Veckans kommentar 23 januari 2001

Danne Nordling:

Det pågår en kampanj som gör gällande att klassklyftorna ökat drastiskt. Nu senast hade den separata näringslivsbilagan i SvD och ett antal landsortstidningar15 sidor i detta ämne (Näringsliv 2001-01-22). Dessförinnan hade AB 2001-01-08 ett inslag på 10 sidor och ytterligare omfattande artiklar ett antal dagar därefter. Göran Persson intervjuades i AB 2001-01-16 under rubriken "Klassklyftorna måste minska".

En början till det hela var LO:s rapport om inkomstfördelningen som kom den 7 november förra året. Därefter kom den 15e en bok från tankesmedjan Agora "Den glömda krisen" samtidigt som en "före detta toppman i LO", Ingemar Lindberg, presenterade boken på DN-debatt med uppmaningen till regeringen att "ta den dramatiska förändringen på allvar". Bara fyra dagar senare den 19 november skrev LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin på DN-debatt om en ny rapport från LO "Barnen och ojämlikheten". Efter detta kom en mera neutral artikelserie i DN om låginkomsttagarnas ekonomi (7,8,9 december) där dock sociologen Jonas Edlund framförde att "det finns ett stöd för ökad progressivitet" [i skatteskalorna].

Tyngst vägande är sannolikt påståendena i Näringsliv på grund av avsändarens legitimitet. Där visar man i ett stort diagram att "inkomstklyftorna" nu (1998) blivit lika stora som 1970. Det är hämtat från LO:s första rapport. Ökningen av "klyftorna" har varit särskilt kraftig sedan 1989. Det konventionella indexet för inkomstspridning (Gini-koefficienten) har ökat med ca 15 procent sedan 1989. För en vanlig bedömare är det extremt svårt att utvärdera vad detta betyder. Den slutsats som för många ligger närmast till hands är nog att reallönerna sjunkit för de fattiga och stigit för de rika. Dessutom kan kanske skattereformerna under årens lopp förmodas ha medfört att omfördelningen minskat och bidragit till de ökade "klyftorna".

Den senare förmodan är dock inte korrekt. Omfördelningen genom skatte- och bidragssystemet har inte minskat sedan slutet av 1980-talet. Det framgår av diagram 5 i Kjell Janssons kapitel "Inkomstfördelning för svenska hushåll" i boken 'Den glömda krisen' från Agora.

Jansson är statistiker från SCB. Han har jämfört Gini-koefficienten för inkomsterna före skatt och bidrag med Gini-koefficienten efter skatter och bidrag och konstaterar att för åren med stora reavinster under 90-talet är omfördelningsgraden densamma som i slutet av 80-talet. För de flesta åren under 90-talet ligger omfördelningsgraden dessutom högre (värdet var då 57-58 procent mot 54-55 procent under slutet av 80-talet). När det gäller kraven på mera omfördelning kan alltså utjämningsförespråkarnas eget material vändas emot dem.

När det gäller själva inkomstfördelningen har den i viss mening blivit mer ojämn. En del av tendenserna är önskvärda, andra är statistiska illusioner, vissa är tillfälliga följder av 90-talskrisen och kapitalinkomsternas effekter är idag internationellt bestämda. Finns det mer än marginella ofullkomligheter för vissa bidragstagare att förfasa sig över?

Det är i varje rimlig mening önskvärt att löneskillnaderna får öka. Enligt SCB ökade lönespridningen 10 procent från 1992 till 1999, vilket Näringsliv hänvisar till. Definitionen är kvoten mellan 90e och 10e percentilen för löner räknade som heltid. Att denna har ökat 10 procent när individuell och differentierad lönesättning i allt större utsträckning har införts på arbetsmarknaden är både naturligt och en del av syftet med reformerna. Det går inte att komma i efterhand och säga att reformerna inte skulle få öka Gini-koefficienten. Dessutom blir det allt viktigare att svenska löner blir konkurrenskraftiga gentemot utlandet för grupper som annars kan överväga att flytta. Härutöver måste också utbildningspremien i Sverige förbättras.

I 'Lönestatistisk årsbok 1999' från SCB skriver man följande: "Nästan 78 procent av alla anställda har en lön mellan 13 000 och 22 000 kronor. Det finns få anställda med relativt hög lön." (sidan 11) Här framgår också att percentil 10 (de lågavlönade) har en lön som är 21 procent lägre än medianlönen. De högavlönade - percentil 90 - har en lön som ligger 54 procent över medianlönen. Med normal skatt blir lönen efter skatt för de lågavlönade 19 procent lägre än medianen och för de högavlönade 43 procent högre än medianen. Det är absurt att kalla dessa små skillnader för klassklyftor och kräva mer progressiva skatter.

En del av Gini-koefficientens ökning beror på en statistisk illusion. Genom att antalet studerande ökar och lever på studiemedel istället för lön ökar antalet fattiga automatiskt. Om studenterna (över 17 år) dessutom bor kvar hemma hos föräldrarna är de egentligen inte fattiga och deras föräldrar har egentligen en större försörjningsbörda och är därmed mindre välsituerade än vad statistiken visar.

En liknande effekt har den ökade arbetslösheten under krisåren haft. De arbetslösa har fått avsevärt mindre inkomster än tidigare löneinkomster. När arbetslösheten sjunker går effekten på inkomstskillnaderna i motsatt riktning. Detsamma gäller ökningen av antalet socialbidragstagare. En mindre del beror på krisen och kan antas falla tillbaka när tiderna blir bättre. En annan del beror på att arbetsmarknadens regler och efterfrågan inte varit avpassade till immigrationsstrukturen under 90-talet som därför resulterat i låga inkomster i form av socialbidrag. Med stängda gränser hade Sverige förvisso haft en "bättre" Gini-koefficient - men hade det varit önskvärt?

Kapitalinkomsterna har onekligen ökat på senare år och bidragit till de totala inkomstskillnadernas ökning. Men det har varit en följd av att börskurserna ökat när förväntningarna om en återhämtning från 90-talskrisen blivit alltmer realistiska. Skulle den ekonomiska politiken som på 1970-talet drivits mot industrins krav på ökade vinster av rädsla för stigande aktiekurser? Eller skulle Sverige höja kapitalinkomstskatten (idag 30%) så att ännu mer kapital rann ut ur landet? Båda dessa åtgärder skulle "förbättra" Gini-koefficienten - men skulle det vara önskvärt? Tvärtom måste vi nu av internationella skäl acceptera att Gini-koefficienten "försämras" ännu mera genom att kapitalinkomstskatten sänks och förmögenhetsskatten avskaffas.

Talet om ökade "klyftor" och försämrad Gini-koefficient visar sig i själva verket snarare vara en traditionalistisk önskan att i första hand bekämpa de rika och de framsteg som ligger bakom hela Sveriges ljusare situation än att förbättra förhållandena för de sämst ställda.

Danne Nordling

Utredningschef
Skattebetalarnas förening