Danne Nordling
2003-02-12
Till
löneskillnadernas försvar
I slutet av januari presenterade LO en omfattande rapport, som gick till angrepp mot inkomstskillnaderna i Sverige. Där gjordes gällande att svenska folket tycker att lönerna för läkarna borde sänkas med 35 procent, för rektorerna med 12 procent och för försäljningscheferna i företagen med 41 procent. ”LO har vunnit opinionen om löneskillnaderna” satte en stor affärstidning som rubrik på sin huvudledare som kommenterade rapporten. Det lät mycket illavarslande.
Differensen mellan en läkare på en vårdcentral och en städare, som idag är 31 600 före skatt, skulle enligt LOs rapport om folkets önskemål krympa till 7 200 kr efter skatt. Det blir bara 240 kronor per dag i högre levnadsstandard för en läkare med mer än fem års extra utbildning, Vilka konsekvenser detta skulle kunna få fick inte folket yttra sig om. Tillväxtfrämjande argument är tydligen inget för LO.
Åsikten att det är en meningfull uppgift att bedöma vad som är ”rimliga” löneskillnader för andra bygger sannolikt på en genuin okunnighet om den djupare naturen hos ekonomiska skillnader mellan människor. Denna okunnighet har aktivister på vänsterkanten alltid varit medvetna om och varit snabba att utnyttja. Så också LO i dagens Sverige. Ytterst vilar denna exploateringsmöjlighet på en grumlig föreställning att samhället är organiserat i olika monopol som kämpar för att breda ut sig på de andras bekostnad.
Marx lanserade en ofullständig variant av denna modell. Här var det enbart kapitalägarna som uppträdde som ett monopol gentemot löntagarna – trots att ”kapitalisterna” konkurrerade med varandra. Löntagarna var däremot i ett hopplöst underläge genom sin inbördes konkurrens och fick genom denna konstruktion en lön som låg långt under det produktionsvärde de arbetade ihop. Den uteblivna lönedelen eller ”mervärdet” gick dock inte ens enligt Marx i huvudsak till avlöning av kapitalägarna utan till investeringar. Marx ansåg dock att de i verkligheten välståndsbefrämjande investeringarna skulle vara så destruktiva, att de skulle orsaka det kapitalistiska systemets sammanbrott.
Nästa variant av monopolmodellen innebar att även löntagarna skulle organisera sig i ett monopol som kunde bjuda motstånd mot företagens njugga lönepolitik. Att även detta kunde leda till förbättringar för arbetarklassen insågs av Lenin som starkt fördömde företrädarna för denna icke-revolutionära strategi. Hans agerande finns beskrivet i en hel bok betitlad ”Lenins kamp mot ekonomisterna”. Lenin förlorade och den ”ekonomistiska” fackföreningsrörelsen vann. Men det betyder inte att löneskillnaderna nu borde bestämmas av LO i förhandlingar med motsträviga företagare.
Man kan fråga sig vad företagarna har för uppfattning om löneskillnadernas existensberättigande. Ibland får man intrycket att det bara är en frihetsfråga. Varken staten eller facket borde enligt denna föreställning lägga sig i företagens fria lönesättning. Förvisso är detta en hedervärd inställning men vilket är skälet till att det är viktigt med en fri lönesättning? På denna punkt brister det i argumentationen.
Både Svenskt Näringsliv, Företagarnas Riksorganisation, Saco och de akademiska ekonomerna har negligerat behovet att förklara varför löneskillnader är motiverade i ett samhälle som vill uppnå tillväxt – ja, jag skulle till och med vilja hävda att löneskillnaderna behövs för att klara att bibehålla det välstånd som vi hittills har uppnått.
Ytterst är det naturligtvis inte ”samhället” som vill någonting utan det är enskilda företagare och resultatansvariga i näringslivet som strävar efter att få det bättre. Det sammanlagda resultatet blir ekonomisk tillväxt. Även löntagarna får alltså högre löner utan att de egentligen behövt göra ett enda dugg för att moraliskt förtjäna sina allmänna löneökningar. Det beror på att det råder frihet och konkurrens i samhället. Det paradoxala är emellertid att förhållandena fortfarande beskrivs i termer av en monopolmodell hämtad från tänkandet på 1800-talet.
Ett ofta använt exempel är hur en limpa bröd borde delas mellan två personer. Både doktorer i statsvetenskap och tillämpad matematik har i den svenska debatten kommit fram till att nuvarande förhållanden är upprörande. Med utgångspunkt i nobelpristagaren John Nashs förhandlingsmodell trodde sig matematikern kunna bevisa att den mätte och rike skulle få 2/3 av kakan och den hungrrige och fattige 1/3 om inte staten ingrep. Och statsvetaren ansåg sig kunna logiskt härleda ”den uppenbara lösningen” på fördelningsproblemet i form av lika stora delar åt båda istället för att deras organisationers förhandlingsstyrka skulle avgöra fördelningen.
Så ser naturligtvis inte verkligheten ut ens på den svårt deformerade svenska arbetsmarknaden. Om vi återgår till exemlet med brödbakningen kan några intressanta iakttagelser göras. Vi har sålunda två personer som har varsin säck med vetekorn. Den ene är mjölnare och den andre är bagare. Hur skall de dela på det bröd de kan baka på de två vetesäckarna? Har det därvid något att göra med om de är olika rika eller olika hungriga? Knappast. Antingen arbetar de var för sig och fuskar i så fall på den andres område med dålig och långsam produktion som följd. Eller också samarbetar de frivilligt och kommer överens om en "lön" som avspeglar respektive persons s k marginalproduktivitet.
Om fri konkurrens råder på bagar- resp mjölnarmarknaderna kommer ingendera att kunna betinga sig en större andel av "kakan" för att han är mätt och den andre hungrig. Den mjölnare som kräver oskäligt mycket av brödstycket av bagaren kommer att ersättas av en annan mjölnare som inte betingar sig en så hög ersättning. Och då blir det annat ljud i skällan hos den första mjölnaren. Han är ju inte så dum att han prissätter sig ur marknaden för att han en dag känner sig "mätt".
På en fri arbetsmarknad som är någorlunda i balans sätts alltså lönerna enligt principen om produktionsfaktorernas marginalproduktivitet. Det är ett begrepp som undervisningen i nationalekonomi tycks behandla ytterst summariskt. Låt oss betrakta ett renodlat företagsexempel med ett bageri som producerar brödlimpor. Priset på limporna är givet och efterfrågan finns. Hur hög lön ska bagaren betala sina olika biträden och medhjälpare? Ingen av de anställda kommer givetvis att få högre lön än priset för de limpor han bakar (med avdrag för råvarukostnaden med mera). Det betyder också att den som bakar dubbelt så många limpor får dubbelt så hög lön.
Lönen avgörs uppenbarligen i första hand av arbetskraftens produktivitet. När arbetsspecialisering utvecklas och bakandet sker i form av lagarbete blir det svårare att mäta vars och ens bidrag till produktionen. Det är därför en av uppgifterna för en skicklig företagsledare att klara av. Ännu mer komplicerat blir det när lönen för exempelvis degblandarna stigit så mycket att en maskin kan ersätta det manuella jobbet. Här kommer priset på maskinen och räntan på lånet för att köpa den in i kalkylen. Lönen för en manuell degblandare blir alltså inte särskilt hög vilket återverkar på andra företag som har behov av liknande arbetskraft.
Enkla jobb som kan ersättas med maskiner eller genom att andra yrkeskategorier lätt kan utföra jobbet kan aldrig bli välavlönade. Den som tömmer papperskorgarna på ett ingenjörskontor kan aldrig få högre lön än ingenjörerna själva eftersom dessa i så fall själva kan tömma papperskorgarna. Där hjälper inte ett aldrig så starkt fackförbund för städpersonalen.
Är det då inte troligt att mjölnaren och bagaren i det inledande exemplet båda får lika mycket av det bröd som kan bakas? Det är inte säkert. Om så sker är det ett specialfall då båda har lika stor marginalproduktivitet. Jämvikt på marknaden leder oftast till ojämnhet i välfärdens fördelning eftersom människor har olika produktiva egenskaper. Trots detta skulle man kunna beteckna sådana skillnader som jämlika. Olika människor med jämlika förutsättningar bör rimligtvis i de flesta fall komma till olika resultat för sin välfärd. Människor kan vara jämlika ifråga om rättigheter utan att nödvändigtvis vara lika ifråga om konsumtion och produktion. Lika människovärde betyder inte lika ekonomiskt värde.
Det är först när socialistiska agitatorer missbrukar begreppet jämlikhet och ger det betydelsen ”lika välstånd” som skillnader i välstånd går att utnyttja politiskt. Utan detta konstgrepp skulle kraven på att få lägga beslag på andras pengar enkelt kunna avfärdas som egoism eller avundsjuka. Men i Sverige har tillvänjningen gått så långt att nästan ingen protesterar när LO utminuterar idéer om att i "jämlikhetens" namn lägga beslag på 35-40 procent av läkarnas och försäljningschefernas löner. Bristen på tillväxtfrämjande opposition känns oroande.
Danne Nordling
Utredningschef
__________________________________________________________