Skatter & Välfärd nr 1/99:

I John Rawls bok A Theory of Justice från 1971 formuleras den kanske mest kända av alla rättviseteorier. En intressant fråga är om denna teori är användbar för att undersöka vilken skattenivå som är mest rättvis. Jag kommer här att utföra en sådan undersökning utifrån två av Rawls principer: tårtuppdelningsprincipen och differensprincipen.

Rawls' hävdar att ett rättvist samhälle skulle vara ett samhälle som hade planerats av rationella människor med okunnighet om sin egen framtida position i detta samhälle. Tanken är sålunda att människan bör genomföra ett tankeexperiment, bakom "okunnighetens slöja", där hon funderar över vad en rättvis fördelning innebär. Ibland har denna princip även kallats tårtuppdelningsprincipen. Alla skall vara beredda att acceptera uppdelningen av tårtan, kriteriet är att de vid uppdelningen inte vet vilken tårtbit de kommer att få, men oavsett vilken bit de faktisk får skall de anse att uppdelningen är rättvis.

En annan avgörande princip i Rawls’ resonemang brukar kallas differensprincipen. Enligt denna kan samhälleliga orättvisor accepteras, men endast under förutsättning att de även gynnar de missgynnade. Exempelvis kan inkomstskillnader accepteras om det är sant att skillnaderna skapar en stark tillväxt som i sin tur gynnar de sämst ställda.

Vilka slutsatser går då att dra utifrån tårtuppdelningsprincipen och differensprincipen när det gäller skatter och ekonomisk fördelning i ett samhälle?

Till att börja med är det avgörande att konstatera att Rawls inte har något emot omfördelningspolitik i sig, omfördelningar skall dock endast ske om de är i samklang med ovanstående principer (därutöver förordar Rawls ett öppet samhälle där det är möjligt att förbättra sin position).

Vidare bör det noteras att Rawls ägnar föga tankemöda åt just skattepolitik. Utifrån hans perspektiv är skatter snarare ett bland flera medel för att åstadkomma fördelningar av välfärd, en annan väg är exempelvis en aktiv inkomstpolitik eller en politik för full sysselsättning. Detta betyder dock inte att Rawls principer inte kan användas för att välja vilket omfördelningsinstrument som är bäst (om omfördelning bör ske), det kan exempelvis vara sant att ett visst verktyg främjar de sämst ställda bättre än andra.

Ytterligare en slutsats är att Rawls teorier inte kan användas för att slå fast en viss skattevolym som aldrig skulle få överskridas (exempelvis att skatten på inkomster aldrig får vara över 50 procent). Rimligen följer av Rawls principer att skatteomfördelningen bör se olika ut i olika samhällen och under olika tidsperioder. Huruvida en hög skattevolym är moraliskt rimlig är beroende av en rad empiriska faktorer: huruvida omfördelningen gynnar de sämst ställda, hur omfördelningen påverkar tillväxten, huruvida skatteomfördelningen är effektiv, vilka bieffekter som skatteomfördelningen har, vilka alternativa instrument som kan användas för att omfördela etc.

Ännu en avgörande fråga är om den rawlsianska analysen av rättvisa bör inskränka sig till enskilda nationer. Förmodligen skulle Rawls anse att ett bra skäl för att höja skatten i exempelvis ett land som Sverige vore om det var sant att den höjda skatten kunde användas till ett effektivt bistånd som förbättrar de fattigaste människornas villkor i exempelvis Somalia och Sudan (och om detta bistånd inte skulle kunna realiseras utan en skattehöjning). Det finns knappast några godtagbara moraliska skäl för att endast utgå från de sämst ställa i det egna landet.

Med dessa inledande resonemang vill jag återknyta till tårtuppdelningsprincipen och differensprincipen. Vad kan vi dra för slutsatser om (skatteom)fördelning utifrån dessa principer? Jag börjar med att undersöka tårtuppdelningsprincipen för att sedan kommentera differensprincipen.

Det är inte uppenbart vad rationella och ömsesidigt egennyttiga människor skulle enas kring utifrån tårtuppdelningsprincipen. Det är inte helt säkert att rationella människor skulle välja alternativet med störst jämlikhet. Två skäl skulle kunna finnas för att göra avsteg från jämlikhetsidén.

För det första skulle det kunna finnas rationella personer som föredrog ett samhälle med totalt sett högre välfärdsnivå framför ett jämlikare samhälle men med en lägre välfärdsnivå. Motiveringen för detta skulle kunna vara att summan av välfärd bör styra valet. (Dock är det inte säkert att alla skulle föredra det mer ojämlika samhället, skulle exempelvis fördelningen vara väldigt sned skulle säkert många föredra det jämlika samhället, andra skulle föredra det jämlikare samhället därför att det kanske skulle vara mindre konfliktfyllt.)

För det andra skulle det kunna finnas personer som fattar beslutat i enlighet med principen om förväntat värde, en del av dessa skulle vara beredda att ta en viss risk (att de skulle bli extremt fattiga) mot att det med en större sannolikhet skulle klara sig mycket bra. Den som däremot fattar beslut enligt principen om att det sämsta möjliga utfallet ska vara så bra som möjligt skulle komma till en annan slutsats.

Tårtuppdelsprincipen ger sålunda ett trubbigt utfall. En fundamental fråga blir huruvida både välfärd och jämlikhet har ett värde i sig och om jämlikhet endast har ett instrumentellt värde hur betydelsefullt detta värde i sådana fall är. En annan avgörande fråga är vilken beslutsmetod som kommer att användas när valet ska fattas mellan alternativa principer med olika sannolika utfall. Jag anser inte heller att det på rationella grunder går att göra ett val mellan principen om förväntat värde och principen om att maximera det sämsta möjliga utfallet. Avgörande för valet av beslutsmetod blir istället personlig läggning.

Differensprincipen leder inte heller till några tydliga slutsatser. Ett skäl för att göra avsteg från jämlikhetsprincipen är om ett sådant avsteg skulle gynna de sämsta ställda. En avgörande fråga vid bedömningar av olika omfördelningssystem blir sålunda i vilken mån (skatte)omfördelning förbättrar situationen för de som har den sämsta positionen i samhället. Att det sker en förbättring i relativa relationer är matematiskt enkelt att visa (om fördelningen är effektiv och om omfördelningsresurser verkligen går till de fattigaste). Men det är däremot omstritt huruvida omfördelningar leder till förbättringar för de sämst ställda i absoluta mått.

Enligt den så kallade nedsippringseffekten vinner även fattiga på att klyftorna i ett samhälle är stora, tanken är att klyftorna skapar tillväxt och att en del av denna tillväxt hamnar hos de sämst ställda. Nedsippringseffekten är emellertid omstridd och har tvivelaktigt empiriskt stöd. Stater som kännetecknats av snabb tillväxt under de senaste decennierna präglas tvärtom ofta av en relativt hög grad av jämlikhet, som exempelvis Taiwan och Sydkorea (även om inte just skatterna varit ett viktigt verktyg för att skapa denna relativt höga grad av jämlikhet). Ett ännu viktigare påpekande är emellertid att nedsippringseffekten är historiskt betingad, det är förmodligen sant att den gäller under vissa samhälleliga och historiska omständigheter men inte under andra. Detta gör det svårt att dra generella slutsatser.

En sammanfattande slutsats är att vi bör vara försiktiga med att dra långtgående slutsatser om vad Rawls principer ger för vägledning när det gäller skattenivåer. För att dra några slutsatser måste vi ta hänsyn till beslutsmetod, en rad empiriska samband, vi måste också jämföra möjligheten att omfördela via skatter med andra system för omfördelning och finansiering av gemensam välfärd.

Mats Wingborg