom gemensamma traditioner och sociala sammanhang. Inom vissa områden bör man inte ens sträva efter autonomi och därför blir statens uppgift inte att upprätthålla neutralitet utan istället att omfatta och stödja någon speciell uppfattning om det goda i livet. (Patterns of Moral Complexity).

 

Frihet som säkerhet

 

Libertarianismen är en utväxt från liberalismen och omfattar ett endimensionellt frihetsbegrepp. Denna politiska teori anser att staten inte har rätt att inskränka friheten och egendomsrätten utom för att skydda just individernas frihet och deras egendom, den s k nattväktarstaten. Libertariansismen har en ohistorisk syn på frihetsbegreppet (frihet som säkerhet). Hoten mot friheten utgörs inte av hoten mot den negativa friheten (freedom as licence) utan mot oberoendet (freedom as independence). Bentham menade att frihet var en gren av säkerhet (s22). Den framväxande centralmakten legitimerades med att skydda svaga mot starka (adeln). Baronens säkerhet måste minskas, hans borg rivas, för att öka säkerheten för roturieren [”borgare o bönder”]. När detta var uppnått (anarkismens problem övervunna) framstod dess [centrums] maktansamling som ett nytt problem. Ett exempel sägs vara Hobbes. Staten var ett värn mot kyrkan (?).

 

Liberalismen må vara misstänksam mot statlig maktkoncentration men en ideologi som eftersträvar att omfördela säkerhet kan inte vara dogmatisk antistatlig till sin karaktär. Fortfarande hotas dock den personliga säkerheten. De starkas frihet måste omgärdas med restriktioner för att garantera säkerheten för de svaga (s25). Staten kan skapa ett golv av säkerhet för alla. Författaren lanserar en analogi med den egalitära liberalismen, som istället underströk den marknadsorsakade osäkerheten och otryggheten. Detta innebär att kontinuiteten är ”häpnadsväckande”. Liberalismen har hela tiden kämpat för säkerhet. [Här föreligger en tvivelaktig glidning eller möjligen okunnighet om vad kollektiva nyttigheter innebär.]

 

Frihet är säkerhet vid konjunktursvängningar

 

Liberaler från Locke till Mill ansåg att det var rätt att begränsa det privata ägandet för att tillfredsställa grundläggande [sic] behov hos de fattiga. [Lillfingret som motiverar socialstaten?] Montesquieu anmärker att säkerheten hotas inte bara av rövarbaroner, tyranner och religiösa inbördeskrig utan även av oförutsägbara fluktuationer på marknaden [konjunktursvängningar]. Ekonomiska rättigheter skall enligt UÖ skydda individerna från osäkerheten på marknaden. [Inget sägs om vidden av de aktiva skyldigheter att tillgodose dessa rättigheter som då uppkommer.]

 

Montesquieu föregriper det som på 1800-talet blev motivet för liberalernas sociala patos: att hjälpa de fattiga – därmed undviks 1) revolter och oroligheter och 2) onödigt lidande. Här kommer författaren opåkallat in på att konsumenterna visserligen tjänar på konkurrens men att privata sjukhus i brist på laglig reglering kan lämna kvar de kostsamma fallen till den offentliga vården. På samma sätt kan privata skolor utesluta barn med disciplin- och inlärningssvårigheter. Liberaler har anledning att bry sig om jämlikheten på dessa områden, vilket t o m  libertarianer gör när de förordar skolcheckar – ett moraliskt åtagande i form av ett golv av resurser. Det är libertarianismens latenta skuld mot dem som utan resurser och utan egen förskyllan kommer att ”exkluderas från den nyliberala rövarkulan”.

 

När liberalerna under 1900-talet byggde välfärdsstaten tillsammans med arbetarrörelsen ”var det en naturlig utveckling av det liberala frihetsbegreppet där friheten ständigt har en dimension av säkerhet för individen”. De exakta lösningarna blev ett resultat av kompromisser. Generell välfärdspolitik bidrar enligt undersökningar till mindre klyftor men det är för liberaler fullt tänkbart med andra organisationsformer än den nordiska modellen – ex större valfrihet inom välfärdsstaten.

 

Friheten kräver höga skatter

 

Det ska finnas en välfärdsstat, framhåller UÖ, och i Sverige blev den grundad på 1) obligatoriska socialförsäkringar enl inkbortfallsprinc, 2) skattefinansierad sjukvård, omsorg och utbildning samt 3) arbetsmarknadspolitik för låg arbetslöshet. ”Välfärdsstaten är en garant för den liberala friheten.” Den kräver dock höga skatter.

 

Ökade skatter är inget moraliskt problem för socialliberalismen. Författarens motivering av denna tes är central för hela skriften och går ut på följande: En individs hela inkomst är inte moraliskt sett att betrakta som ens egen inkomst. ”Det allmänna, staten, har moralisk rätt till en del av individens inkomst för att omfördela säkerheten mellan individer.” [Ingen hänvisning till Rawls.] ”Rikedom som är oförtjänt, det vill säga som beror på slumpen, det genetiska lotteriet, social miljö och annat som individen själv inte har påverkat, är det moraliskt rätt att beskatta.” [Tvånget som härvid kan upplevas beror på ett logiskt misstag som kallas Everyday Libertarianism.]

 

Författaren argumenterar kort mot konfiskatoriska arvsskatter med att dessa skulle skada vissa individers självständighet och värdighet. Hans huvudsyfte är dock det motsatta: att rättfärdiga beskattningsrätten och bevisa egendomsrättens logiska begränsningar. Därför använder han sig av ett resonemang om ”vardags-libertarianismen” som lanserats av L Murphy och T Nagel (The Myth of Ownership, 2002).

 

Vardags-libertarianismen - modell Thomas Nagel

 

När socialliberalerna argumenterar för en hög beskattningsnivå möter de enligt UÖ ett spontant motstånd i vad som Murphy och Nagel kallar Everyday Libertarianism. Hos många människor finns en outtalad eller nästan latent inställning att min inkomst och min egendom är just min även i moraliskt hänseende, skriver UÖ. Visserligen kan man vara beredd att betala skatt till ”gemensamma” angelägenheter som sjukvård, skola med mera, men samtidigt finns det en motvilja som tar sig uttryck i att betrakta beskattningen som omoralisk (särskilt fastighetsskatten).

 

Men vardags-libertarianismen utgår från fullständigt felaktiga premisser, enligt författaren. Friheten i praktisk mening kan inte existera utan beskattning, framhåller han. Friheten har en budgetkostnad som kräver beskattning. Därefter vidtar en argumentation mot anarkismen (s30) utan att denna omnämns annat än som ”avsaknaden av ett legalt system underhållet av skatter”. [Detta debattknep brukar kallas ’utvidgning’.] Inga moderna institutioner skulle kunna existera utan beskattning, konstaterar författaren.

 

Härav drar UÖ slutsatsen: ”Därför är det också logiskt omöjligt att människor ska anses ha några som helst anspråk på hela sin bruttoinkomst”. Anspråken måste begränsas till vad som återstår efter demokratiskt beslutad beskattning. Det finns alltid en moraliskt rättvis beskattning men exakt hur stor den är hänskjuts till den politiska filosofin att besvara! [Är det inte just detta som den politiska filosofins gren libertarianismen med sin nattväktarstat har gett ett svar på, men som Öfverberg motsätter sig och därför borde gendriva? Istället dödar han anarkismen.]

 

För säkerhets skull upprepar UÖ resonemanget ännu en gång i tydliga termer av antingen-eller [debattknepet ’bifurkation’]. Den logiska ordningen är sålunda den omvända mot vardags-libertarianismen. Det är nettoinkomsten som skall legitimeras utifrån det system som genererar bruttoinkomsten (inkl skattefinansierade institutioner). [Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att Öfverberg menar att allas inkomster tillhör kollektivet så länge som inte särskilda skäl legitimerar att man får behålla något – vilket faktiskt blir fallet om man tar argumentet ”moralisk förtjänst” på allvar.]

 

Författarens onyanserade resonemang när det gäller att motivera beskattning är förvånande eftersom professor Bo Rothstein har framfört ett något mer sofistikerat resonemang. UÖ menar att ett samhälle helt utan skatt inte fungerar. Därför måste man [av pragmatiska skäl] ha [åtminstone minimal] beskattning. Härav följer den kategoriska slutsatsen att man inte kan ha ”några som helst” anspråk på bruttoinkomsten. [Rimligtvis kan man både ha moraliska anspråk på hela bruttoinkomsten som man av pragmatiska skäl gör något avkall på och ha moraliska anspråk på en maximal del av bruttoinkomsten där bara avdrag gjorts för nattväktarstatens utgifter. Att skatter behövs om den minimala statens utgifter inte kan finansieras på annat sätt är ingen nyhet för en klassisk liberal. Det är slutsatsen att för socialliberaler är beskattningen en omistlig del av statsmakten och friheten, som i sig inte är något problem så länge den inte är ineffektiv eller orättvis, som framstår som löst grundad.]

 

[Rothsteins argument är istället att minimalstatsliberalismen är ologisk och därför obestämd. För att skydda äganderätten måste äganderätten kränkas för att finansiera försvar och polis. Därmed talar libertarianismen emot sig själv och hela fältet är upprivet. Implicit följer tydligen [logiskt?] att hur stor skatt som helst då kan legitimeras. I andra sammanhang brukar man säga att det goda inte får bli det bästas fiende – utan att anklagas för att vara ologisk och självmotsägande. Varken Öfverberg eller Rothstein antyder någon teori om vad staten bör göra och inte bör göra (utom att inte anamma kommunitarismen).]

 

Naturtillståndet

 

Öfverbergs fortsatta framställning visar att naturtillståndet är instabilt vad gäller egendomsrätten. För att detta skall kunna övergå till ett organiserat samhälle blir det absolut nödvändigt med en reglerande stat om än med begränsad makt (sic). [Det kanske var naturligt i början då staten propsade på att få inkvartera soldater i ens hem, men idag förordar UÖ inga begränsningar]. Att Locke grundade egendomsrätten på 1600-talets teologiska debatt borde inte tillåta Robert Nozicks anakronistiska och fördunklande påstående att egendomen är helig och absolut eller en naturlig rättighet.

 

Författaren drar fram att Locke minsann var för att ”’magistraten’ kan konfiskera och omfördela egendom för vissa sekulära och preciserade om än begränsade politiska orsaker”. Det skulle, enligt ett citat av Locke, vara kontradiktoriskt om någon gick med i ett samhälle som skulle skydda markinnehav och samtidigt presumerade att hans mark skulle undantas från samhällets lagar och jurisdiktion. [Auktoritetsargument]

 

När marknaden började omfördela resurser på ett ”orättfärdigt sätt” och industriarbetarnas säkerhet inte kunde tryggas beslöt vissa i liberal tradition begränsa privategendomen genom ett progressivt skattesystem. ”Denna välfärdsvridning var också ett nödvändigt alternativ till socialismens och kommunismens utmaning som krävde kollektivisering och gemensamt ägande av produktionen.” Effektiva omfördelningssystem baserade sig på förhoppningen att den fria ekonomin skall kunna fortleva och att alla, även de förfördelade [läs fattiga] skulle erhålla en grundtrygghet (sic) och därmed mänsklig värdighet. Hotet var tydligen revolution och det fria systemets undergång. [”Käppens argument”]

 

Flera olika friheter

 

Det är ett stort problem att utgå från ett enhetligt frihetsbegrepp. Det implicerar att vi har en rätt till frihet. Om så, hur avgör vi vilken frihet som är viktigare än en annan? Thomas Hobbes frihetssyn (enl citat) är att man kan göra det man vill (”is not hindered to do what he has a will to do”). Detta är enl UÖ det negativa frihetsbegreppets födelse. Men inte ens Hobbes ansåg att staten inte hade ett ansvar för de fattiga och olyckligt lottade (”they ought not to be left to the charity of private persons; but be provided for … by the lawes of the Commonwealth.”). [Auktoritetsargument]

 

Idag har detta begrepp av Isaiah Berlin kompletterats med ”positiv” frihet och UÖ drar slutsatsen: negativ frihet är frihet från, positiv frihet är frihet till. Berlin identifierade enl UÖ den positiva frihetssynen med ”totalitärt tänkande” och angav den negativa som ”liberalismens frihetsbegrepp”. Trots detta kan UÖ i efterordet till Fyra essäer om frihet leta fram ett citat av Berlin där han gör gällande att staten skall ingripa för att trygga både positiv och ett minimum av negativ frihet. Berlin kommenterar också föreläsningen från 1958 med: ”För vad är rättigheter utan förmåga att utnyttja dem?” [Auktoritetsargument; inv: jag har rätt att tjäna 10 procent mer än genomsnittet – vad är denna rätt värd om jag inte förmår utnyttja den?]

 

[Författaren är otydlig i sin syn på negativ och positiv frihet som ligger till grund för den moderna diskussionen inom den egalitära liberalismen. Hela skriften är till stor del en implicit plädering för positiv frihet. Det är svårt att se att man skulle kunna vara socialliberal utan att ta avstånd från det mesta av den ”negativa friheten” och förorda ”positiv frihet”. Istället diskuterar UÖ varför rätten till yttrandefrihet och egendom är viktigare än att få välja glassort i affären.]

 

[Här kan invändas att om samhället domineras av en religiös uppfattning som även efter full yttrandefrihet och demokratiska val med god marginal behärskar regeringsmakten, skulle detta vara viktigare än om denna regering hade makt att flera gånger om dagen kommendera alla att gör gymnastiska övningar, att inte få äta glass och andra livsmedel, inte få exponera kvinnornas ansikten på gatorna, inte tillåta männen att raka sig, inte tillåta TV och viss musik etc etc. Vad är yttrandefriheten värd för en slav?]

 

För Ronald Dworkin är jämlikhetsbegreppet utgångspunkten - fri hastighet eller för den delen frihet att använda vilka droger man vill är rimligtvis inte lika grundläggande som friheten att utöva sin religion eller friheten att yttra sig, skriver UÖ, som menar att det senare betyder mera för att definiera våra personligheter. Vi skall bli behandlade med samma hänsyn och respekt. [Inga män får raka sig, inga kvinnor får visa ansiktet – detta kan sägas vara att staten behandlar alla med s h o r, men det räcker inte för ett fritt samhälle!]

_ _ _ _

 

Att liberalism som jämlikhet kräver långtgående omfördelningar som måste genomföras med tvång, som borde strida mot varje rimlig tolkning av begreppet liberalism, förefaller Ulf Öfverberg inte någonstans uppfatta som ett problem. Han förlitar sig synbarligen på Ronald Dworkin.

 

 Antag att säkerheten mot våld hade varit en okollektiv nyttighet, då hade den vänsterliberala legitimeringen av statsmakten på historisk basis inte haft någon förebild för den ovan refererade analogin.

 

Recension

Bloggartikel om ideologier och frihet 13/2-06

 

Danne Nordling