Aktuell kommentar av Danne Nordling
2003-12-04
Tre miljoner personer förlorar på offentliga sektorn
En tredjedel av invånarna i Sverige betalar mer i skatt än vad som kommer tillbaka i form av transfereringar och offentlig verksamhet sett över hela livet. Den slutsatsen kan dras från en analys som Långtidsutredningen 2003 redovisade 4 december (SOU 2003:110). Här framgår också att inkomstfördelningen i Sverige i ett livscykelperspektiv är oerhört utjämnad. Över 80 procent av skillnaderna försvinner genom den offentliga sektorn.
Långtidsutredningens analys som bygger på en redovisning av s k kvintiler har bearbetats av Skattebetalarnas förening för att få fram var "break-even" ligger i spelet om livsinkomsterna och omfördelningen. Det visar sig då att gränsen går vid den tredjedel som tjänar mest. Dessa ca 33 procent betalar i genomsnitt 2,8 miljoner kronor per person under hela livet till de andra grupperna netto.
Nettobeloppet för den femtedel som ligger högst är hela 3,3 miljoner kr för var och en och är resultatet av att denna grupp betalar 40 procent högre skatt än genomsnittet samtidigt som man får 7 procent mindre transfereringar och 9 procent mindre offentlig konsumtion än genomsnittet. Omräknat till årligt belopp för hela gruppen blir det 94 miljarder kr som går till andra grupper. De två första kvintilerna tar sålunda emot 110 mdr kr. Ett belopp som motsvarar en fjärdedel av kommunalskatten används alltså för att ge understöd åt 40 procent av svenskarna som inte kan betala sin egen välfärd ens under hela livscykeln.
Den tredjedel som tjänar minst under hela livscykeln får ett bidrag på 2,1 miljoner per person från den övre tredjedelen i form av lägre skatt och något större transfereringar än genomsnittet. Offentlig konsumtion ligger dock på genomsnittlig nivå för denna grupp.
Tredjedelen mitt emellan får ett nettobidrag på 0,7 miljoner per person från den övre tredjedelen. Detta sker genom något lägre skatt än snittet och som enda grupp klart högre offentlig konsumtion än snittet.
Vår analys av omfördelningen av livsinkomster per person sammanfattas nedan:
|
Grupp |
Lägsta tredjedelen |
Mellersta tredjedelen |
Översta tredjedelen |
|
Nettovinst/förlust |
2,1 milj kr |
0,7 mij kr |
– 2,8 milj kr |
Källa: LU 2003, bilaga 9, tabell 5.5 sid 65 samt egna beräkningar
Av Sveriges befolkning på 9 miljoner kommer en tredjedel eller tre miljoner att förlora på den offentliga sektorns omfördelande verksamhet med de skatteregler och bestämmelser om sociala förmåner, vård, skola, omsorg och liknande som gäller idag. Genomsnittsförlusten i 2003 års penningvärde blir 2,8 miljoner kr i utebliven livsinkomst netto. På makroplanet blir det ca 5 procent av BNP som tas från de strävsamma och ges till de andra.
En ungefärlig gräns för den tredjedel som tjänar mest i ett statiskt perspektiv kan man få genom att se var denna gräns går för förvärvsinkomsterna 2003. Det visar sig då att en tredjedel av 7 miljoner inkomsttagare som är minst 20 år har mer än 19 600 kronor i månadslön. En heltidsarbetande industriarbetare har en månadslön på 20 130 kr.
Orsaken till att så många förlorar på den offentliga sektorn är att det svenska skattesystemet och den generella välfärden har en starkt utjämnande effekt. LU redovisar en indikator på ojämnhet ('Gini') som kan anta värden mellan 1 och 0 (0 är lika stora inkomster för alla). Årsinkomsterna före skatt har en fördelning som får ojämnhetsindex 0,490. Efter skatter och offentlig verksamhet blir ojämnheten bara 0,189. Men sett över hela livsinkomsten blir ojämnheten bara futtiga 0,086. Hela 82 procent av ojämnheten har alltså försvunnit efter statliga ingrepp i ett livsinkomstperspektiv.
Ett annat sätt att illustrera samma sak är att jämföra percentil 80 med percentil 20 när alla inkomster rangordnas i procentgrupper. Årsinkomsterna före skatt är då 15,6 gånger högre i percentil 80. Efter statliga ingrepp är skillnaden 1,75 och för livsinkomsterna 1,28. Endast 8 procent av skillnaderna finns alltså kvar. Hela 92 procent av inkomstskillnaderna enligt detta ojämnhetsmått ('decilkvot 8/2') har försvunnit.
Den största omfördelningen mätt med båda måtten åstadkoms genom statliga ingrepp. Utvidgningen av analysen till livsinkomstfördelning ger en begränsad ytterligare utjämning [enligt beräkningsgången ovan, dock ger den omvända gången nästan samma resultat].
Danne Nordling
Utredningschef
SBF