Aktuell kommentar 2004-11-26
Danne Nordling:
10 procent fler läkare och 13 procent
sjuksköterskor de senaste åren
Sjukvården
har på fem år fått 31 procent större resurser och ändå blir krisen allt värre.
Alltsedan den svenska sjukvården drabbades av depressionen i början av 1990-talet har olika krisfenomen i vården ständigt rapporterats. Från sjukvårdspolitikerna och andra företrädare för sektorn har man tillbakavisat kritiken om hur dåligt sjukvården fungerar med argumentet att resurserna inte räcker till. Man har hänvisat till nedskärningarna under 1990-talet och då har kritiken tystnat och köerna accepterats.
Men verkligheten är en helt annan. På fem år har sjukvården tillförts 31 procent mer reala resurser och var 2002 uppe i 199 miljarder kronor (korrigering har skett med BNP-deflatorn som tar hänsyn till löneökningarna).
Siffrorna rapporteras i en bok från det försiktiga och politiskt korrekta Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS). Boken har författats av SNS:s välfärdspolitiska råd som 2004 bestått av professor Bengt Jönsson, docenterna Göran Arvidsson, Lars-Åke Levin och Clas Renberg.
Andra intressanta uppgifter är att antalet anställda inom landstingen ökat med 13 procent sedan 1996 – varav läkarna ökat med 10 procent och sjuksköterskorna med 13. Läkartätheten i Sverige är inte lägre än i våra grannländer. Antalet läkarbesök och intagningar har däremot varit oförändrat, medan vårddagar och vårdplatser minskat. Sjukvården i Sverige motsvarar år 2002 enligt OECD 9,2 procent av BNP mot 8,8 i Danmark, 8,7 procent i Norge och ännu mindre i Finland. I USA är sjukvårdens andel däremot hela 14,6 procent av BNP. Den svenska andelen har sedan 1997 ökat med 0,9 procentenheter.
Av allt att döma har produktiviteten inom sjukvården enligt det välfärdspolitiska rådet minskat. Den ekonomiska redovisningen är fortfarande bristfällig. Rådet redovisar en mätning från Stockholms läns landsting 1987-2003 som utvisar en 25-procentig försämring av sjukvårdens produktivitet från 1994 till 2003! Av detta måste man dra slutsatsen att sjukvårdens problem främst är organisatoriska. Rådet antyder bristande kostnadskontroll, dålig samverkan mellan sjukhusvård och primärvård samt att ”personalen ägnar en väsentlig del av arbetstiden åt registrering och administrativt arbete”.
Rådet förordar att redovisningen av kostnader och prestationer måste förbättras väsentligt. Det är dock anmärkningsvärt att så lång tid har gått från att dessa krav restes första gången utan att något fungerande system har kunnat utvecklas. Är det inte så att det på detta område finns ett systemfel? De som skall utveckla en bättre redovisning vet mycket väl att om detta lyckas kommer utanförstående bedömare att kunna ställa oförsynta krav på hur sjukvården borde bedrivas. Därför finns inget genuint intresse från aktörerna att få fram en bra redovisning.
Ett sätt att kringgå systemfelet vore enligt min mening att inrätta ett oberoende effektiviseringsinstitut som dessutom skulle bedriva pilotverksamhet på olika orter där erfarenheterna från både svenska och internationella framgångsprojekt kunde tillämpas. Därefter skulle krav kunna ställas att andra sjukvårdsproducenter gjorde likadant.
Danne Nordling
Utredningschef
Skattebetalarnas förening
Länk till rapporten Hälsa, vård och tillväxt, slutsatser och sammanfattning (1010 kb pdf): http://www.sns.se/sos/vpr2004sos.pdf