Aktuell kommentar av Danne Nordling
2004-06-11
Ökade inkomstskillnader ökar kriminaliteten?
Ett statligt institut gör gällande att en procent fler ”relativt fattiga” ökar bilstölderna med 22 procent och rånen med 9 procent. Med hjälp av dessa påstådda resultat fördömer man i ett pressmeddelande inkomstspridningen sedan tidigt 1980-tal genom att hävda att denna kan vara ”en förklaring till den ökade brottsligheten”.
Om de lågavlönade får för små löneökningar kan de låta bli att arbeta och istället ägna sig åt att begå brott. Kostnaden i form av förlorad arbetsinkomst uppvägs av att brott kan löna sig. För de med låg inkomst är denna kostnad liten. Denna ekonomiska teori har Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) försökt testa med hjälp av en ekonometrisk studie, som gett ett resultat som verkar vara uppåt väggarna.
Den bild man skapar är att det är farligt att öka inkomstskillnaderna, vilket kan ske genom individualisering av lönepolitiken, lönesättning efter resultat och sänkningar av värnskatten i kombination med höjningar av brytpunkten i skatteskalan. Det är några av de åtgärder som har ökat inkomstspridningen sedan 1991 då den stora skattereformen reducerade marginalskatterna från 75 till 50 procent. Nu tycks allt detta ha varit en dyrköpt reformpolitik eftersom priset blivit ökad brottslighet.
Kan då detta vara sant? Resultaten kommer från statliga IFAU med fil dr Susanne Ackum som generaldirektör. Det sorterar under näringsdepartementet. Får man ifrågasätta så auktoritativa potentater? Man blir fundersam när definitionen av ”relatively poor” visar sig vara andelen av befolkningen med en inkomst under tio procent av samhällets medianinkomst.
Först tror man att pressmeddelandeförfattaren uttryckt sig klumpigt och avsett inkomster 10 procent under Medelsvenssons inkomst. Men så är det inte. De som inte känner till hur tillplattad inkomstfördelningen ser ut i Sverige kanske inte finner något anmärkningsvärt i denna definition av ”fattiga”. Några tjänar mycket mer än snittet och en del 10 procent av snittet – det är väl inget konstigt, kan man tycka. För att göra bilden mera konkret skall jag ge några siffror för ensamstående 2003:
Den heltidsanställde Medelsvensson hade en löneinkomst på 21 550 kr/mån före skatt och med normal skatt kvar 14 620 kr/mån. Den generelle Medelsvensson med alla typer av inkomster och bidrag hade en disponibel inkomst på 11 850 kr/mån. En socialbidragstagare (hyra 3 500 kr/mån) hade en disponibel inkomst på 57 procent av detta eller 6 760 kr/mån. Och en lågavlönad (vid gränsen där 10 procent tjänar mindre) hade en inkomst på 81 procent av medianinkomsten, eller 9 650 kr/mån efter skatt.
Medianinkomsten för ensamstående 2003 var alltså 11 850 kr/mån att disponera. Vem är det då som kan tänkas tjäna 10 procent härav, eller 1 185 kr/mån? Inte de lågavlönade. Inte socialbidragstagaren. Inte ens studerande under 25 år som har 6 776 kr/mån i studiemedel. Det går inte att leva på ca 1 200 kr/mån. Men måste man begå brott?
Den som tjänar mindre än 1 200 kr kan tänkas bo hemma hos föräldrarna och söka jobb eller studera. Det är inte så många eftersom IFAU:s utredare Anna Nilsson undersökt personer i åldersgruppen 25-65 år. Det kan vara personer som fallit ur A-kassan eller andra sociala system, men som äger en bil eller sommarstuga som man inte vill sälja i brådrasket för att kunna få socialbidrag. Men de börjar väl inte stjäla bilar under tiden? Det kan vara personer som inte ansökt om socialbidrag trots att de varit berättigade och därför lever på kriminalitet. Men varför begå brott om man kan få pengar gratis av socialen? Slutligen kan det vara narkotikamissbrukare som blivit nekade socialbidrag för att de vägrat låta sig rehabiliteras. De lever sannolikt på kriminalitet.
Låt oss då slutligen se om slutsatsen i alla fall på detta något aparta område för en analys av inkomstskillnaderna ändå skulle kunna vara rimlig. Det finns ungefär 5 miljoner personer i åldersgruppen 25-65 år. En liten procent (som Anna Nilsson inte uppger) av dessa tjänar mindre än vad som idag motsvarar ca 1 200 kr/mån. Om nu denna grupp ökar en procentenhet visar de ekonometriska sambanden att inbrotten ökar med 5,9 procent, bilstölderna med 22,1 procent och rånen med 9,1 procent. Misshandel med ej dödlig utgång ökar däremot inte.
Vad är då en procentenhet? Jo, i detta fall rimligen omkring 50 000 personer, som kan jämföras med knappt 100 000 socialbidragstagare. Har socialbidragssystemet alltså missat 50 000 pundare, alkisar och uteliggare som nu måste försörja sig genom att främst stjäla bilar och i någon mån råna och göra inbrott men inte begå misshandel? Eller har IFAU upptäckt den svenska ädel-maffian, som inte begär socialbidrag, men som ändå rånar och stjäl men inte misshandlar? Får vi be om en förklaring!
Danne Nordling
Utredningschef
SBF
Länk till rapporten 2004:6: http://www.ifau.se/swe/pdf2004/wp04-06.pdf